Män som hatar kvinnor, men inte vet om det.

De spelade Diana Krall's version av Billy Joel's "I want you just the way you are" på radion. Då kom jag ihåg en av mina tidiga flickvänner som tolkade textraden "I don't want clever conversation, don't want to try that hard" som ett uttryck för Billy Joel's låga kvinnosyn. Jag försökte nyansera det hela med att det var en kärleksförklaring. Ett poetiskt sätt att uttrycka sig på i en låt bara. Men hon sa att den åsikten bara bekräftade att jag också var en del av det förtryckande patriarkatet. Vi som objektifierar kvinnor och motarbetar jämlikhet eftersom vi är så avundsjuka på att kvinnor bär på en välsignad kreativitet i sin förmåga att föda barn. Jag sa att jag inte trodde att Billy Joel tänkte så, men då menade hon att det var precis det som var problemet med Billy och mig. Vårt förtryck sker omedvetet, vilket är ännu värre.

Så jag funderade på om jag också, innerst inne, ville föda barn. Jag mindes förlossningsfilmen i högstadiet med den då okända Gudrun Schyman, som visades efter att vi rullat på kondomer på provrör stora som auberginer. Gudrun födde inte bara ett barn inför rullande kameror, utan också inför en generation vettskrämda skolklasser. Sen sa jag som det var, att jag var rätt glad över att det inte var jag som skulle göra själva födandet, att min kreativa insats vid själva befruktningen räckte för mig. Det kanske är en mindre lott, men en som jag är rätt nöjd med. Men då menade hon att kvinnor kan bli befruktade på egen hand, att min och alla andra mäns roll i det hela kunde ersättas.

Ett halvår senare gjorde jag i alla fall slut och förklarade att jag inte hade några känslor kvar längre. Då menade hon att det var skitsnack och att det hela bottnade i att jag inte klarade av att leva med en stark och intelligent kvinna. Så jag erkände att hon haft rätt hela tiden, jag och Billy "don't want clever conversation". Det var enda utvägen.

Anders Tempelman