Kärlek vid andra ögonkastet.

Det var deras första dejt. Hon berättade om sina tvångstankar. Att hon måste känna på handtaget tre gånger innan hon kan vara helt säker på att hon låst ytterdörren. Impulsen att tvångsmässigt trycka på av/på knappen på mobilen varje gång hon tar upp den och att alltid öppna luckan till mikron innan signalen börjar ljuda. 

Sen frågade hon om hans tvångstankar. Han sa att han inte visste om han hade några. Jo, några har ju alla, sa hon och log oemotståndligt. Så han berättade om att han var tvungen att slicka på nystrukna skjortor, att han inte kunde låta bli att dra med nyckelknippan på nytvättade bilar eller att lägga en liten klick Keso på huvudet när han öppnade en ny burk. Sen tog han upp mattskärare han hade i framfickan och berättade att han brukade fantiserade om vilka han måste döda på vägen hem i tunnelbanan. 

Efter det delade de på notan och gick hem till honom.

Fjällvandring på köksbordet.

Varje vecka faller en stor reklambilaga ut ur tidningen. Oftast med kläder och utrustning för utomhusliv. Skor, kängor, regnkläder, knivar, fiskeutrustning och till och med vapen. Jag har systematiskt undvikit den här arenan eftersom jag tillhör den sista generationen som gjorde lumpen och tillbringade runt 60 dygn i fält. Jag har därför förlorat alla illusioner om naturen. Ändå kan jag inte låta bli att bläddra i bilagan. Någonstans inom mig ylar fortfarande en vildmarksmänniska. 

Utrustad till tänderna går jag ut i ur och skur bland de dimhöljda fjällen. Obeveklig med en kisande blick fäst någonstans bortom horisonten vandrar jag mil efter mil med mina variga skavsår som enda sällskap. När skymningen kommer, lika överraskande som en örfil, slår jag läger och äter torrfoder direkt ur påsen och sitter sen med öppen mun mot himlens skyfall för att få bort smaken av dammigt kött i munnen. Sen kryper jag in i tältet och sovsäcken och lyssnar på vindens försök att slita tältet i bitar. Eftersom jag slagit läger vid fjällets fot, vaknar jag mitt i natten av att hela tältet är fyllt med vatten. Jag ligger kvar på sidan och dricker några munnar innan jag vacklar upp.

Naturligtvis har jag inte tagit med mig ombyte, eftersom alla plagg jag köpt är gjorda i intelligenta material som jag inte kan uttala och som ska kunna stå pall för såväl nervgas som strålning. Med en pytteliten ficklampa mellan tänderna betraktar jag resterna av mitt raserade läger och försöker avgöra skadans omfattning. Tältet, som från början rymdes i en påse stor som en tennisboll, går nu inte att reducera till mindre än en medicinboll. Jag placerar den på huvudet som en dyngsur turban, släcker ficklampan, slår mig ner på en sten och inväntar morgonen likt en yogi.

Gryningen kommer, jag märker det eftersom regnet blir synligt igen och inte bara en hörselupplevelse. Plötsligt får jag syn på en ensam gestalt uppe på en kant av fjället. Jag ropar och vinkar, men ingenting hjälper. Så jag börjar springa uppför branten, ursinnigt, nu med blodsmak i munnen som ytterligare resesällskap. Till slut kommer jag fram till personen som står ensam och ser ut som Christer Sjögren. Det är i själva verket Stefan Lövén. Han har en lövtunn trenchcoat på sig och en liten solhatt i någon sorts bastmaterial. 

-Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, säger han lite dovt och konstigt, som om han är med i en film av Roy Andersson.

Först då inser jag att jag bläddrat förbi reklambilagan, passerat kulturbilagan och hamnat på inrikesnyheter i DN. Min virtuella fjällvandring är till ända och jag kan återgå till ett civiliserat liv igen.

Ordmärkaren.

Efter en improduktiv dag som huvudsakligen bestått av att brottas med kommateringar, tempus och en låg självkänsla, klädde jag motvilligt om för kräftfesten.

Min bordsdam rasslade med juvelerna, lyfte en svensk kräfta med sina klor till naglar och sa att det värsta hon visste var snåla människor. Jag svarade att det värsta jag visste var massmördare. Hon sa avmätt att det knappast var samma sak, vilket jag höll med om. Då tittade hon irriterat på mig och frågade om jag ville få henne att framstå som ytlig. Jag svarade att det hade hon klarat av utmärkt helt på egen hand. Ungefär där dog vårt samtal. 

Först flera snapsar senare när värden undrade om någon ville ha västerbottenosten, tog hon emot den med orden att hon älskade västerbottenost. Då flikade jag in att jag älskade min fru och mina barn. Hon väste mellan sina blekta tänder vad mitt problem var? Hon älskade naturligtvis också sin man och sina barn. Men då undrade jag om hon älskade västerbottenost mer eller mindre än sina familj? Jag tyckte att det var ett intressant perspektiv, att försöka hitta en sorts gradering av hennes känslor. Lite som Maslows behovshierarki fast för känslor. Det tyckte inte hon och avslutade med att säga hur hon längtade efter att den här middagen snart skulle ta slut. Innan hon hann resa sig svarade jag att jag längtade efter fred i mellanöstern.

På vägen hem hatade jag mig själv lite grann, men kände samtidigt att kärleken till språket återvänt.

Hobbynazisten.

Jag är bjuden på maskerad och beger mig därför till SVT’s kostymlager i frihamnen. Mitt förhållande till maskerader är väldigt gott av det enkla skälet av jag slipper vara mig själv för en kväll. Med vidöppet sinne strosar jag genom korridorer där kläder och kostymer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Jag prövar plagg och peruker på måfå och låter mig inspireras. Men till slut snävas urvalet ner rätt rejält baserat på min kroppsstorlek. Jag får överge impulser som att t ex att gå som transvestit med högklackat i ett paljettfodral. Att förvandlas till humla går tyvärr också bort efter att jag hittat rester av kräks inuti humlekroppen. 

Plötsligt ser jag en gullig pojke i 5-års åldern springa omkring mellan raderna, jag hör hans pappa ropa på honom bortom synhåll. Eftersom jag kan vara barnkär när jag vill, roar jag mig med att skoja med honom. Först tar jag på mig en narrmössa med bjällror och när han får syn på mig skakar jag på huvudet, vindar med ögonen och gör ett groteskt underbett. Han skrattar så ljuvligt att jag inte kan låta bli att fortsätta. 

Nästa gång han passerar mig har jag krängt på mig en 1600-tals peruk och en strut-BH. Pojken kiknar av skratt, så jag smiter undan i korridorerna och villar bort honom. Då hittar jag plötsligt något i min storlek och som kanske till och med kan fungera på maskeraden. Jag klär snabbt om och smyger mig sen bakifrån på pojken som står storögt och spanar efter mig. Jag hoppar fram iförd Ronald McDonaldmask, full SS uniform, höger arm sträckt och vrålar på låtsastyska. Den här gången börjar inte pojken att skratta, utan blir livrädd och faller ner på golvet och gråter. Jag försöker lugna honom, först genom att prata lugnt men sen börjar jag desperat sjunga en barnvisa. ”Mors lilla Olle i skogen gick…” Längre hinner jag inte innan pojkens pappa står framför mig. Han tittar dött på mig och skakar sorgligt på huvudet. Ett huvud som för övrigt har en kippa på sig.

-Jag skulle skoja lite, säger jag dämpat och tittar ner i golvet.

När pappan och sonen försvunnit börjar jag leta efter en fungerande Luger att skjuta mig själv med.

Att uppfostra döttrar.

Jag lockades upp till en stor tidning med löfte om en gratislunch om jag ställde upp på en intervju om barnuppfostan. Jag bad om en Biff Rydberg och en starköl, men fick en hopplös sallad och ett glas kranvatten. De ville höra mitt perspektiv på hur det är att uppfostra två döttrar.

-Jag har egentligen inte så mycket nytt att säga, vilket kanske förenar mig med de flesta som ni intervjuar, svarade jag ödmjukt och petade i salladen med gaffeln.

-Men hur hanterade du tonårstiden? Tonårsdöttrar är ju väldigt problematiska, menade kvinnan på andra sidan bordet.

-Är de? undrade jag. Är det inte tvärt om? 

-Hur menar du nu? frågade hon lite avvaktande och satte pennan mot sin iPad.

-Det börjar ju tidigt. Bråkiga pojkar eller pojkar med diagnoser placeras gärna bredvid snälla flickor som förväntas ha en lugnande effekt på pojkarna.

-Nej, så går det väl inte till? sa kvinnan och tittade misstroget på mig.

-Tro mig, från dagis till gymnasiet används tjejerna som ren stötdämpning.

-Det här är nog inte den här typen av frågor jag ville…..

-Jag är inte färdig. Tidigt måste du dessutom informera dina döttrar om att alla vuxna män inte är snälla. Du hoppar över de hårresande detaljerna, men hoppas att budskapet går fram utan att de ska börja gråta hysteriskt när deras farfar eller morbror ger dem en kram. I puberteten är det dags att otvunget beskriva riskerna med att klä sig utmanande, att en del män misstolkar det eller har problem att kontrollera sina sexuella impulser. Sen får du prata om vikten av att skydda sig mot sjukdomar och graviditet, eftersom föräldrarna till söner verkar skita i det. Att analsex inte är industristandard som de måste ställa upp på är också lämpligt att ta upp i det sammanhanget. Elegant glider du därefter över till det faktum att de flesta våldtäkter sker mellan människor som känner varandra och när de är berusade. När du ändå har andan uppe så nämner du att han som kommer att erbjuda kokain första gången inte kommer att vara en tandlös farbror i en skidjacka från 80-talet - utan en bekant. Du fortsätter om betydelsen av att hålla koll så att ingen stoppar något i drinken på krogen, att aldrig åka med vilken taxi som helst och för säkerhets skull alltid vara minst två. Du avslutar odramatiskt med att om ett ”nej” tolkas som ett ”ja” så måste de våga sparka mannen mitt emellan benen med full pendelrörelse och sträckt ben med kraft ända från höften. Inte en gång, utan flera. Om det av något skäl inte fungerar så brukar knytnävsslag på strupen eller naglar i ögonen göra det. En kombination är att alltid föredra eftersom de då slipper springa för livet från platsen.

Kvinnan satt tyst på andra sidan bordet, utan att ha gjort en enda anteckning. Hon tittade på mig och jag hörde hennes tunga andetag som överröstade kylsystemet i rummet. 

-Så, det problematiska som jag ser det, fortsatte jag, är hur du berättar det här för dina döttrar utan att de växer upp och hatar 50% av mänskligheten.

-När exakt sa du allt det här till dina döttrar? undrade kvinnan efter en lång stunds tystnad.

-Jag tror de var i 8-10 års åldern. Nyckeln till framgång ligger i att arbeta förebyggande.

En nöjd kund.

-Du kan för fan inte skriva om att du glor tyska turister i röven, det fattar du väl själv? Det var marknadschefen för reseföretaget som stod någonstans i världen, antagligen med ett överdimensionerat bluetooth-headset på huvudet och skrek i telefonen åt mig när jag promenerade utmed kajen i Palma.

-Du skulle ju skriva något för vår kundtidning som lockade till att resa till Mallorca, fortsatte han irriterat.

-Du bad mig ge mitt personliga perspektiv, svarade jag avkopplat och drog några giriga bloss på E-cigaretten som jag riggat med opiumolja och myntablad.

-Ingen kommer att vilja resa till Palma efter den bilden du gav i din senaste text?

-Om du redan vet vad det är som får folk att vilja åka hit, så tycker jag att du ska berätta det för mig. Du får helt enkelt bli en lite skickligare beställare, sa jag och vilade blicken på en lustjakt större än min villa.

Han tystnade i andra änden och jag hörde det välbekanta ljudkulissen av en internationell flygplats.

-Ok, du kan ha en poäng där. Skriv om…..maten, det Mallorcinska köket är storslaget och folk gillar att äta gott på semestern. 

-Så jag hoppar över att folk mest verkar supa, knulla, sola och festa?

-Det är väl klart som fan att du gör, ylade han så att det distade i min telefon.

-Ok, jag skrev ju om calamares i förra inlägget så den biten är väl avklarad. Så vad har vi kvar? Paella, tapas, pinchos. Tre rätter som egentligen är exakt samma sak. Matrester som blandas i en gigantisk stekpanna eller fördelas i löjligt små portioner på ett fat eller en pinne. Om de inte dränks i olja så är de gärna friterade. Skaldjur och fisk, som borde vara en söndagspromenad för dem att tillaga, visar sig vara rena rama Golgatavandringen. Fisken överkokas konsekvent och skaldjuren smakar dy, vilket får mig att misstänka att de odlas utanför reningsverkets utlopp bredvid katedralen. Köttet misshandlas på samma…..

-Anders, jag vet inte hur vi ska kunna komma vidare om du har den här inställningen.

-Jag har en positiv avslutning om spansk mat.

-Låt höra.

-Det absolut bästa med det spanska köket är när maträtten slussas ut genom valfri kroppsöppning.

-Har du inte skrivit något positivt om Palma? frågade han uppgivet.

-Oh jo, svarade jag.

-Något som går att trycka, menar jag.

Jag sög ett djupt bloss på E-cigaretten och lät det gå ett par sekunder innan jag började.

-Duvornas flyktiga skuggor på gatstenarna när de lättar från hustaken. Palmbladens vajande mönster på husfasaderna i gryningen. Det blågröna havet som envetet slår mot klippor. De trånga grändernas hemligheter. Ljumma kvällsvindar, lika varma som din älskades utandningsluft. 

Det var tyst en lång stund efteråt. Jag hörde något som lät som en snyftning innan han pratade igen.

-Nu blev jag alldeles rörd Anders, det där var precis vad vi behövde.

Ett svart hål på stranden.

Jag ligger på stranden utanför Palma på Mallorca när min blick dras rakt in i en tysk mans matsmältningssystem. Han byter oblygt om genom att dra ner sina shorts och kalsonger med ett ryck och står sen framför mig med raka ben och krökt rygg, sökandes efter sina badbyxor. Den här typen av scener bekräftar inte bara att jag gjorde rätt som inte satsade på en karriär som proktolog, utan bevisar också Einsteins relativitetsteori. Tid och rum är relativa begrepp och just här och nu rör sig sekunderna väsentligt mycket långsammare än vad de gör på ett atomur.

Min fascination för mänskligt beteende innebär att händelser som den här har en tendens att hänga kvar. Resten av dagen ägnas åt att fundera över vad som rört sig i den tyske mannens huvud. Jag öppnar förstående och humanistiskt: Han var säkert bara lite tankspridd och hade inte planerat sin omklädning. Han var oblyg och otvungen inför sin egen och andras nakenhet och reflekterade inte alls. Han hade just blekt sin slutmuskel och var angelägen om att få visa upp den. Sen glider jag gradvis över till mindre smickrande och därför mer troliga förklaringar: Han är en blottare. Han markerade sitt revir över stranden, Palma och varför inte - hela Mallorca. Han ville förolämpa mig, ordlöst med en sorts mim. Han har en tråkig skallskada. Eller var det hans eleganta sätt att bjuda upp mig till dans? 

Jag studerar honom dold bakom mina solglasögon och Murakamis senaste roman under resten av dagen. Jag hoppas på en förklaring, något i hans rörelsemönster, hur han smörjer in sig, hur han badar eller hur han solar. Inte bara för min egen skull, utan även för den spanska småbarnsfamiljen bredvid mig. Som intet ont anande satt och åt friterade bläckfiskringar för glatta livet tills de plötsligt tystnade. Nu får de leva med en traumatisk, visuell association i resten av sina liv.

Till slut lämnar jag stranden utan att ha blivit ett dugg klokare, bara lätt brännskadad och än mer säker på att det mänskliga psyket är ett outgrundligt svart hål.