Strategimöte hos SD.

-Får jag lite uppslag på riktigt svenska saker som vi kan göra till våra.

-Som vadå?

-Folkdräkt till exempel.

-Jag tänker inte gå runt i en i alla fall.

-För att?

-De är djävligt fula, Jimmy såg ju helt rubbad ut.

-Ångest?

-Bra Eva. Ursvenskt.

-Björk?

-Ove, björk finns i en djävla massa länder.

-Gran då?

-Någon annan som har något riktigt svenskt.

-Bastu?

-Exakt! Skitsvenskt.

-Dörrslammarfars?

-Helt rätt.

-Bag-in-box?

-Bra, nu flödar idéerna här.

-Kebab?

-Perfekt. Svenskare än så blir det inte.

Episoder på gymmet.

När jag kommer in i bastun tror jag att det pågår en förlossning. Mellan två uppspärrade ben ser jag barnets fjuniga huvud och en liten spröd arm som lirkat sig ut. Det tar mig flera sekunder att begripa att det är en tjock kille som ligger på rygg med benen brett isär. När jag harklar mig, baxar han snabbt upp sig i sittande position och försöker se hotfull ut. Hans kropp är täckt med tatueringar, bland annat en pistol på halsen, tre tårar på kinden och en Hells Angels logotyp som kanske för 50 kilo sedan befann sig vid hjärttrakten.

Jag nickar mot hans smalben och berömmer tatueringen av vevstaken till en tvåtaktare. Han frågar intresserat om jag också är knutte. Jag svarar ärligt.

-Jag var det en gång i tiden. Jag hade en cykel utan växlar med änglastöd, rocketstyre, limpa och kartongbitar så att det skulle låta coolt när jag åkte runt. Jag ville också bli en sån där fläskig, otränad idiot när jag blev stor. Som köpte Pucko, Bamsetidningar och Mamba kondomer på macken och sen åkte runt, runt i stan helt utan mening eller mål tills vibrationerna fått arslet att somna. Men jag började plugga och arbeta istället för att sälja hembränt och knark till minderåriga. Jag valde bort friheten att få sitta med 20 andra förlorare i ett nerkylt garage och dricka sprit tills vi föll omkull. My-big-fucking-mistake.

Han har naturligtvis inte begripit ett ord vad jag  sagt, utan flinar bara tandlöst och håller fram sin knutna näve mot mig. Jag slår min näve mot hans och öser på mer vatten på aggregatet.

Huvudsaken är att jag får ett bra liv.

En korrekt tonårskille i gröna khakikläder stod och delade ut flygblad för någon sorts organisation vid mataffären. Han gjorde den fatala missbedömningen att jag var vänlig och intresserad och började prata med mig.

-Marknadsekonomin och kapitalismen har misslyckats. Vi lever i ett osunt konsumtionssamhälle som bara kan fungera genom ständig tillväxt och en konsumtion som tömmer planeten på resurser, sa han och sträckte fram sin propaganda på ett återvunnet A4. Efter att ha tittat på pappret gick min blick till killen.

-Jag tror att du pratar med fel människa här, sa jag och gav tillbaka pappret.

-Men du bryr dig väl om orättvisor och miljöfrågor?

Jag tog ett djupt andetag, för jag hade en del att säga.

-Jag tillhör en generation som haft stora problem med att leva i nuet. Vi har grävt i vår barndom och hoppats på insikter eller försoning, vi har tagit ut sjukdomar, skattesmällar, mögelsaneringar på dagis och knarkhärvor i skolan långt innan de ens inträffat. De flesta av oss har precis tagit oss förbi fasen där vi bara går omkring och är bittra över att livet inte alls blev som vi hoppades. En del har tatuerat Carpe Diem väl synligt för att påminna sig om att livet pågår HÄR och NU.

Killen började se kräkfärdig ut, men jag hade mer på hjärtat.

-Så jag har slutat att källsortera, kompostera, äta ekologiskt, ge till utsatta eller fundera över mitt koldioxidavtryck. Jag tog hand om skiten efter mina föräldrar, varför skulle du få det lättare? Den generation som lever i nuet får ta hand om det överhängande hotet just nu. Vem orkar oroa sig för en mänsklighet som ändå är dödsdömd när solen slocknar och allt liv utplånas? Nej, jag har det nog med mitt. Huvudsaken är att jag får ett bra liv. 

Killens ögon var tårfyllda, antagligen av tacksamhet och insikt. Jag la en kamratlig hand på hans axel innan jag gick vidare. Uppfylld av nuet.

Behagligt nära döden.

Min yngsta dotter har satt upp skylten för övningskörning på bilen och väntar otåligt på mig. Jag säger att jag bara ska kissa först och går in på toaletten och skjuter en morfinbaserad hostmedicin mellan tårna. Jag antar att kan det dämpa hosta så kan det antagligen dämpa dödsångest. 

Sen slår jag mig avkopplat ner i passagerarsätet. Jag känner mig glad, avkopplad, trygg och har helt tappat känseln i vänster ben. Min dotter kör om i en kurva, svänger utan blinkers, bromsar konsekvent i sista sekunden och letar efter dragläget med samma frenesi som jag söker efter en högre mening med mitt liv.

Jag berömmer hennes aggressiva körstil intill daghem och småskolor, hennes bristande uppmärksamhet på trafiken omkring oss och att hon konsekvent vägrar att sänka hastigheten innan vi studsar över hastighetshinder. Jag skrattar obesvärat när hon på påfarten till motorvägen börjar korrigera sidobackspeglarna. Jag ler överslätande när hon i 190 km i timmen på tvåan omedvetet glider över i det andra körfältet mot en timmerbil.

En timma senare stannar vi på uppfarten utanför vårt hus igen. Mina pupiller är små som pisshål i en snödriva och jag känner en enorm stolthet över henne.

-Fan gumman, du kör ju som om du haft körkort i evigheter.

Snabbkurs i affärsprat.

”Pengar är inget problem, tänk fritt” som chefen för ett stort bolag sa till mig en gång. ”Ta god tid på dig, det viktiga är att det bli bra. Och känn dig helt fri att ompröva våra tankar, vi är helt prestigelösa i den här frågan. Dessutom arbetar vi direkt med ledningen som är väldigt samsnackad.”

Det han alltså sa var att budgeten var hopplöst liten och att förhandlingen om arvodet skulle vara som att hamna på Guantanamo. Han ville absolut inte ha någon ny syn på saken och han skulle slåss till sista blodsdroppen för att få sin vilja igenom. Ingen i ledningen lyssnade på honom och företaget hade uppenbara problem med att enas om en gemensam syn på verksamheten.

”Vi är verkligen glada över att får jobba med dig” avslutade han det hela. Det betydde att jag var absolut sist på hans önskelista och att han såg fram emot att hunsa mig efter behag. Så jag svarade på hans språk efter bästa förmåga.

”Göran, att får jobba med dig är som att äta grisgödsel.”

”Tack, då kör vi!”

Se mig som en skogsbrand till salu.

Jag överväger att starta ett företag som ska hjälpa till att underminera konkurrenter så effektivt som möjligt. Det har helt enkelt blivit för jobbigt för näringslivet att produktutveckla och förbättra sig, så de kan anlita mig istället. Jag pratar om R.O.D (return on damage) och ser mig själv som en skogsbrand till salu. En person som skapar skandaler som konkurrenterna tvingas bemöta och förneka så ivrigt att det till slut är det enda folk minns.

Man sprider t ex ut att Fritidsresors Bamse har förgripit sig på barn i över 12 år. Över en natt får plötsligt Bamseklubben och ”Dagarna du minns” en fasansfull klang. Inte ens Lottie Knutsson kommer att kunna ta sig ur den härvan. Personer med liknande psykologisk profil som Johan af Donner placeras medvetet i konkurrerande hjälporganisationer, vi planterar in bandmask i ett parti med Coca Cola flaskor, sprider rykten om politiker på porrklubbar och att man kan få Creutzfeldt Jakobs sjukdom av Kalles kaviar.

Har ni hört att att sätena till Friends Arena sytts av människor som har ebola förresten?

Jag fäller regeringar, dödar bolag och åsamkar permanenta tapp i marknadsandelar. Och i askan efter min framfart, växer det igen. Det blommar till och med.

Men sen kommer jag tyvärr på att den här typen av företag redan existerar.

Blogghoran

Ett företag erbjöd mig nyligen rätt mycket pengar för att jag skulle skriva om dem med jämna mellanrum. De berättade att de tröttnat på traditionell reklam och istället börjat experimentera med alternativa medialösningar som utpressning, luftfakturor, mutor och bloggare med mycket lovande resultat. Och eftersom de menade att en av deras viktiga målgrupper var läsare av både bloggar och resumé så var jag den utvalde.

Jag undrade om de hade läst någonting av vad jag skrivit? De försäkrade att de älskade allt jag hade att säga, att de ville förknippas med min härliga människokärlek och värme. Jag gladde mig enormt över att bli positivt bekräftat för första gången sedan jag skapade med trolldeg på dagis och ställde mig till förfogande.

”Vilken produkt handlar det om? En ren formfråga naturligtvis, inte för att det spelar någon som helst roll” skrockade jag glatt.

Då höll de fram ett par Armani Jeans. Jag var beredd på det mesta, kan jag säga. Kemiska vapen, kranvatten med vitminer, porrsajter, miljövådliga kemikalier, tobak, Voltaren som smörgåspålägg, en teleoperatör - men inte det här. 

”Mina herrar, vem tar ni mig för?” sa jag och reste mig äcklat upp. ”Tror ni att jag är någon sorts prostituerad som skriver om vad som helst för pengar? Är det vad ni tror?” sa jag och lämnade mötet. Med huvud högt. Så högt att jag slog pannan i dörrfodret på vägen ut.