Onani genom Europa.
Senast jag bilade genom Europa mot Italien konfronterades jag med produkten ”Travel Pussy” på tyska bensinstationer. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är ett rätt klent substitut till en en annan människa. Vi talar om en plastpåse och ett rör. I år har sortimentet i automaten på toaletterna expanderat. Nu finns en minidildo på menyn, liksom vibrerande gummiringar för oss män. Jag har en positiv syn på människans sexualitet och har varken moralpanik eller synpunkter, men tyvärr har jag en väl utvecklad fantasi.
Det jag ser framför mig är en lastbilschaufför som fraktar radioaktivt avfall genom Europa. Han rattar sitt 40 ton tunga fordon på autobahn med en hand, samtidigt som han lirkar på en vibrerande ring på sitt kön. Eftersom jag är könsneutral ser jag också en kvinna som kör en busslast med 7-åringar utmed slingrande alpvägar, med en maxvarvande dildo på plats. Man kan säkert lagstifta mot SMS, telefonsamtal utan handsfree, men vilken politiker vågar sakligt lägga fram ett förslag kring det här?
”Jag tycker att vi måste lagstifta bort det här onanerandet i trafiken. Det är en uppenbar trafikfara.”
”Nu är det nog ingen här inne som vet vad du pratar om Günther. Men upplys oss gärna.”
Sikhen i Portofino.
Blodet vägrar att att sluta rinna ur såret mitt i fontanellen. (Läs föregående inlägg om skadetillfället.) Han skäms över tanken på att gå omkring med ett stort plåster mitt på huvudet, så han övertalar sin fru med en ostronkniv att linda gasbinda runt hela huvudet på honom. Han har surfat rätt på en sajt där de visar hur man åstadkommer den turbanliknande huvudbonad som Sikher i Indien bär.
Efter en timmes systematiskt lindande är hans turban fullkomlig och imponerande. Hon har till och med lyckats få till den framåtlutande, smurfliknande toppen av turbanen. Senare på kvällen går han utmed piazzan i Portofino och pratar högt och tydligt om att alla människorna man ser här har det gemensamt att de blivit rika nyligen och hastigt, därav frånvaron av smak och stil. Hans fru och hund väljer att gå bakom honom, långt bakom honom. När de fått bord på en av de mer populära restaurangerna i hamnen börjar han beställa på en usel imitation av indisk-engelsk dialekt. Han börjar samtidigt att vicka på huvudet från sida till sida oavbrutet, vilket uppenbarligen påverkar såret i huvudet negativt.
Mot slutet av kvällen har hela turbanen färgats röd av blod och ser plötsligt mer trovärdig ut än någonsin, med den lilla negativa effekten att den också blivit väldigt tung. Huvudet vobblar nu som om han har en turban av betong på sig och på restaurangen utgår de ifrån att han är full eller opasslig, så han slängs ut. Han står ensam på piazzan och ylar med ett anklagande pekfinger mot restaurangen. ”Ni dödade Jesus”. Sen faller han ihop av blodbristen och den välfyllda turbanen fungerar som den bästa skyddshjälm man kan önska sig. Hunden slickar i sig lite blod från turbanen samtidigt som frun ringer ambulansen.
Att duscha naken i det fria.
Efter en två dagar lång bilfärd genom Europa står han naken i husets utomhusdusch och låter solen, värmen och vattnet spola bort resdammet. Enda felet med den bilden är att det fasta duschmunstycket är fäst i betongväggen vid ungefär höjden 165 cm.
Så en mycket vit, naken man straxt under 2 meter står därför krökt som en vitrysk gumma och sköljer ur håret från schampo. Han famlar blint in i det strilande vattnet och låter det oprecist dansa över hans krökta rygg. Att tvätta armhålor och mjukdelar är fysiskt omöjligt och han överväger ett tag att ställa sig på knä. En tanke han klokt avfärdar eftersom han inser hur det skulle kunna uppfattas om någon ser honom. Det enda som skyddar hans nakenhet från full insyn är nämligen en vägg av grönska. Så han väljer att backa evolutionen några miljoner år och knäa så mycket att knogarna släpar i marken.
Han står så och fullföljer sin plågsamma tvätt, när han får en känsla av att någon tittar på honom. Genom schampot som fortfarande rinner nedför hans ansikte anar han konturen av en kvinna. På ren instinkt reser han sig hastigt upp och slår i duschmunstycket med fontanellen så hårt att det släpper från sitt fäste i väggen. Han skriker ett könsord för full hals samtidigt som en hård, kall stråle med vatten dundrar mot hans ryggtavla.
Mannens fru står skeptiskt och tittar på honom med ett iskallt glas Moretti öl i handen. Hon skakar på huvudet, dricker en sipp av ölen hon tänkt bjuda honom på och går vidare.
Fortsättning följer.
Förhållandet mellan testiklar och hjärna.
Min research har gått i sin andra fas. Efter en heldag med en av landets bästa hästveterinärer är jag mer upplyst men fortfarande lika hästrädd. Av väldigt goda skäl, vill jag poängtera. Veterinären förklarade att hästen är ett djur inställt på flykt. Det är ett villebråd som därför har utvecklat 360 graders syn och hörsel och en explosiv, gigantisk muskelmassa. Och en hjärna som väger 532 gram. Lite som jag själv, tänkte jag och flyttade mig ännu ett par meter bort ifrån travhästen som haltade lite.
Det är just den där olyckliga fördelningen som skrämmer livet ut mig och som är skälet till varför man t ex också ska akta sig för en Grizzlybjörn vars hjärna väger 234 gram. Tänk ett vanligt kärleksbrev, med tre Mariakex, två kondomer och 4 stortånaglar i så får du en bra bild av den. Om man ser till relationen mellan kroppsstorlek och hjärnstorlek, så är hästen egentligen inte mycket sämre än lejonet och elefanten. Rent intuitivt går man ju inte fram och klappar de djuren heller. Och gillar man den här typen av statistik så kan man konstatera att småfåglar toppar förhållandet mellan hjärna och kropp. Men de är ju så uppenbart dumma i huvudet att jag undrar vilka växlar vi kan dra på den här statistiken egentligen. Hur ska vi se på alla smällfeta amerikanare till exempel? Ja, du fattar vart jag är på väg och det är ingen vacker väg och tenderar att snudda vid andra förenklingar kring ursprung och ras.
Nu undrar du förstås hur det gick med armen som jag hoppades få se försvinna in i ett stort djur? Tyvärr måste jag göra dig besviken. Dagens visuella upplevelse fick bli en sövd hingst med alla fyra i luften och och kulorna frilagda som bouleklot. Min gissning är att kulorna vägde mer än hjärnan.
Pryo-elev på syra.
Jag har nyligen tillbringat två dagar på ett djurklinik. ”För behandling av din rabies?” hörde jag just någon illvillig läsare flika in. Nej, det här handlar faktiskt om research för en sak jag håller på att skriva. ”Skriv om det du kan” brukar ju rådet vara till alla som ska försöka skriva någonting för film eller i bokform. Mitt problem är att jag kan så fruktansvärt lite att det bara skulle sluta med små pamfletter om hur man får ut navelluddet enklast, en kortfilm om en man som klipper gräsmattan horisontellt och vertikalt och en dikt om müsli som alltid hamnar utanför yoghurtskålen. Så jag tvingas prya hos några veterinärer för att få lite mer substans i mitt skrivande.
Det är väldigt fascinerande på många plan. Framförallt lär man sig att många djurägare verkar pantsätta hjärnan när de köper husdjur. Någon hade t ex struntat i djurförsäkring och tvingades därför att välja mellan sommarresan till Mallorca eller en operation för 13.000:- åt sin sjuke, fyrbente vän. Ni vet redan hur det slutade. Sangria är tjockare än blod.
Glädjeämnen var annars när en kanin skulle kastreras. Först sövdes den lilla kompisen ner varpå den kvinnliga djurskötaren rakade pungen grundligt på honom med en gigantisk rakapparat. Jag sökte lite ögonkontakt med henne för att avgöra om hon också kunde se det komiska i situationen. Utan att vara någon större människokännare kan jag nog säga att hon inte gjorde det. Därefter placerades kaninen på rygg på operationsbordet med bakbenen brett isär, veterinären tog över och knöt små rep i vardera framtass och band fast de ovanför huvudet på kaninen. ”Bind mig - älska mig” sa jag glatt och refererade till en fin film av Almodovar, varpå den kvinnliga veterinären satte skalpellen i pungen på kaninen och tittade på mig. ”Går det bra?” Jag nickade lite sammanbitet och kände ett diffust svidande i mitt eget mellangärde. Sen drog hon ut kaninens testiklar, sydde snitsigt och knipsade av ovanför stygnen, därefter syddes pungen ihop igen. De små desarmerade kulorna samlade hon sakligt ihop i en papperservett och slängde med ett basketkast i soptunnan. Allt mitt blod hade då försvunnit från mitt huvud och mellangärde och bosatt sig i mina händer. Det kändes som om jag hade målvaktshandskar på mig.
”Nu ska vi ta ut livmodern på två katter” sa hon glatt och gick ut för att hämta nästa offer. Jag stod katatoniskt kvar och stirrade på soptunnan där en kanins möjligheter att föra sina gener vidare låg slängda.
Nästa vecka ska jag ut med en hästveterinär. Jag hoppas i hemlighet på att han måste stoppa in hela armen i hästen för att kontrollera något som hamnat snett. Jag återkommer med en detaljerad rapport om det.
Begreppsförvirring.
"Du är ingen djävla värd och jag är ingen djävla gäst" som jag pedagogiskt förklarade det för den ukrainske tågkonduktören. Jag höll mitt SL-kort bakom ryggen eftersom det kändes viktigt att den här mannen inte skulle gå vidare i livet utan min visdom. Jag pekade på hans namnbricka med ordet TÅGVÄRD på och förklarade att branscher som får någon sorts titelinvasion nästan alltid är lågstatusyrken. Lärarna kallar sig för coacher eller pedagoger, rektorerna för enhetschefer - och se hur bra det gått för dem? Lokalvårdarna städar fortfarande toaletter trots en finare titel och till och med rasisterna har degraderats genom att tituleras främlingsfientliga. Konduktören försökte då bända fram min arm, men jag är urstark i de här lägena och pressade min tumme in i hans ena ögonglob.
"Se på mig" skrek jag, trots att jag insåg svårigheten. "I ett läge i min karriär höll jag på att få titeln Chief Executive Global Creative Director. Då visste jag att allt hopp var ute för mediabranschen. Speciellt eftersom jag verkligen ville ha den där titeln. Bara veckor senare upplöstes företaget lika snabbt som när man strör salt på en snigel och jag började sniffa Björnklister igen. Man kunde höra mig på Sergels Torg, väsande lösryckta termer från mitt förflutna: TRP, Click Rate, Impact, Impressions, Heat Map, Share of Belly...."
Konduktören frigjorde sig och vred plötsligt SL-korter ur min hand och konstaterade att det var giltigt. Sen gick han med hastiga steg bortåt. Jag ropade efter honom med gråten i halsen.
"Jag hittar på saker i text och du ser till så att folk betalar för att få sina kroppar fraktade från en punkt till en annan. Det är det vi gör. Capiche?"
Mitt sätt att tacka för maten.
När jag är på middag hemma hos människor jag inte känner så väl brukar jag vid ett lämpligt tillfälle dra mig undan för att botanisera i deras badrumsskåp.
Jag gör det för att lära känna värdparet bättre och bara där får jag en sann bild av hur de egentligen är. Kondomer vars bäst-före-datum var runt milleniumskiftet, receptbelagda läkemedel mot depression, impotens, sömnbesvär, tandlossning, mensvärk och håravfall. Tandborstar som är så slitna att ser ut som toalettborstar, gamla engångshyvlar med könshår och blod, gammal parfym som doftar damm och en stjärttermomenter utan sin skyddande plasthylsa. Alla dessa saker ger ett intressant djup till deras personligheter som annars inte kommer fram. De flesta har ju en tendens att prata om hur de skulle vilja vara och livet de skulle vilja leva - än personen de faktiskt är och livet de lever.
Om värdparet dessutom inte haft hyfs nog att intressera sig för min person, mitt liv och mina drömmar, brukar jag byta plats på allt som är receptbelagt. En kräm för analklåda pressar jag skickligt in i tandkrämstuben, p-piller hamnar i mannens burk med järntabletter och innehållet i wc-ankan byter plats med munvattnet. Eftersom jag alltid bär med mig en liten mortel i marmor, pulvriserar jag ihop godsaker som Prozac, Litium och propplösare. De hamnar i burken med Samarin. Jag ser det hela som en subtil form av uppfostran. Något som skapar mer ödmjuka karaktärsdrag.
-Vilken middag! Och vilket vackert badrum ni har, säger jag när jag återvänder till middagsbordet och lyfter mitt vinglas till en skål med värdinnan.