Papperstunn plåt, naken hud.
Efter en svit av år i Italien förvånas jag inte längre av någonting i trafiken. Däremot ser jag tendenser och variationer, att kalla dem för utveckling skulle antyda någon sorts framåtskridande och så långt skulle jag inte vilja dra det. Till den klassiska förarstilen, med en arm sladdrande utanför förardörren, cigg i mungipan och ett helgon som roterar störande i ögonhöjd i backspegeln, har nu SMS klivit in som en ny faktor. Alla gör det, oavsett trafikförhållanden. Även motorcyklisterna i flip-flops och med integralhjälmen löst på huvudet som en judisk kippa, läser och skriver SMS under pågående färd. Jag har en rätt avkopplad inställning till det här fenomenet, av lite olika skäl. Ett av dem är kanske att jag sitter i en 2,5 ton tung amerikanare. Om någon kommer att göra sig illa pga av SMS-andet, så är det inte jag. Även om jag inte direkt ser fram emot att skrapa ut italienare ur hjulhusen med en slickepott, så är det en uppgift jag är beredd på.
Men jag ser det också som en socialantropologisk uppgift att lära mig att smälta in i det här landet som jag har så starka känslor för. Därför har jag själv börjat med krokiteckning samtidigt som jag klättrar uppför berget mot huset där vi bor. Det är en vindlande bergsväg, med endast plats för ett fordon i taget och där räcken är mer sällsynta än förekommande. Min fru vobblar omkring naken i bagageutrymmet och jag skriker åt henne att hålla sin position samtidigt som jag plöjer ner lövtunna Fiat-modeller utmed stupen. Men jag känner att jag utvecklas, både som bilförare och tecknare, det måste jag säga.
Höghöjdssemester.
Jag stuvade in 3/4 av familjen i bilen och körde de 230 milen ned till Toscana. En resa som kunde blivit ett rent helvete, men som med GPS och V8 blev ett rent nöje. 100 mil första dagen och en natt på ett tyskt hotell som luktade stekflott och cigarettrök. Därefter 130 bekymmersfria mil direkt till Pietrasanta. När vi kom fram på kvällen såg vindrutan ut som den var täckt av en paté av insekter. Jag skrapade försiktigt bort den med en kniv och stekte den sedan i en kallpressad olivolja från Toscana, lite vitlök och färsk timjan. Alla älskade smaken utan att riktigt kunna placera den.
Huset vi bor i ligger så högt upp att vi måste har syrgastuber på oss hela dagarna för att inte kollapsa. Det har den positiva sidoeffekten att vi kan tillbringa stora delar av dagen under ytan i poolen. Sen kliver jag upp och blickar genom den immiga syrgasmasken ut över kustlinjen från Viareggio till La Spezia och kastar håglöst kottar ner på rovfåglarna som cirkulerar straxt under oss. På kvällarna tvingas vi ta av oss syrgasen för att kunna äta, vilket gör att vi alla drabbas av syrebrist och uppför oss som om vi vore asberusade. Sen tar vi på oss utrustningen igen och stupar i säng. Vi ligger på mage och sover drömlöst innan en ny dag tar sin början.
Rivierans guldgosse.
Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.
Anders Tempelman
Det halvtomma glasets fördel.
Fördelen med en grundmurat pessimistisk syn på tillvaron, är att man aldrig blir besviken. Jag tittar ut på hällregnet utanför mitt fönster och känner ingenting - frånsett en känsla av bekräftelse på det jag redan visste. Dagens hämtsallad var precis lika smaklös och formlös som jag visste att den skulle vara. Och världen utanför levererar krig, konflikter och elände med kirurgisk precision på daglig basis.
En del menar att om man bara förväntar sig dåliga saker, så händer bara dåliga saker. Det är naturligtvis fullkomlig nonsens. Tvärtom så blir man vansinnigt glatt överraskad när man har fel. Till exempel när en konflikt mellan två länder plötsligt tar slut. När man inte får restskatt ett år. När en främmande människa ler mot en utan att vara Scientolog eller lustmördare.
Det händer ju. Fast det är sällan och ingenting man ska gå runt och hoppas för mycket på.
Trevlig helg.
Anders Tempelman
Framsteg?
Träffade en kompis som gått hos en coach ett längre tag, för att prata om sin frustrerande arbetssituation. (Han har en idiot till chef och vantrivs i största allmänhet. Inte mycket att prata om, jag vet.) Coachsamtalen blev i alla fall oundvikligen större och handlade även om hans liv i största allmänhet. De pratade om frun som han älskar högt, men också om deras äktenskap som naturligtvis inte var perfekt. Terapeuten menade att det kan vara en bra idé att utvärdera alla relationer varje år. Även sitt äktenskap. Inte ta något för givet utan ärligt reflektera varje år: "Ska vi fortsätta tillsammans ett år till?" Min polare tyckte att det här lät som en väldigt bra idé och satte sig en kväll med sin fru och hade en öppen och bra diskussion på just det här temat. Han tyckte att det hade känts väldigt bra och älskade sin fru och sitt äktenskap ännu mer efteråt. Ett par dagar senare säger frun att hon vill skilja sig. För nu när hon hade tänkt på saken, så hade hon kommit fram till att hon inte älskade honom. Min vän lever numera ensam i en fuktskadad tvåa. Han har kvar jobbet, men har bytt coach.
Anders Tempelman
En ljusnande framtid?
Minnesbild: Jättegamla föräldrar står på skolgården i sladdriga, urinfärgade studentmössor. De håller i ett plakat med en suddig barnbild på och kanske orden "Grattis Jocke, 5/6-1981". Pappan har en överkammad flint där hårtestarna envisas med att flyga över på andra sidan och bli som en lång svallande lugg ända ned till axeln. Mamman har blå blus, en knälång kjol i någon sorts tweedmaterial och håller i en miniflaska mousserande vin med ett blågult band knutet runt. De står med hundratals andra lika urgamla människor och glor förväntansfullt mot skolbyggnadens entré.
Imorgon är det min tur.
Anders Tempelman
Köttbussen.
I min barndom la läskbåten till vid ångbåtsbryggan på Söderöra. En stor händelse på en skärgårdsö. Läkarbåten såg man ibland också, när någon fått en vobbler rakt igenom ena örat efter ett oförsiktigt kast. Här hemma har jag hunnit vänja mig vid glassbilen som dyker upp med sin irriterande melodi. Sedan ett par år tillbaka finns också Fiskbilen i området, ett par glad killar som oftast kommer mitt i middagen på fredagskvällar och erbjuder djupfryst fisk. Och nu har det dykt upp en bil till - Köttbussen.
Jag tycker att namnet är väldigt visuellt på något sätt. Jag ser en buss fylld till bristningsgränsen med kött framför mig. Det är knappt så att förarna ser ut genom vindrutan för allt kött. De sitter i stolar av kött, försöker växla, bromsa och gasa, men hela tiden motarbetade av dessa köttmassor som brer ut sig. Sen stapplar killarna ut, med blod rinnande utmed kroppen och med platåskor av kött på fötterna.
"Hej, vi är från Köttbussen, vill du köpa lite kött."
"Har ni kyckling?" undrar jag.
"Nej, vi är Köttbussen, vi säljer kött" säger den ena och torkar bort en rostbiff från pannan.
"Ok, för ordningens skull. Vad är kycklingkött om inte just kött?"
"Det är fågel, en helt annan sak" säger den andra oengagerat och skrapar bort blandfärs under naglarna.
"Har ni Quorn, jag älskar Quorn, det är ett köttsurrogat, av svamp tror jag?"
"Vi är Köttbussen. Vi säljer kött."
"Så ingen glass då?"
Killarna tittar på mig, skakar på huvudet och linkar tillbaka till Köttbussen. Det är blodspår på uppfarten.
Anders Tempelman