Den lägsta formen av lågkonjunktur.
En bekant som äger en inredningsbutik blev uppringd i veckan av en tidning som lystrar till det förföriska namnet Näringslivets Respons. Mannen sa att han ville skriva en artikel om hennes företag, som han tyckte var så enormt intressant. Så hon kände sig naturligtvis smickrad och accepterade. Dagen efter dök en kille upp, slog igång en bandspelare och intervjuade henne i över en timme. Sen avslutade han intervjun och hasplade i förbifarten ur sig att artikeln kostade 13.000:- att få in i tidningen. Det här hade man väl inte haft några större problem med om det var tydligt från början. Att det inte handlade om en journalistisk produkt, utan en renodlat kommersiell. Du betalar för ytan och väljer den uttrycksform som passar dina syften bäst. Annons eller låtsasartikel? Men den uppriktigheten säljer antagligen inte lika bra. Min bekant sa i alla fall att hon inte var intresserad och att det hela kändes väldigt olustigt. Då började han kohandla om priset och innan han pressades ut genom dörrspringan hade priset sjunkit till 7.000:- Och då kan det ha ingått en utegrill och en manlig strippa också, jag minns inte riktigt.
Anders Tempelman
Män som hatar kvinnor, men inte vet om det.
De spelade Diana Krall's version av Billy Joel's "I want you just the way you are" på radion. Då kom jag ihåg en av mina tidiga flickvänner som tolkade textraden "I don't want clever conversation, don't want to try that hard" som ett uttryck för Billy Joel's låga kvinnosyn. Jag försökte nyansera det hela med att det var en kärleksförklaring. Ett poetiskt sätt att uttrycka sig på i en låt bara. Men hon sa att den åsikten bara bekräftade att jag också var en del av det förtryckande patriarkatet. Vi som objektifierar kvinnor och motarbetar jämlikhet eftersom vi är så avundsjuka på att kvinnor bär på en välsignad kreativitet i sin förmåga att föda barn. Jag sa att jag inte trodde att Billy Joel tänkte så, men då menade hon att det var precis det som var problemet med Billy och mig. Vårt förtryck sker omedvetet, vilket är ännu värre.
Så jag funderade på om jag också, innerst inne, ville föda barn. Jag mindes förlossningsfilmen i högstadiet med den då okända Gudrun Schyman, som visades efter att vi rullat på kondomer på provrör stora som auberginer. Gudrun födde inte bara ett barn inför rullande kameror, utan också inför en generation vettskrämda skolklasser. Sen sa jag som det var, att jag var rätt glad över att det inte var jag som skulle göra själva födandet, att min kreativa insats vid själva befruktningen räckte för mig. Det kanske är en mindre lott, men en som jag är rätt nöjd med. Men då menade hon att kvinnor kan bli befruktade på egen hand, att min och alla andra mäns roll i det hela kunde ersättas.
Ett halvår senare gjorde jag i alla fall slut och förklarade att jag inte hade några känslor kvar längre. Då menade hon att det var skitsnack och att det hela bottnade i att jag inte klarade av att leva med en stark och intelligent kvinna. Så jag erkände att hon haft rätt hela tiden, jag och Billy "don't want clever conversation". Det var enda utvägen.
Anders Tempelman
Omodernt på Nordiska Muséet.
Jag klev ut ur dimman i lördags och in på Nordiska Muséet. Kanske för andra gången i vuxen ålder. En utställning med modefotografi hade lockat mig dit och jag betalade förväntansfullt mitt inträde tillsammans med lite turister från Holland och Växjö. Den sk fotoutställningen bestod av ett litet skrymsle i ena hörnet där kanske ett 20-tal bilder samsades. Ett hopplock av svenska modebilder genom tiderna och en trött projektor som visade ytterligare några bilder till på en duk. Om ambitionen var att ge en historielektion och bjuda på en uppvisning av svensk fotokonst, så var det här lika övertygande som att servera skolmat på Gondolen. Om den här utställningen skulle ha några kärnvärden, som ju är så populärt idag, så skulle nog andefattigt och oinspirerande täcka in det mesta. Och det är rätt skickligt med tanke på hur duktiga vi varit och är i just den här grenen av fotografi. Vid ett tillfälle fick jag ögonkontakt med Eldhs skulptur av Gustav Wasa på andra sidan och jag kan svära på att han vände bort blicken av skam. Efter 10 minuter kändes dimman utanför mer lockande än utställningen och jag började gå mot utgången. Då skrymtade jag några stora printar på andra sidan lokalen. Det visade sig vara dagens stora behållning. Bilder och porträtt från Lappland, fotade på 1860-talet av Lotten von Düben. Vår ursprungsbefolkning med konstiga mössor, skygga blickar och knotiga kroppar som formats av köld, vind och förtryck. Och spektakulärt vackert fotograferat, som av Anton Corbijn, på enorma krackelerade plåtar.
Det här museibesöket var verkligen inte bortkastat.
Anders Tempelman
Slemproppen, finns den?
Slemproppen, denna märkliga lilla....ja, vadå?....som gäckat vetenskapen och mödrar i decennier. Alla pratar om den, men ingen har sett den. Ungefär som italiensk rättvisa, hälsosam snabbmat och unika varumärkesplattformar. Vattnet kan gå, värkarna kan börja, men var är slemproppen? När höll en barnmorska stolt upp en slempropp, stor som en brännmanet, senast? När hörde du om någon som inte bara åt upp moderkakan efter förlossningen, utan också festade loss på slemproppen som efterrätt? (Med lite glass och mandelflarn vid sidan om.) När hörde du om någon som halkade på slemproppen senast? Nej, just det, aldrig. Ändå läser jag långa inlägg på vänta-barn-sajter där den beskrivs som en geleklump, lite som tapetklister, ofta beige i färgen. Som Thomas Östros, tänker jag då, fast lite mer fåordig.
Anders Tempelman
Misstänkt vänlig kundtjänst.
Den senaste veckan har jag genomfört empiriska fallstudier av flera av landets kundtjänster. E-On därför att mitt hus ensamt har dragit lika mycket ström som hela CERN-projektet. Apple därför att tangentbordet på min MacBook Pro är långsamt och alltid missar ord med dubbla konsonanter. Telenor eftersom jag vill byta abonnemang och behålla mitt mobilnummer. Min grundsyn (som ju är en smula svart) var att jag gick in i strid. Att jag skulle behöva bli förbannad, kanske skrika könsord och begära att få prata med någon chef. Men på E-On var de artiga och förstående. Gav mig råd till felsökningen och sköt fram betalningsdagar på fakturor utan att tjafsa. På Apple fick jag göra en massa knep för att testa om felet kunde avhjälpas över telefonen, men det gick inte. Och trots att garantin gick ut i december, så fixade de så att jag fick gratis service och får byta hela moderkortet. (Pappakortet var tydligen OK.) Telenor ville att jag skulle faxa över en uppsägning och begära en överflytt av telefonnumret, sen var det klart. Och nu sitter jag här med en krypande känsla av en annalkande katastrof. En gigantisk backlash, en flodvåg av obegripliga fakturor, försäkringsdokument på ett språk jag inte talar, en kundservice som kopplar mig runt till instanser som inte finns och en digital röst som ber mig knappa in ärendenummer jag inte har. Mig lurar de inte med sin lismande välvillighet. Jag har lärt mig av den bästa, jag är beredd.
Anders Tempelman
Ett rikt känsloliv.
Jag fick en spikmatta i julklapp. En indisk liten sak med sylvassa plastpiggar. Jag ligger på den ibland för att få kontakt med mina känslor. Efter 30 minuter är min ryggtavla blodröd, pulserande och påminner väldigt mycket om en minutbiff. Då känner jag en stor ömhet och det är väl en sorts känsla? En bekant har också fått en spikmatta i julklapp och hon har experimenterat med att ligga på mage på den. Hon testade även att ligga med ansiktet på den, vilket förklarar varför hon såg så flådd ut och hade förlorat synen på ena ögat. Jag ville inte kommentera det, hon sa att hon aldrig mått bättre. Så nu har jag också börjat experimentera med mattan. Jag har prövat att ha en tung fåtölj på magen, för att liksom öka trycket. Grodhopp ger makalös zonterapi på djupet i fotsulorna. Vid ett tillfälle har jag även legat på mage, med bar underkropp. Det är fantastiskt så mycket känslor som kommer ut när jag håller på. En hel del blod också, vilket får min hund att följa mig intresserat med blicken, som om jag förvandlats till någonting ätbart.
Anders Tempelman
Råttfångaren.
Någon berättade för mig att vi har så mycket råttor i Stockholm att fastighetsägarna måste göra något radikalt. Råttorna klättrar tydligen uppför avloppsröret mot din toalett genom att spjärna emot med rygg och klor mot väggarna. Sen när du sitter och läser tidningen och gör det du ska, får du en diffus känsla av att någon tittar på dig, samtidigt som det kommer plaskande ljud av egen kraft från toalettskålen. Då ligger det alltså en liten kompis och simmar ryggsim där nere. Alternativt kommer du in på toaletten en tidig morgon, tänder lyset och möts av en halvtransparent albinoråtta som balanserar på ringen och väser åt dig. Det är därför de installerat de här märkliga sakerna på avloppsrören numera. När råttan kommit en bra bit uppför röret, försvinner plötsligt väggarna och råttan faller handlöst nedåt. Som fritt fall, fast utan den mjuka landningen. Frågan är bara hur lång tid det tar innan råttorna skickar upp sin tjockaste kompis och låter honom fungera som en liten fläskvägg, så att de kan ta sig förbi hindret? Stäng locket efter er, det är mitt råd.
Anders Tempelman