Frisyrer vi minns.
På tunnelbanan hem igår satt en äldre man som jag tror är kulturjournalist på en av våra större morgontidningar. Han har lite glest ludd kvar på huvudet, med en stor, kal och lite fnasig flint mitt på. Som en sliten tennisboll, tänkte jag och kunde inte slita blicken från hans huvud. Du vet den där bollen du slog bort en sommar och som hunden hittade året efter och lekte med tills den blev just skallig med lite spridda, luddiga fläckar. En sån där boll du kastade i soptunnan 7-8 gånger för att den luktade illa, men som alltid dök upp igen. Eller den du kastade på ett passerande snabbtåg eller som Staffan Westerberg förvandlade till din barndoms värsta tv-minne. En sån tennisboll tänkte jag på. Undrar om han säger till frisören, ”jag vill ha en sliten tennisboll-look”?
Anders Tempelman
Världen vi lever i.
”Storebror knivhögg rektor” står det på löpet till Aftonbladet idag. Ett fruktansvärt brott har begåtts och tidningen sätter med osviklig precision strålkastaren på det mest väsentliga i hela historien- att det begåtts av en storebror. Hur gick snacket på redaktionen? ”Ännu ett knivdåd som saknar en unik vinkling. Vi behöver berätta om dådet på ett nytt sätt.” Så kommer de plötsligt på det. Förövaren hade en lillebror. Storebrorsperspektivet är ju något som många svenskar kan relatera till. Nästa alla känner någon eller har själv utsatts för mentalt och fysiskt våld av just storebröder. (Min lillasyster är bara en i mängden.) Storebröder är per definition en ond sorts människa. Hitler var visserligen ett ensambarn, men han uppförde sig som en storebror. Vad kommer härnäst? ”Latteälskare knivhögg kvinnlig rektor med en trubbig kniv.” Där har vi dramatik så det förslår.
Anders Tempelman
Miljörörelsen är stendöd.
”Det är inte för elräkningens skull jag ber er att släcka lampor och stänga av stereos mm, det är en ren miljöfråga” hör jag mig själv ljuga till mina tonårsdöttrar. ”Ni måste lära er att stänga av varmvattnet i duschen när ni shamponerar er, vet ni hur varmvatten framställs?” Sen berättar jag fängslande om Vattenfall som köper in el från polska kolkraftverk och sen lägger pengarna som blir över på reklamfilmer som handlar om vilket miljömedvetet företag de är. Jag nämner i förbifarten min egna svåra uppväxt under energikrisen på 70-talet, när vi gick klädda i Jakpäls på dagarna och isolerade våra hem tills det blev syrebrist och de enda organismerna som riktigt trivdes hemma var mögelsvamp. Kärnkraftsfrågan avhandlar jag svävande och konstaterar bara att de förbrukade bränslestavarna måste förvaras långt ner i det svenska urberget. Till dess att Al Qaida eller en jordbävning hittar dit. ”Men det är klart, det är ju ni och era barn som ska leva med skiten i framtiden. Ni väljer själva” avslutar jag elegant. Sen går jag ner till proppskåpet och knackar på elmätaren som bara verkar snurra fortare och fortare, innan jag kallstartar min Chevrolet Tahoe och åker till jobbet.
Anders Tempelman
En fråga för Billy och Anna?
”Tycker du att kameraövervakning ska vara tillåtet på allmänna platser om det behövs för att få folk att känna sig tryggare eller för att förhindra eller avslöja terrordåd?” Så lät den helt stillsamma frågeställningen när Kommittén för brottsförebyggande arbete skulle undersöka svenska folkets inställning till övervakningskameror. Det var ju i alla fall tydligt vad de ville ha för svar. Så tydligt att resultatet inte fick användas offentligt, eftersom frågan ansågs en smula ledande. Varför låter man inte Anna Sjödin och Billy Butt ta tag i den här viktiga frågan? De har ju slagit sina kloka huvuden ihop i nya Rättssäkerhetsorganisationen, som just vill väcka debatt och ge råd i frågor kring offer och gärningsmän. Jag kan inte tänka mig två mer lämpade att uttala sig.
Anders Tempelman
En utmaning.
Hannes skickade mig en utmaning att berätta sju sanningar om mig själv. Jag utmanar alla som läser det här att göra samma sak.
1. Jag var grym mot djur som liten. Huvudsakligen sniglar och paddor.
2. Varje sommar-OS har jag tvångstanken att jag måste vara med i någon gren utan att göra mig till åtlöje. Kanot har jag funderat på.
3. Jag förfrös bägge fötterna i lumpen. Mina tår var blå och jag var en hårsmån från att behöva amputera.
4. Jag har gjort en valkampanj för Centerpartiet som var så övertygande att jag röstade på dem själv.
5. Jag får migrän om jag sitter i två möten efter varandra. Så jag undviker det.
6. Jag var grym mot min lillasyster som barn, Jag avrättade hennes favoritgosedjur genom offentlig hängning.
7. Jag hade en kort affär med Cate Blanchett när jag var 25. Hon gjorde slut. Jag kom över det och tänker aldrig på det längre.
Anders Tempelman
Hästens språk.
Ikväll satt jag och tittade på ett fascinerande program om chimpanser och vad som skiljer människan från apor. Efter ett långt yrkesliv i reklambranschen visste jag på förhand att skillnaderna är skakande små. Apor använder till exempel inte powerpoint och pratar osammanhängande om TRP och bruset i medielandskapet. Men programmet tog också upp språkfrågan, en fråga som berör mig på djupet av min grunda själ. Jag har själv praktiserat en del empirisk forskning när det gäller djurs lingvistiska förmåga. På en resa till franska alperna för många år sedan ingick en färd på ett lömskt och vedertaget obegåvat djur – hästen. Någon har sagt att det djuret är mer lämpat som smörgåspålägg än som sällskap. Jag tvingas i alla fall att rida i skogsterräng på djuret när det helt utan förvarning börjar gallopera. Jag studsar omkring i sadeln och inser att även om jag överlever den här helvetesfärden kommer jag inte att kunna skaffa några fler barn. Jag drar i tömmarna tills jag har ögonkontakt med hästen och skriker för full hals. ”Arrêt!!” Tala om sinnesnärvaro och respekt. Jag skriker ett kommando på hästens modersmål. Jag vet tyvärr inte om avsaknaden av lydnad beror på sedvanlig fransk arrogans, mitt uttal kanske inte var helt korrekt, eller om man helt enkelt inte kan förvänta sig respons av ett pålägg.
Anders Tempelman