AIK-are för en kväll.
Igår var jag AIK-are för en kväll. För lite VIP-platser, gratis mat och dryck svek jag DIF med en otrolig lätthet. Men det andra skälet (kanske det starkast vägande) var att motståndarlaget kom från Göteborg. Det kändes bra, jag sjöng med i AIK-låten och, klappade händer på rätt ställen. Det var väl ingen fantastisk fotboll jag fick se och matchens enda mål såg väldigt tveksamt ut. Man undrar varför fotbollsdomare inte får plocka fram en monitor i avgörande lägen och se en slow-motion-repris? Eller ingår det i domarens roll, att tokgissa i situationer som kan avgöra hela SM-slutspelet? Man undrar ju.
Anders Tempelman
Bamse firar 15 år.
Robotsystemet som lystrar till det varma och inbjudande namnet Bamse ska läggas ned. De började tydligen utveckla detta tekniska under av svensk spetsteknologi 1993. 15 år och åtskilliga miljarder senare, står vi alla här och undrar vad som ska hända härnäst. Oroligt börjar man undra om trampminan Lille Skutt och Granatgeväret Skalman också är i farozonen? Nu är inte frågan bara om det är motiverat för ett litet semi-neutralt land att tillverka vapen, utan också om det är motiverat att förbruka oceaner av skattebetalarnas pengar till ingen som helst nytta? Pengar som kanske skulle räckt till Sjukhuset Stålmannen eller Barnhemmet Captain America.
Anders Tempelman
Anteckningsblockfetischism.
Jag har en bekännelse att göra. Efter att ha gett upp snus, raffinierat socker och sex med vilt främmande människor på offentliga platser, har jag drabbats av en annan last: Anteckningsböcker. Det började harmlöst med Ordning&Redas svarta, tygklädda och rätt prisvärda anteckningsböcker. Sen gled jag omärkligt över till de lite dyrare och väsentligt snyggare hos Bokbinders. Efter det var jag fast och började handla tyngre prylar med italienskt ursprung. Först lite försiktigt hos Spalding&Bros som har en känsla av New York på 30-talet över sig. 40 linjerade sidor omfamnade av ett lite hårdare, matt pappomslag. Jag kan fortfarande impulshandla dem, som smågodis. Sen belönade jag mig en dag med en hundrasidig pjäs från Circa, ett litet mästerverk i A4 och med ett svart, mjukt omslag i läder. Pappret är lite gultonat och precis lagom strävt. Jag är känslig för sträva strukturer annars. Kan nästan få kräkkänslor när jag drar med naglarna på ekologiska hushållsrullar eller när jag biter i nymanglade lakan. (Vi går inte in mer på det.) Sen briserade min nya last fullkomligt när jag var i Florens i somras. Jag kom hem med en rakt igenom handgjord, inbunden bok i svinläder från Signum. Det ser ut som om jag bär omkring på Den gudomliga komedin och just nu vilar den inne i en garderob (Freudianskt?) tills jag skrivit klart de andra. Men vad fyller jag då alla dessa dyra anteckningsböcker med? Insändare till Bamseklubben, inköpslistor när jag ska till Willy’s, telefonnumret till min naprapat, namn på människor som behandlat mig illa och mest av allt – telefonklotter. Ett streck som blir till en stege, som blir ett perspektiv av ett rum, med en boll i, som har en obeslisk ovanpå sig, med ett moln under sig och en liten kattunge i ena hörnet, i en sopsäck. Så ungefär.
Anders Tempelman
SAS in-flight-entertainment?
Jag var i Rom över helgen och fick min dos av ödmjukhet. När vi dreglade omkring i grottor och åt självdöda möss här uppe i norr, skapade de ett kulturellt världsarv. Ungefär så tänkte jag när jag satt på planet och taxade ut på Fiumicinos flygplats. Samtidigt fälldes de nedfällda bildskärmarna ned och säkerhetsinstruktionerna rullade förbi. Pedagogiska klipp på flygvärdinnor som blåser upp flytvästen, knäpper och knäpper upp säkerhetsbältet, tar på sig syrgasmasker och ser förtroendeingivande ut i största allmänhet. Sedan blir skärmen svart en liten stund innan en glad melodi tillkännager starten av ett program som heter ”Ooops!” Programmet består uteslutande av privat videomaterial där människor gör sig illa. Men det något bisarra var att 80% av inslagen visade barn som gjorde sig illa. Cyklade in i stolpar, föll med ansiktet före i asfalt, fick en gunga i ryggen, en motorcykel i skrevet, drattade på ändan vid poolen, blev bitna av djur os.v. Jag är ju inte direkt känd för att vara finkänslig, men undrade lite stillsamt hur snacket gick på SAS när de köpte in det här. ”Vi kör en skrattfest där barn slår sig fördärvade, det har en lugnande effekt på folk. Ingen ska behöva sitta och tänka på terrordåd, saringasattacker, landningshjul som hänger sig eller flygbränsle som sprutar in i kabinen och självantänder.”
Ungefär så tror jag att snacket gick.
Anders Tempelman
En nedstigning i helvetet.
Min äldsta dotter ska börja övningsköra och numera krävs en kurs hos en bilskola för att få börja köra över huvud taget. Jag, min fru och dotter sitter inklämda med 13 andra i ett fult klassrum i Mörby Centrum. Mellan18.00-21.30!!
Sladdriga, ointressanta OH-bilder passerar framför våra ögon ackompanjerade av en pladdrande tant. ”För att det ska få kallas för trafik krävs tre saker. Vet ni vad det är? Någon? Är det inte någon som vet?” Alla vet, men ingen orkar säga det, så tanten fortsätter. ”En väg, ett fordon och en människa – då är det trafik.” Jag vill fly, eller slåss, men det känns som om jag har tandläkarbedövning i hela kroppen. 3,5 timmar senare vacklar vi ut ur rummet där alla syremolekyler konsumerats av en enda person. Min dotter säger det vi alla tre tänker. ”Fy fan, det här var det värsta jag varit med om. Nu vill man inte ens ta körkort.”
Anders Tempelman
Diversifiering eller differentiering? Det är frågan.
I tunnelbaneuppgången till Hötorget ligger en skönhetssalong direkt efter rulltrapporna. Jag har inte granskat den närmare utan utgått ifrån att de kunnigt kan ta bort oönskad hårväxt, göra nagelförlängningar mm. Vid en närmare titt idag kan jag konstatera att de har ett bredare utbud än vad jag kunnat ana. Eller vad sägs om omskärelse och sterilisering? Det är ju precis den sortens skönhetsfläckar man gärna slinker ner på tunnelbanenivå och ordnar till. (Kanske samtidigt som man får sina fötter behandlade till spädbarnsmjukhet?) Jag gillar också att de använder ordet meny i det här sammanhanget, känns modernt och mustigt.
Ur ett strikt affärssperspektiv är frågan om det här är ett fall av vertikal eller horisontell integration? Man undrar också om det handlar om differentiering av verksamheten eller diversifiering? Någon på Handelshögskolan måste klargöra det här.
Anders Tempelman
Ordval.
Följande lapp satt på biljettautomaten i Mörby C igår. Den fungerande automaten (som uppenbarligen lystrar till namnet BA150) befinner sig 1 meter till vänster. Varför skriver man såhär? Blir det mer personligt att ge maskinen ett namn? Är det för att minska risken för att man går till annan maskin, t ex PET-återvinningen? Är det för att inge en känsla av yrkesstolthet och professionalism? Eller är det lapplisans säregna sinne för humor?
Anders Tempelman