Att skapa tystnad.

Det fanns en tid när jag föraktade människor som tog bilen in till stan. Alla dessa  män och kvinnor som köade in med sina stora bilar, med kaksmulorna i barnbilstolen som enda sällskap. Men nu vet jag bättre.

Min yngsta dotter och jag åker ofta tunnelbanan in till stan på morgonen. Hon ska till Hyper Island och jag ska till mitt kontor. I vår familj uppskattar vi tystnad innan frukosten brutits ned i sina livgivande ingredienser och spritt sig i kroppen. Vi sitter som två främlingar mitt emot varandra med glasartade ögon och betraktar hur bergväggarna rusar förbi utanför fönstret. Vi vaggas av tunnelbanans rörelser och det dova mullrande ljudet av hjulen över rälsen.

Men vårt drömlika tillstånd störs alltid av någon som pladdrar i telefonen. För högt, för länge och om helt ointressanta saker. En olycklig kombination som man annars bara drabbas av på parmiddagar. Så jag har börjat bejaka min inre gubbe och börjat prata tillbaka och kommentera telefonsamtalen. Jag gör det högt och tydligt, men utan att ta ögonkontakt. 

-Nehe, vad sa han då? säger personen i telefonen bredvid mig.

-Att en lobotomering kanske var den enda utvägen, svarar jag högt rakt ut i luften.  

-Jaha, men Ove har väl inte sagt något om det förut, fortsätter telefonmänniskan och flackar lite oroligt med blicken åt mitt håll.

-Jo, men elchockerna bet inte och till slut var det bara en skruvmejsel i tinningen som kunde lösa det, säger jag högt med blicken fäst på min dotter.

Vid det här laget brukar de flytta på sig. Om de inte gör det går jag över till steg två. Jag hostar som en idiot och halar upp en näsduk för munnen. En näsduk som jag preparerat med två matskedar äppelmos, en skvätt ketchup och en blåmussla utan skal. När hostattacken är avslutad håller jag upp näsduken i min hand så att alla kan se.

Sen är det lite som att åka bil ensam in till stan. Fast med min dotter mitt emot som låtsas som om hon inte känner mig. Tyst som en kaksmula.

100% datasäkerhet.

Jag fick ett uppdrag av regeringen nyligen. Av en massa säkerhetsskäl kan jag inte gå in på detaljerna. Det kom i alla fall en engångsinloggning från SÄPO så att jag skulle kunna ladda ner en topphemlig fil inför ett förestående möte. 

Allt gick smärtfritt tills jag skulle placera filen på ett lämpligt ställe i min egen dator. Febrigt skapade jag en mapp som döpte till RIKETS SÄKERHET som jag sen listigt dolde i en annan mapp som jag döpte till LILLE SKUTT. Ointagligt, var mitt eget omdöme när jag sen flyttade den hemliga filen till rätt plats. Samtidigt drabbades jag av någon form av tangentbordstourettes, där vetskapen om filens enorma värde spelade pingis i mitt huvud med tvångsmässiga tankar att ingenting fick gå snett. Min tumme gled i alla fall olycksaligt på musplattan och filen hamnade i datorns papperskorg. Instinktivt släppte jag tangentbordet och backade undan. Väl medveten om att jag fortfarande kunde hämta upp filen, tog jag ett par djupa andetag och pratade uppmuntrande till mig själv.

-Det är inga problem Anders, du bara dubbelklickar på papperskorgen, sen drar du filen till skrivbordet. 

Jag följde mina egna instruktioner, lite slarvigt kan man väl säga, eftersom jag höll ner symbolen för kringlan och utförde en s.k säker tömning av papperskorgen. 

Hysterisk kanske inte är rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Efter 40 minuter på golvet i fosterställning där jag kunde ha fungerat som en mänsklig dildo för elefanter, samlade jag mig. Att ringa regeringskansliet eller SÄPO och lite obekymrat förklara att jag lyckats kasta ett topphemligt dokument, kändes inte som ett alternativ. Det gjorde däremot en barndomsvän, som levt hela sitt liv på nätets mörka sida - usenet. Låt oss kalla honom för Sten-Åke eftersom ingen heter det längre. Han befann sig just då hemma hos sina föräldrar i Dalarna för att fira sina morföräldrars guldbröllop.

-Vad ska jag göra? undrade jag med en puls som dundrade som en bastrumma.

-Backa undan från din dator, jag går in och fixar det, svarade Sten-Åke och slog på högtalartelefonen. Jag hörde ljudet av middagen, glada röster, bestick mot porslin och klingande glas i bakgrunden.

-Ok, sa Sten-Åke, får jag ip-adressen.

Jag hörde en gammal röst från middagen som undrade vad han höll på med.

-Jag ska bara hjälpa Anders, det går fort ok? sa han högt och plötsligt tystande alla i bakgrunden och mitt namn mumlades igenkännande runt bord.

Jag gav honom mitt ip-nummer.

-Ok, jag är där. Vad är ditt password till datorn?

-Mitt password?

-Du kommer väl ihåg ditt eget password?

-Ja, oh ja….sa jag och hörde hur min röst liksom ekade runt middagsbordet i andra änden.

-Så vad är det?

-Kan vi inte ta det utan högtalartelefonen på? 

-Ska du ha hjälp eller inte?

Jag hörde mitt password eka i mitt huvud. Ett sammansatt ord som kanske kan passera som kraftuttryck efter en misslyckad drive på golfbanan, men som skulle skapa en irreparabel skada på ett guldbröllop. Så jag la på. Filen var förlorad, men mitt ansikte var räddat.

Brainstorming.

Jag är inbjuden till en ”think-tank” där flera människor ska samlas för att lösa ett problem tillsammans. Som vanligt avböjer jag, eftersom jag vet att riktigt bra idéer alltid är individuella prestationer som aldrig överlever i större grupper. Men den här gången säger mannen i telefonen att det handlar om en större fråga. Det är naturligtvis hemligt, men antyder att det handlar om något som har allmänmänsklig betydelse. Artens överlevnad och fortsatta bestånd står på spel.

Redan när jag lagt på, ångrar jag mitt jakande svar. Jag vet inte varför jag inte följer min intuitiva känsla i de här lägena. Ibland intalar jag mig själv att min oförmåga att stå fast handlar om en storslagen respekt för olikheter och ödmjukhet inför andras åsikter. En hälsosam flexibilitet. Kanske nedärvd efter att ha bott i ett land som haft fred i över 200 år och som därför hellre jamsat med än sagt ifrån. Andra dagar får jag för mig att det är en yrkesskada från min tid i reklambranschen, där inställsamhet och en överrörlig ryggrad värderades högre än integritet och övertygelse. 

Ett par veckor senare är jag på väg till mötet. Iförd min vargpäls och blossandes på min nya specialbeställda sjöskumspipa, med Kurt Vonnegut utkarvad i piphuvudet, går jag Kungsgatan upp. Jag försöker lista mig till vad vi ska prata om och kommer fram till att det antagligen handlar om hur vi ska lösa slutförvaringen av radioaktivt avfall. Exakt hur jag hamnar där är lite oklart, men det känns självklart när jag kommer på det. Ett angeläget ämne där jag helt saknar kompetens och därför kommer att kunna komma med enormt skarpa iakttagelser och slutsatser.

Det är en blandad grupp på 15 personer som möter mig i ett stort konferensrum. Ingen är bekant, vilket helt stödjer min känsla av uppdragets karaktär. Mannen som leder mötet har röda chinos och ler hemlighetsfullt när han delar ut post-it lappar till alla i rummet. Han säger att vi först ska associera individuellt kring orden ”TRYGGHET, RENLIGHET” som han skrivit på stora ark. Han vill att vi ska klistra upp våra tankar till respektive ord. Jag klistrar nöjt upp ordet ”jodtabletter, bergrum” till trygghet och ”strålsäkerhet och flossa” till renlighet.

Mannen i röda chinos nickar belåtet när arken är fulla av associationer och ställer därefter högtidligt fram en produkt på bordet. Han gnuggar händerna förtjust och konstaterar storslaget att dagens uppgift inte är kattskit minsann. Jag stirrar tomt på produkten och hör hur mina synapser liksom brusar och knastrar i huvudet. Vi ska värka fram nya kärnvärden för WC-ankan, säger mannen. Alla skiner upp runt bordet och får någonting sinnessjukt i blicken.

I det skedet är mina tankar helt uppfyllda av vad som egentligen hände med neutronbomben. Den som kunde utplåna allt liv utan att skada byggnader.

Samtal med Ester Nilsson.

Ester Nilsson hörde av sig. Först ett sms, sen ett till och därefter ett långt mail där hon uttryckte sin irritation över att jag inte svarade. Hon skrev att hon var övertygad om att jag medvetet suttit och avvaktat. För att göra mig själv mer intressant och svåråtkomlig. Eller, i värsta fall, bara för att såra henne.

Eftersom jag bara känner Ester Nilsson genom Lena Anderssons böcker, kände jag mig inte tvungen att svara alls och släntrade iväg till skrivaren för att byta toner. Då ringde telefonen.

-Det är Ester. Är du nöjd nu? öppnade hon.

-Vad handlar det här om? svarade jag samtidigt som jag fick ett svart pulver över handen som rotade inuti skrivaren.

-Du är inte ett dugg bättre än Hugo Rask eller Olof Sten. Samma känslomässiga handikapp, samma patologiska undfallenhet inför det som är äkta och djupt.

-Men jag känner ju inte ens dig, försökte jag lite lamt. Jag har bara läst om dig.

-Exakt, jag har öppnat upp mig fullkomligt för dig och du har slutit dig. Som en skämd mussla i en Moules Mariniere.

Jag klämde telefonen mellan axel och öra och lirkade ut kassetten som dröp av det svarta pulvret.

-Varför svarar du inte? fortsatte Ester uppfordrande. Du skäms kanske, men är så emotionellt förstoppad att du inte känner igen den känslan heller?

-Jag förstår faktiskt inte varför du ringer mig?

-Så originellt. Så du har ingenting att säga mig, menar du det?

Jag slängde tonerkassetten i soporna och tog tag i luren igen.

-Jo, varför dras du till hopplösa män hela tiden? Säger inte det någonting om dig? Gifta män som faktiskt öppet deklarerar att de inte kan ha en relation med dig. Visst, de borde inte ha mötts ”i köttet” med dig till att börja med, men din förmåga att tolka in någonting hoppfullt i varenda sms, suck eller blick är direkt sjuklig. Du är ju en intelligent kvinna som borde veta bättre.

Det var tyst i andra änden ett tag, tills hennes röst dök upp igen. Lite flickaktigt kvittrande.

-Så det du säger är att du vill ses? Ska vi säga Zum Franziskaner klockan 8?

Den fula gubben i skogen.

En av de där monumentala vintrarna för flera år sedan, när snödjupet låg runt 50 cm och termometern visade under 20 grader, var jag ute med vår hund några dagar före jul. I skogen stötte jag ihop med en äldre man med två hundar. Vi släppte dem och gjorde sällskap en bit. Efter det vanliga pratet där man låtsas vara intresserad av varandras hundar, frågar om ras och ålder mm, så gled jag lika andefattigt in på vädret. Hur mycket snö vi fått och vilken ihållande kyla vi haft. Gubben nickade, stannade upp och kisade lite mot mig.

-Ja, vi får väl se om det blir något spruta vitt i år?

Jag tittade forskande på honom och log lite frågande till svar. Gubben nickade som om han funderat länge på saken, sen började han gå igen. Jag följde efter, men min hjärna brummade på högvarv, som en kompressor i ett kylskåp. Spruta vitt, vad fan menade han med det? Jag försökte hitta en förklaring som inte handlade om det jag trodde att det handlade om. Det var väl inte möjligt att en vilt främmande gubbe pratade om sitt sexliv med en okänd man i skogen? Det måste syfta på hans snöslunga, den sprutar ju snö. Eller kunde det handla om sprit? Det har man ju hört någon gång att gubbar ska ta sig en ”klar” och kanske även en ”vit”.  Eller har man det?

Vi nådde en glänta i skogen och gubben stannade upp igen och ropade in sina hundar. Jag stirrade på honom och kände mig plötsligt lite orolig för om han menat att han skulle spruta vitt på mig? Det var inte otänkbart, han kanske var homosexuell och kommit ut sent i livet? Därav den lite trubbiga raggningsrepliken, tänkte jag. Sen undrade jag vad det var hos mig som utstrålade att jag ville bli nedsprutad av en vilt främmande gubbe ute i skogen. Tänkte han att hundarna skulle titta på, var en annan tanke som flög genom mitt huvud? Och ville han verkligen hala ut sitt organ i 20 minusgrader? Jag gjorde en mental anteckning att fråga min fru och mina barn senare om jag utstrålade någon form av underkastelse som jag borde jobba bort.

-Ja, God Jul, sa jag och kopplade min hund och indikerade att jag skulle åt ett annat håll.

-God Jul. Nu får man se om man får spruta något vitt för frugan i år, svarar gubben. 

Två gånger sa han det. Och nu fanns en fru med i bilden också. Jag stod helt stum och flackade med blicken mellan gubben och de snötyngda barrträden. Ville han att jag skulle följa med hem till hans fru och titta på? Var det någon sorts gubbswinger jag stött på?

-Ja, svarade jag uttryckslöst och gick sen snabbt därifrån. 

Hela vägen hem försökte jag hitta förklaringar till det som hänt. Att han inte alls sagt det jag trodde. Att jag jag missuppfattat, hört fel eller medvetet uppfattat det fel för att få en bra historia att återberätta. Men till slut insåg jag att det som hänt, hade hänt. Att det jag hade hört, hade sagts. Och såhär i efterhand kanske händelsen inte var så märkvärdig trots allt. Det är väl bara att det så sällan händer oss män. 

Manlig kärlek.

Det är en vanlig vardagkväll när min bästa vän ringer. Han har varit bortrest på jobbresa ett par dagar och jag svarar beredd på att få höra om ett antal planlösa möten från bedövande trista kontorskomplex i utkanterna av europeiska storstäder. Han ringer handsfree från bilen och vinddraget är påtagligt i bakgrunden. Det börjar med några artighetsfraser från hans sida om vad jag gör och vad som hänt under veckan. Men jag hör på hans lite frånvarande hummanden att han inte riktigt är där, så jag frågar hur det är med honom. 

-Jo, tackar som frågar. Jag måste ha ätit någonting konstigt på flygplatsen, för jag kände mig lite skum i magen när jag bordade planet.

-Jaha?

-Men jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig, flygresan är ju så kort. Och på Arlanda kändes det fortfarande ok, man går ju ogärna på offentliga toaletter.

-Ja, verkligen.

-Och nu är jag i bilen som du kanske hör.

-Är du okej nu då?

-Man kan väl säga att jag sitter här med ett par väldigt välfyllda kostymbyxor. Jag hann precis köra ut på utfarten till motorvägen från Arlanda när jag insåg att det här skulle sluta illa. Men, men, jag hann i alla fall stoppa in byxbenen innanför strumporna och veva ner alla fönsterrutor. 

-Och nu ringer du mig?

-Det var det första jag tänkte på. Jag visste att hur mycket du skulle uppskatta den här historien. Jag ska ringa min fru nu och be henne öppna upp garageporten och ställa fram en spann med ljummet vatten och lite ombyte.

-Tur att du har lädersäten i alla fall.

-Du läser mina tankar, kompis. Vi hörs lite senare.

Vi lägger på och jag känner mig så priviligerad och rörd. Att få vara den utvalde som han väljer att ringa för att dela den här stora upplevelsen med. Om inte det är kärlek, så vet jag inte vad som är det.

Att födas på nytt.

Det är nyårsafton och jag tar på mig en smoking som jag köpt på Myrornas. Det är svårt att hitta vintagekläder i mina proportioner och det är också därför som byxorna är en decimeter för korta och det sladdrar betänkligt runt midjan. Plaggen är skulpterade för en svunnen generation av män. Mina tankar går först till Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, men eftersom smokingen är ljusblå glider mina associationer mer åt något dansband som antagligen reste större delen av året och åt transfettbaserad mat utmed det svenska vägnätet.

Jag sniffar försiktigt på ärmen och ryggar instinktivt tillbaka. Doften av panerad rödspätta med remouladsås, köttbullar gjorda på slaktrester i en brunsås och ovanpå det den kompakta hybriden av cigarettrök, alkohol och svett.

Min löst sittande klädedräkt fladdrar och slår mot min kropp i årets sista vindpustar när jag strosar ut i förortskvällen. Klockan fem i tolv når jag en pampig villa där en nyårsfest är i full gång. Några berusade män står och monterar nyårsraketer i en liggande aluminiumstege på den leriga gräsmattan.

Jag bestämmer mig för att ta mig in på tomten och smälta in i festligheterna. Så som jag gjort i olika hem de senaste sju åren och lyckats utge mig för att vara en sent ankommen vän till familjen, en granne eller en arbetskamrat. Vid ett hörn av tomten väljer jag att pressa mig igenom den höga häcken. Halvvägs in inser jag att det är en hagtornshäck och att min hud punkteras och rispas. Men jag är stark i motgångar och fokuserar på positiva tankar samtidigt som taggarna river min smoking till remsor. Jag tänker att det enda som skiljer året som gått från året som kommer, är några kvistar. Att det här är positiv smärta, som att födas på nytt genom ännu en trång passage.

Samtidigt som tolvslaget inträffar dränker raketerna mitt primalvrål när jag naken faller ut på andra sidan. Efter hand när tystnaden lagt sig och bara krutröken efter raketerna slingrar sig över min nyförlösta kropp som en tunn silkesduk, reser jag mig upp på knä. Det är då festsällskapet på terassen får syn på mig.

-Vem fan är du, du inkräktar på en privat tomt? säger en svullen man som antagligen skulle passat min smoking bättre.

-Jag är performancekonstnär, kommer jag på där och då och tar mig upp i stående ställning med händerna kupade över mellangärdet.

-Allt jag gör är därför lagligt och intressant, avslutar jag och springer sen hemåt i frostnatten och in i det löftesrika nya året.

Julstämning på hög nivå.

Det finns ingen romantik kvar i att resa. Tanken slår mig, som alltid, i köerna på flygplatsen. Kö till maskinen för incheckning, kö till platsen för att dumpa bagage, kö till säkerhetskontrollen, kö till incheckningsdisken vid din gate och slutligen kö in i flygplanet. Är det talibanernas slutgiltiga seger, tänker jag? Genom sina terrordåd har de förvandlat flygresandet till en oändlig räcka moment som effektivt dödar glädjen över att få se en annan del av världen.

Tyvärr kan jag inte anklaga talibanerna för resenärernas beteende, även om jag gärna skulle vilja. Mannen i sätet bakom mig sitter och hostar konstant, en hosta som rosslas fram och jag hör hur slemmet når hans munhåla, för att straxt därefter spottas ut i flygbolagets kräkpåse. Den som har flygbolagets logotype på sig och ett aningslöst löfte om en underbar resa. Min känsla är att han antagligen måste balansera ut med påsen innan vi landar i New York.

Eventuellt hostar han till och snubblar när han passerar mig, vilket resulterar i att påsen töms över mig. Täckt i hans slem och bakterier behåller jag ändå fattningen, stryker bort några sega stråk av gulgrönt slem från mitt hår och ansikte och möter hans glasartade blick med min oändliga sympati och människokärlek. "God Jul" säger jag och skrattar sådär härligt självutplånande som bara jag kan.

Sen famlar jag mig bort mot toaletten och möts av en oändlig kö även där. Jag försöker vädja till deras medmänsklighet att låta mig få gå före för att ta av mig den manet av bakterier jag bär på mitt huvud. Men folk har sina egna besvär, flygplansmatsgaser, alkoholfyllda blåsor och en iver att snabbt återvända till en film som saknar både handling och hörbart ljud. Så jag tar tag i gardinen som skiljer Business från Economy och torkar av mig, som om jag just duschat. Jag gör det utan åthävor, lite sakligt och självklart bara.

Jag vet att bakterierna redan nått in i min kropp och arbetar för full maskin med att återskapa den slemmiga hostan i min kropp. Det är ingen ide att kämpa emot, jag tänker att det kan finnas någon mening med att ligga och hosta en julvecka i Brooklyn. Någonting bra kan komma ur det? Det är så man måste förhålla sig till skeenden i livet.

"Jag lär mig mycket av mina motgångar", tänker jag storsint och bestämmer mig på vägen tillbaka till mitt säte att tatuera in den fina meningen i pannan på den hostande gubbdjäveln. Med en bläckpenna på fri hand.

Stängt p.g.a regeringskris.

Det blir tyvärr inget blogginlägg från mig den här veckan. Jag är fullt upptagen med att hålla Stefan Löfvén i handen. Ni vet, den hand som enligt utsago varit vänskapligt utsträckt så länge att den kallnat, stelnat och antagit sin sanna form - en girig klo.

Alla riksdagspartiet har ringt och bett om hjälp. Jag har tackat ja till samtliga, i sann blocköverskridande stil. Utom SD. Men för mig, till skillnad från alla andra partier i riksdagen, handlar det inte bara om att jag inte delar deras uppfattningar, utan också om att de är ensamma om att inte behöva någon hjälp. De gör redan allt rätt. Eller så gör de andra allting helt fel, det är fri tolkning på det.

Jag befinner mig mitt i den politiska hetluften, med en megafon i ena handen och en död Canadagås i den andra. Jag sjunger i riksdagen "hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar". Lite oklart varför, men ingen säger emot.

Min undermedvetna rikedom.

Jag har en ny anteckningsbok och en penna på mitt nattdukssbord. Planen är att jag ska anteckna mina drömmar, som enligt utsago är fullsmattrade med fantastiska historier, klargörande insikter och symbolik. I hemlighet hoppas jag på att det gömmer sig ett storslaget verk inom mig, som plötsligt frigörs och flyter upp till mitt medvetande. Jag tänker mig en gripande berättelse som vinner både folkets kärlek och Nobelkommitténs respekt.

För att pricka in min REM-sömn och därigenom vakna upp mitt i drömmen, sätter jag väckarklockan på 05.30. Första morgonen verkar jag ha tryckt på snooze utan att vara medveten om det och vaknar därför först 9.30. Dagen präglas av en kolossal trötthet och att jag bär en stickad tröja ut-och-in, vilket mina vänner tolkar som att den kommer från Acne. 

Nästa natt är jag smartare och placerar en gammal MP3-väckarklocka i badrummet på full volym. När den startar med Chris De Burgh’s Greatest Hits hasar jag som en reptil ut till badrummet, famlar fruktlöst efter avstängningsknappen och slår till slut sönder apparaten mot stengolvet. Sen kryper jag tillbaka med blod på händerna och fiskar upp min anteckningsbok, tänder en ficklampa och försöker minnas nattens dröm. Jag måste ha somnat för jag vaknar på sidan och har landat på bläckpennan som gått rakt igenom vänster bröstvårta. Smärtan är obeskrivlig men jag slås av poesin, pennan som nästan trängde in i mitt hjärta. Jag drar ut pennan, slickar av den och tänker på den Unge Werthers lidanden.

Nästa kväll har jag gaffat fast min telefon på struphuvudet och satt den på vibrationssignal. Idén är lite oklar men känns rätt där och då. Riggen fungerar för jag väcks av ett flyglarmsliknande ljud som kommer ur min öppna mun. Jag hinner tänka på Dresden innan jag famlar fram min dagbok och skriver ner drömmen jag just haft. 

Ett par timmar senare vaknar jag med min vanliga känsla av tomhet inom mig, men minns då att jag antecknat något. Otålig som ett barn slår jag upp anteckningsboken. Vad har jag presterat under sömnens böljande vågor? Vilken magnifik och oöverträffad historia har jag kokat ihop under novembernattens bottenlösa mörker? Jag läser orden jag antecknat och drömmen återvänder till mig som i ett trollslag. Med hela sin bildrikedom och suggestiva prakt.

En dröm där jag befinner mig i en mataffär och försöker bära ett tjog inlagda strömmingar i mina händer, men de glider ur mitt grepp och simmar iväg som stora silverfiskar på golvet. Jag stirrar besviket på anteckningen och inser att jag blickat ner i djupet av mig själv och upptäckt hur fruktansvärt grunt det är.

Att skriva för att påverka eller för att imponera?

Intresseorganisationer, lobbyister, politiker, företagsledningar och rättshaverister hör av sig till mig och ber om hjälp med debattartiklar. Oftast har de redan betalat en PR-byrå som huvudsakligen består av folk som tills alldeles nyligen arbetade hos dem. Och som just därför saknar distansen för att bidra med nya perspektiv. Jag hinner knappt läsa klart texten innan de febrigt ringer upp och undrar vad jag tycker.

-Skit, brukar jag reflexmässigt svara.

-Hur kan du säga så? Det är ju en jätteviktig fråga och ett intressant perspektiv.

-Jaså, för det jag ser framför mig är någon som bestämt sig för att imponera på akademiker och andra som använder språket som maktinstrument.

-Är det för komplext, menar du?

-Komplext antyder ju att det finns någon sorts kvalitet, så det tycker jag inte. Säg hopplöst ointressant, det fångar det bättre.

-Jag förstår inte, suckas det uppgivet i andra änden.

-Texten ska ju beröra människor, öppna ögonen, skapa diskussioner på arbetsplatser och runt middagsbord, det är ju det du vill, eller hur?

-Precis så, exakt så!!

-Så var kommer ordet atavistisk in i det sammanhanget? Det går ju knappt att uttala och de enda som vet vad det betyder är gamla språkvetare i fula koftor som knappast gjort sig kända för att vara några massmediala megafoner.

-Ok, det kanske var fel, men annars skriver jag väl inte så konstigt?

-Gentrifiering, egalitär, anakronism, hegemoni, intersektionalitet. Ska jag fortsätta?

-Nej…jag tror jag fattar.

-Det enda den här artikeln visar är hur lite du har att säga.

-Så du vill att jag ska skriva som jag pratar?

-Nej, absolut inte. Då blir det som svensk tv-dramatik. Du ska skriva på ett sätt så att läsarna känner sig smarta. Inte du. Enkelt och emotionellt.

-Jaha? Ditt bloggande är inte alltid så tydligt heller? hörs det bittert i andra änden.

-Men skillnaden mellan oss är att jag kräks i text. Jag är inte ute efter att påverka människor och ställer inga krav på att det ska skapa några sammanhängande mönster. Och blir det så ändå, är det en ren slump.

Sen lägger jag på, så att det inte ska behöva bli en tråkig stämning mellan oss.

Besök på pappas grav.

Jag var på Norra Begravningsplatsen i helgen. Regnet öste ner och eftersom jag inte varit där på över 15 år tvingades jag lokalisera graven med en GPS-tjänst. Sen stod jag där med böjt huvud och reflekterade. Huvudsakligen kring varför jag inte ägde ett paraply, varför jag valde bort regnjackan och hur i helvete jag kunde välja mina lövtunna, italienska loafers med tofsar på. 

Fötterna halkade runt i det leriga gräset och jag kunde inte frigöra mig från tanken att geggan jag stod i huvudsakligen bestod av likdelar. Som en sorts likjuice som vällt upp från de gamla murkna kistorna. Jag frigjorde mig från de här lite osunda fantasierna och halade istället fram det gravljus som jag köpt i en kiosk på gravområdet med 800% påslag på allt. 

Jag visste inte varför jag tände ett ljus, jag hade egentligen tänkt att lägga någonting mer personligt på gravstenen. Men när jag stod i hallen och ropade till min fru vad hon tyckte var bäst, och hon såg mig med en öppnad burk sardiner i ena handen och en flaska Old Spice After Shave i andra, så ändrades planerna. 

Genom att tända 10 tändstickor samtidigt lyckades jag få fyr på ljuset och lutade mig sen ovärdigt framåt och placerade det på stenkanten. I samma ögonblick bestämde sig mina skor för att släppa greppet om marken. Mitt ansikte föll långsamt mot gravstenen och mina framtänder landade på kanten och slogs ut som majskorn i min mun, min näsa pressades därefter mot gravstenen och jag gled nedåt till ett svagt gnisslande ljud. Kött mot sten. Maktlös såg jag min pappas namn, bokstavligen hugget i sten, passera för mina ögon, samtidigt som mitt ansikte skrapades upp av den försänkta  typografin. 

Jag landade rakt på graven med en dov duns. Lite naivt låg jag kvar, dels för att kunna skrika ut smärtan rakt ner i graven, men också därför att jag ville att eventuella åskådare till olyckan skulle tro att jag bara var en bedrövad son som levde ut sin sorg. Efter säkert 10 minuter var jag helt dyngsur och sneglade snabbt upp för att avgöra om jag kunde kliva upp osedd. 

Täckt i lera kom min obehagliga juiceassociation över mig igen. Gravlyktan hade förstås slocknat, så jag la några av mina utslagna tänder på graven. Sen ägnade jag 45 minuter åt att stappla omkring i mörkret och försöka hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Smutsig, blodig och tandlös. Jag tänkte på Raskolnikov.

Det öppna nätverket.

Jag sitter på ett café och söker efter wifi. Efter ett tag hittar jag det oskyddade nätverket ”profylaxkursen” och landar på en hemsida för ett vårdföretag. Där finns en chatt och eftersom jag ändå väntar på att mitt sibiriska örtte ska dra klart bestämmer jag mig för att logga in under pseudonymen Irene33. 

Plötsligt befinner jag mig omgiven av en massa förstagångsföderskor som skriver intensivt till varandra. Jag följer intresserat de febriga samtalen tills någon plötsligt skriver till mig och frågar om det är min första förlossning också. Efter en viss tvekan svarar jag att det är min andra. När flera ber mig att berätta om min första förlossning så svarar jag undvikande att alla har rätt till sin upplevelse och att allas förlossningar är unika. Efter en hel del tjat ger jag till slut upp med ett OK och en smiley.

Jag smyger igång och beskriver hur vattnet gick när vi var på en fest. Där tar inspirationen vid och jag broderar hur min man fyllkör till Sahlgrenska trots att han har förlorat alla konsonanter när han försöker tala. Sjukhuset är fullt och tar inte emot oss och vi tvingas bila vidare under fruktansvärda smärtor samtidigt som bilradion fastnat på Lugna Favoriter med någon psykopat som pratar med ansträngt mysig röst om romantik och kärlekshälsningar. 

Nästa sjukhus tar emot oss och inser att jag behöver ryggmärgsbedövning direkt, eftersom jag skriker och skrämmer de andra paren som är där. Den nyutexaminerade läkaren famlar med nålen mellan kotorna utan att vara i närheten av att ge någon smärtlindring. Så jag håller till godo med lustgasen, som är ungefär lika effektiv som en mentholcigarett. Min man börjar då uppmuntra mig att profylaxandas. Han tar intiativet och flåsar som en blåsbälg. Stanken av aceton och papegojbur ur hans mun är så vedervärdig jag ber honom att sluta andas, helst permanent.

Den outhärdliga kampen mot mitt smala bäcken, min bakfulla och ryggradslösa partner som nu gömmer sig bakom en digitalkameran och pratar om hur illa han mår, pågår i 23 timmar. Efter flera hopplösa försök med en sugklockan man kunnat tömma en septiktank med, hämtar de till slut in kirurgen. Det akuta kejsarsnittet går bra, även om blodförlusten nästan kostar mig livet, och vår efterlängtade Emma äntligen kommer ut. 

Det visar sig snart att jag har mjölkstockning, post natal depression och att Emma har kolik. De första månaderna går jag hemma och äter anti-depressivt som om det vore müsli och har noice cancelling hörlurar på huvudet dygnet runt för att döda allt barnskrik.

-Men, men, avslutar jag hurtfriskt och lägger till en smiley. Allt det där är glömt nu. 

Markörer hos samtliga inloggade bara blinkar stumt mot mig på skärmen. Som fyrar i natten på ett stormande hav. 

Jag är den mystiske grodmannen.

Jag står på en av de mindre öarna utanför Sandhamn i min nyinköpta dykardräkt och vattentäta ryggsäck. Jag tränar inför nästa års Swimrun och har precis avslutat en vidrig sträcka i det iskalla vattnet när en av marinens korvetter kommer i full fart emot mig. 6 killar i 20-års åldern hoppar ut och pekar med sina automatkarbiner mot mig och skriker på ryska.

Jag svarar med den enda fras jag kan på ryska. ”Ne plevat' na babushku”. En mening som betyder ”spotta inte på mormor” och som jag, i kombination med industriella mängder vodka, byggt broar med på kryssningar till Sankt Petersburg.

Just idag skapar den inte den välvilja jag hoppas på och de skriker och pekar att jag ska lägga mig ner på marken. Så jag lyder, mest för att jag tycker synd om killarna som verkar så väldigt nervösa. De sätter handbojor på mig och täcker mitt huvud med en säck, sen bär det av i båten.

Eftersom jag inte kan fästa blicken och sjön är grov, kräks jag okontrollerat i säcken och över mig själv. Sen somnar jag och väcks av att jag lyfts ombord på en annan båt. Jag går i korridorer där plåten mot mina nakna fötter är skrovlig och kall, plötsligt placeras jag i en stol. En strålkastare tänds och säcken dras av mig vilket gör att jag får kräks i hela håret. Det besvärar mig eftersom jag tycker det är viktigt att göra ett professionellt intryck. 

-Är jag i fyllecellen? frågar jag mot den starka lampan.

-Vem arbetar du för? säger en hård röst på andra sidan.

-Jag är egen företagare numera så det kan vara väldigt olika, svarar jag och känner hur resterna av min rostade smörgås med pålägg glider ner över min panna.

-Var är ditt moderskepp? frågar den hårda rösten igen.

-Tellus? säger jag. En obetydlig fläck i Vintergatan, men ändå mitt hem.

-Käften, var ligger u-båten. Position och djup?

Nu har spyan runnit ned över mitt ansikte och mot min mun. Så jag lutar huvudet bakåt, gapar och känner hur den bekanta smaken av saltvatten, skogaholmslimpa, prickig korv och cheddar fyller min mun.

Lampan släcks och när mina ögon vant sig vid takljuset, ser jag ÖB stå och titta skeptiskt på mig.

-Fan Anders, vad gör du här? Vi trodde att du var den mystiske grodmannen som setts på öarna.

-Han bor i både dig och mig, Sverker. Vi är komplexa personligheter som väntar på att få blomma ut till prinsar, svarar jag och sväljer det sista av frukosten. Du är mer än ÖverskottsBolaget och jag är större än bara en man som idisslar sin frukost.

Studiebesök i porrindustrin.

Ett för mig okänt företag inom post-produktion hörde av sig och ville berätta om sitt erbjudande. De utlovade en gratis lunch om jag ville komma och besöka dem. Jag låtsades som om det inte var nödvändigt, när det i själva verket det som övertygade mig.

24 timmar senare lotsades jag runt av VD’n till bolaget. En man i skräddarsydd kostym och ett utseenden som Edward Norton. Lokalen var en vindsvåning på Östermalm, enormt exklusivt inredd och utrustad med det absolut senaste och bästa inom filmproduktion. Eftersom det var lunchtid var det tomt i ljudstudios och on-line sviter. Men i en satt en påsig man som jag presenterades för.

-Det här är Janne, vår mest kompetenta operatör som varit med oss sedan starten.

Vi hälsade och jag frågade artigt vad hans specialitet var.

-Huvudsakligen beauty och retuschjobb, svarade Janne sakligt. Digital analblekning, borttagning av utväxter, hår, födelsemärken och annat kring underlivet som kan störa kvalitetsupplevelsen av filmen. Men även dubbleringar av sprutscener har blivit lite av mitt signum, la han till med ett stolt litet leende.

Först då insåg jag var jag befann mig. Jag höll masken, nickade uppskattande mot en skärm där två underliv i extrem närbild och i makalös skärpa mosades rytmiskt mot varandra.

-Stiligt! sa jag och tog farväl av Janne.

-Ni kör uppenbarligen på 4K? fortsatte jag till VD’n som belåtet lett mig in konferensrummet där två plastbyttor stod uppställda med plastbestick bredvid. Vi satt mitt emot varandra och när han hällde på ceasardressingen på sin sallad hörde jag samtidigt ljudet från Jannes rum där en man i filmen ylade ut sin extas. Så jag hoppade över dressing just den här dagen.

-Oh ja, tittarna kräver bättre och bättre kvalitet, svarade VD’n. De håller oss på tå, även innehållsmässigt.

-Jaså, på vilket sätt då? undrade jag och tyckte mig ana ett könshår i min sallad.

-Jag tror på porrfilmens pedagogiska roll. Att vi lär ut nya beteenden. Vi har en viktig roll att fylla, att inte ge folk vad de blir upphetsade av idag, utan det som de inte visste att de blir upphetsade av i morgon. 

-Du menar att innan man faktiskt ser en man som ligger med en, låt oss säga delfin, är det nästan omöjligt att veta hur upphetsande det faktiskt är?

-Lustigt att du nämner delfin, började VD’n, men redan då sprang jag mot utgången.

Nekrolog med en bismak av lime

Så jag går på begravningen av en gammal kompis. Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som det ska vara. Sen är det minnesstund på församlingsgården en bit bort. Det bjuds på lite snittar, lite valfria drycker och det hålls fina tal om personen vi just tagit farväl av.

Efter kaffe och tårta börjar folk droppa av. Men inte utan att stanna vid en stor bok där man kan skriva en sista hälsning. Det bildas snabbt en kö. Ingen vill gå utan att skriva en rad, en hälsning eller ett minne. Jag är nästan längst fram och de före mig skriver en snabb hälsning. Plötsligt står jag med pennan i handen framför boken och ett inramat foto av min döde vän. Först vet jag inte vad jag ska skriva alls, det är helt tomt inuti mig.

En djävla tidpunkt att få skrivkramp på. Jag som har så lätt för att få ur mig oväsentligheter står plötsligt handfallen när jag ska skriva något som verkligen betyder något. Jag dammsuger mitt inre efter ord som kan fånga mina egna känslor och kanske även ge andra lite tröst framöver. Så jag tar till mitt säkraste knep och återkallar några starka trauman från min uppväxt. När jag inte får en glass vid sju års ålder, trots att jag grinar i bilen hela vägen till landet. Sen kommer lite smärtsamma scener som huvudsakligen bygger på att jag återser gamla lärare i matematik. Då känner jag hur någonting lossnar inom mig. Som när ett isberg kalvar.

Jag böjer mig snabbt fram och skriver. Pennan flödar så lätt över det sträva pappret, en rad läggs till den andra, ibland stannar jag upp och trummar med pennan mot läpparna innan nästa rad kommer till mig. Kön bakom mig består nu av i stort sett hela begravningssällskapet, men jag låter mig inte stressas utan skriver vidare. Plötsligt pickar ett krokigt pekfinger på min axel och en gammal kvinna bakom mig undrar om hon ska behöva dö innan jag är klar.

-Nej, säger jag ödesmättat och lägger ner pennan, det räcker med död för idag.

Jag lämnar församlingsgården och går ut i det grå höstrusket och känner mig nöjd med mitt bidrag. Ett recept på Mexikanska Fajitas som jag fått mycket beröm för. Med exakta instruktioner hur kycklingen ska marineras, hur guacamolen ska kryddas med koriander och knepet för att lyckas med en hemlagad salsa. Mitt känsloregister är alltså så smalt att jag ger min vän det enda jag kan, ett skämt.

Men ett skämt jag vet att han skulle uppskattat.

En lektion i försäljning.

Jag har just flyttat in i mitt nya kontor. Med krökt rygg sitter jag inhyst mellan ett hisschakt och ett soprum. Doften av sopor ackompanjeras med ljudet av springande råttor och spolningar i fastighetens alla toaletter. Ett naket lysrör ger en sjuklig belysning som synliggör de fuktskadade väggarna där färgflagor skapar spännande mönster. Utrymmet saknar fönster, vilket mäklaren menade var ett mervärde.

-Utsikt stjäl fokus och skapar distraktion. Tror du att Dante eller Kafka satt på någon veranda med havsutsikt? Nej, exakt. Och låg takhöjd är också positivt eftersom det sänker uppvärmningskostnaderna, förklarade han samtidigt som vi stod framåtlutade med händerna på knäna.

-Jag behöver stå och arbeta ibland, sa jag lamt och skrapade bort lite råttbajs  från betonggolvet med skon.

-Det handlar bara om att stå som E-Type. Såhär!

Sen hasade han upp sina kostymbyxor i linningen och ställde sig så bredbent att det knakade i sömmarna. Eller ljumskarna, det var svårt att avgöra. Efter att jag hjälpt honom upp blev han i alla fall tvungen att uppsöka en toalett, vilket jag inte ställde några följdfrågor kring trots att det tog väldigt lång tid. Det kändes viktigt att behålla en professionell relation.

Sen när vi skulle diskutera hyran öppnade han med 9.750:- i kallhyra, vilket jag tyckte lät mycket för 2,5 kvadratmeter.

-Med där här läget? Du vet inte mycket om hyresmarknaden, det hör jag det. Mitt i  Gamla Stan med historiens vingslag runt knuten, vikingaffärer, slottet, valv och gränder av bara helvete och ett härligt flöde av turister. Men, men, om inte du vill ha den så har jag en annan spekulant som kommer att ta den direkt.

Nu när jag sitter här och letar efter ett strömuttag som inte finns så får jag en känsla av att det här kontraktet på sex år kanske inte var en så bra affär. Att jag förleddes, att han utnyttjade mitt underläge och min välvilja. Men samtidigt är jag så självutplånande att jag tycker att jag fick en gratislektion i försäljning som jag kommer att kunna bära med mig resten av livet. Tacksam är inte rätt ord, men det är det jag kommer på. Nu slocknade lysröret..

Vår tids dagböcker.

DNA-forskningen firar nya triumfer varje år. Numera kan en liten fläck av valfri kroppsvätska från före Kristus återberätta en hel livshistoria om en människa. Kostvanor, ålder, kön och sjukdomar mm. Själv är jag mer intresserad av människors inre liv och ägnar mig därför åt att tömma vänners och kompletta främlingars mobiltelefoner på all data. En mer komplett bild av en människas liv kan jag inte tänka mig.

Jag utnyttjar ögonblicken när de lämnar ett mötesrum för att gå på toaletten eller lånar min laddare hemma hos mig. Ibland stjäl jag en telefon under en middag och försvinner ett kort ögonblick, för att minuter senare placera tillbaka telefonen lika elegant som jag tog den.

Sen ägnar jag kvällarna åt att läsa och anteckna folks innersta tankar och liv. Mailkorrespondensen avslöja allt från resultat av läkarundersökningar, rättshaverier utan vett och slut, insideraffärer, skitsnack om kollegor eller ett plågsamt limsande gentemot en chef eller kund.

SMS är bäst på att berätta om sinnesstämningar vid vissa givna situationer. Nyförälskelsen, sorgen vid ett dödsfall, oron inför en jobbintervju och så förstås alla otrohetsaffärer som börjar med lite oskyldiga smileys, kantrar snabbt över till antydningar och leder därefter till möten på märkliga platser. Uppdateringar på Instagram beskriver hur människor vill bli sedda och Twitter och Facebook hur de vill uppfattas. Men det är den sammantagna bilden jag får av deras ofrivilliga dagböcker som är så berikande. De inre konflikterna. Sidorna de vill dölja och sidorna de vill visa. Jag ser hela människan och jag gör det utan att döma. 

Ibland kopierar jag något av deras egna gamla mail eller SMS som helst aldrig skulle sett skärmens ljus och skickar det från hemlig adress tillbaka till dem. Jag vill på detta eleganta sätt informera om att jag finns och vet exakt vilka de är. Som en gränslös lillebror som läst deras dagbok. Eller som en Gud.

Kärlek vid andra ögonkastet.

Det var deras första dejt. Hon berättade om sina tvångstankar. Att hon måste känna på handtaget tre gånger innan hon kan vara helt säker på att hon låst ytterdörren. Impulsen att tvångsmässigt trycka på av/på knappen på mobilen varje gång hon tar upp den och att alltid öppna luckan till mikron innan signalen börjar ljuda. 

Sen frågade hon om hans tvångstankar. Han sa att han inte visste om han hade några. Jo, några har ju alla, sa hon och log oemotståndligt. Så han berättade om att han var tvungen att slicka på nystrukna skjortor, att han inte kunde låta bli att dra med nyckelknippan på nytvättade bilar eller att lägga en liten klick Keso på huvudet när han öppnade en ny burk. Sen tog han upp mattskärare han hade i framfickan och berättade att han brukade fantiserade om vilka han måste döda på vägen hem i tunnelbanan. 

Efter det delade de på notan och gick hem till honom.

Fjällvandring på köksbordet.

Varje vecka faller en stor reklambilaga ut ur tidningen. Oftast med kläder och utrustning för utomhusliv. Skor, kängor, regnkläder, knivar, fiskeutrustning och till och med vapen. Jag har systematiskt undvikit den här arenan eftersom jag tillhör den sista generationen som gjorde lumpen och tillbringade runt 60 dygn i fält. Jag har därför förlorat alla illusioner om naturen. Ändå kan jag inte låta bli att bläddra i bilagan. Någonstans inom mig ylar fortfarande en vildmarksmänniska. 

Utrustad till tänderna går jag ut i ur och skur bland de dimhöljda fjällen. Obeveklig med en kisande blick fäst någonstans bortom horisonten vandrar jag mil efter mil med mina variga skavsår som enda sällskap. När skymningen kommer, lika överraskande som en örfil, slår jag läger och äter torrfoder direkt ur påsen och sitter sen med öppen mun mot himlens skyfall för att få bort smaken av dammigt kött i munnen. Sen kryper jag in i tältet och sovsäcken och lyssnar på vindens försök att slita tältet i bitar. Eftersom jag slagit läger vid fjällets fot, vaknar jag mitt i natten av att hela tältet är fyllt med vatten. Jag ligger kvar på sidan och dricker några munnar innan jag vacklar upp.

Naturligtvis har jag inte tagit med mig ombyte, eftersom alla plagg jag köpt är gjorda i intelligenta material som jag inte kan uttala och som ska kunna stå pall för såväl nervgas som strålning. Med en pytteliten ficklampa mellan tänderna betraktar jag resterna av mitt raserade läger och försöker avgöra skadans omfattning. Tältet, som från början rymdes i en påse stor som en tennisboll, går nu inte att reducera till mindre än en medicinboll. Jag placerar den på huvudet som en dyngsur turban, släcker ficklampan, slår mig ner på en sten och inväntar morgonen likt en yogi.

Gryningen kommer, jag märker det eftersom regnet blir synligt igen och inte bara en hörselupplevelse. Plötsligt får jag syn på en ensam gestalt uppe på en kant av fjället. Jag ropar och vinkar, men ingenting hjälper. Så jag börjar springa uppför branten, ursinnigt, nu med blodsmak i munnen som ytterligare resesällskap. Till slut kommer jag fram till personen som står ensam och ser ut som Christer Sjögren. Det är i själva verket Stefan Lövén. Han har en lövtunn trenchcoat på sig och en liten solhatt i någon sorts bastmaterial. 

-Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, säger han lite dovt och konstigt, som om han är med i en film av Roy Andersson.

Först då inser jag att jag bläddrat förbi reklambilagan, passerat kulturbilagan och hamnat på inrikesnyheter i DN. Min virtuella fjällvandring är till ända och jag kan återgå till ett civiliserat liv igen.