KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Den biologiska enfalden.

anders tempelman

https---blogs-images.forbes.com-everettpotter-files-2018-07-The-Fog-Warning-750x502.jpg

Jag tillbringade mina somrar i Stockholms skärgård som barn. Min farmor och farfar hade ett ställe på Söderöra, där det varken fanns butik eller sophämtning. Så det som inte eldades upp i ett gammal oljefat alldeles vid vår lilla sandstrand, stoppades i svarta sopsäckar med några tunga stenar. Sen tog pappa på sig den kaptensmössa han envisades med att bära på landet, som antagligen gav honom en härlig jag-älskar-skärgården-känsla, och stoppade ner säckarna och mig i den gamla ekan med utombordaren. Det är oklart varför han tog med mig på den här resan. Skulle jag också sänkas på djupt vatten? Eller var det här ett far-och-son-ögonblick? När en pojke och hans far gör någonting tillsammans som knyter dem närmare varandra? Eller var det bara ett undermedvetet sätt att få en medskyldig till det fasansfulla dåd han snart skulle begå?

När vi rundar udden och går rakt ut mot Svartlögafjärden är sjön hög och den saltstänkta vinden slår oss i ansiktet. Efter ett tag stannar vi, ungefär på samma plats där vi tidigt på mornarna brukar bärga nät fulla av sik, torsk, abborre och plattfisk. Men den här dagen ska vi bjuda tillbaka och skänka havet vår egen lilla gåva av metallkonserver, glasflaskor, motorolja, batterier och matrester. Båten kränger och doften av gamla sopor slår emot mig i vindbyarna, samtidigt som pappa står upp i båten och vant hivar säckarna överbord. Det är inte första gången och jag vet att vi inte är de enda på ön som håller på med det här. Luftfickor i plastpåsarna gör att de inte sjunker direkt, utan vobblar lite på ytan mellan vågorna. Som någon sorts varelser som inte är simkunniga. Sen tänder pappa nöjt sin pipa i skydd av sina händer, drar igång motorn och styr hemåt igen. Jag söker med min blick bakom honom och skymtar någon sopsäck som precis sjunker under ytan mellan vågornas skum för att sen försvinna. 

Senare samma sommar befinner jag mig på en annan skärgårdsö ute i kustbandet, där min morfar tillbringar somrarna med en båtmössa på huvudet. Han undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. Jag blir smickrad över att jag uppnått en ålder där jag tillfrågas hjälpa till med vuxensaker. Entusiasmen avtar en smula när det går upp för mig att det är tunnan på torrdasset som ska tömmas. Vi kånkar den överfulla tunnan och morfar leder vant vägen mot badviken på ön. Han säger att vi ska tömma den där. Jag frågar om det verkligen är en så bra idé? Kanske baserat på det faktum att jag tycker om att bada där. Morfar svarar att så har de alltid gjort och att det försvinner. Processen att tömma tunnan är fasansfull och innehållet flyter snart omkring i hela den lilla badviken. Det är först när mormor får syn på oss som hon skriker och frågar vad vi håller på med? Jag är lojal i de här lägena, trots att jag skulle vilja peka på morfar och säga att han är en fullvuxen människa och jag bara är ett barn. Det slutar med att mormor, mamma och en moster står med gummistövlar och krattor i vattenbrynet och försöker sanera bort toalettpapper och Gud vet allt som flyter i havet. 

Det kanske inte var soporna och bajstunnorna som dödade Östersjön, även om de hjälpte till. Det var den biologiska enfalden hos ett par generationer som stod för den största förödelsen. Som levde i tron att havet slukade och kunde bryta ner allt till minsta beståndsdelar utan att ta skada. Hur de sen kunde stå och vara överraskade över att de inte fick någon fisk i sina nät längre, är lite mer obegripligt. Redan på den tiden visste de ju att man inte ska skita där man ska äta.