En liten julsaga

Jag känner mig generös och vill bjuda på en saga som sätter dig i stämning inför julen. Vi ses 2023.

De förlorade avsnitten...

Den andra säsongen om en överårig lajvare stoppades och visades aldrig. Efter påtryckningar och ett besök på min vind, har jag restaurerat hela säsong 2. Alain Darborg regisserade. Du hittar alla avsnitten under fliken manusförfattare.

Resa till världens ände.

Jag är inbjuden till klimatmötet i Sharm el-Sheik i Egypten. Alla andra flyger dit. Jag vägrar, det är viktigt att statuera exempel även om det inte spelar någon som helst roll. Det har jag lärt mig av Miljöpartiet. Så jag övertalar en begravningsentreprenör att transportera ner mig i en kista via tåg. Både miljövänligt och samtidigt med en ödesmättad symbolik. Jag stoppar ner några flaskor vatten, lite reskost och min Kindle innan locket förseglas och resan startar. Klädseln i kistan är välstoppad, täckt i siden och jag har tagit med en dunkudde för att kunna ligga riktigt bekvämt. Killarna som stängde kistan var också vänliga nog att borra några hål för syretillförsel i kistan, elegant dolda bakom sex, enorma, bärhandtag i silver utmed sidorna. Jag valde Ambassador 9000, en massiv träkista i ädelträ från Amazonas regnskog. Ett val som kan ifrågasättas, men som jag menar är en del i min mångfacetterade symbolik. Be mig inte att förklara, jag vill behålla ett moment av mystik kring mitt konstnärsskap. Det enda jag vet är att min ankomst kommer att göra intryck, väcka frågor och i bästa fall även skapa en internationell vilja att faktiskt agera innan allt är för sent.

Väl medveten om att tågresan kommer att ta över en vecka, hushåller jag både med vatten, mat och batteritid på min Kindle. Jag läser Bamse och känner ibland hur jag varsamt förflyttas mellan ett tåg till ett annat. Kistan behandlas med den respekt som döden förtjänar. Som en farkost i rymden, färdas jag i totalt mörker och nästan total tystnad. Ibland hör jag mumlande röster på distans. Antagligen männen som förflyttar mig. Men jag vet inte, det kan komma från mitt eget huvud också. Jag saknar uppfattning om både tid och rum. En djävulsk klåda i vänster knäveck är mitt enda, värdsliga problem eftersom jag inte når att klia mig. Jag funderar på om det kan vara någon sorts djur som tagit sig in. Lufthålen är stora nog för en pissmyra, kanske en kackerlacka och i värsta fall en mus. Äter de sig in i min kropp? Jag försöker spänna kroppen och åstadkomma friktion för att döda klådan, men det är lönlöst.

Batteriet i min Kindle tar slut. Maten och vattnet likaså. Nu är det bara jag, mörkret och klådan som existerar. Jag sover oroligt och vaknar med ett ryck som gör att jag slår näsbenet i ädelträet. Jag känner smaken av näsblod som rinner ner i min strupe och både släcker min törst och dämpar min hunger. Som ett litet ekosystem försörjer jag mig själv och jag tänker att den bilden ska jag bära med mig när kistan öppnas på klimatmötet. Jag ska resa mig upp, fatta en mikrofon och tala på ett universellt språk som eliminerar all skepsis, byråkrati och politisk kortsiktighet. Alla kommer att förbinda sig att fatta de nödvändiga, stränga besluten som garanterar artens fortlevnad.

Näsblodet har koagulerat och bildat en kaka i mina näsborrar, men jag kan inte få upp en hand och ta bort det. Jag andas bara genom munnen och noterar att det blivit fruktansvärt varmt i kistan. Är jag i Helvetet, Egypten eller har de råkat  rulla in mig i kremeringsugnen? Jag somnar om. Plötsligt väcks jag av ett förblindande starkt ljussken. Är det döden? hinner jag tänka innan ett gigantiskt sorl når mina öron. Jag är framme på klimatmötet och kistlocket är vidöppet. Jag försöker resa mig upp men inser att jag är helt fastgjuten i min egen avföring. Lite av en missräkning. En folksamling, med FN’s generalsekreterare närmast, stirrar äcklat ner på mig, med näsdukar för mun och näsa. Jag försöker tala, men är igentäppt av torkat blod och får inte fram ett ljud. Det här har inte riktigt gått som jag planerat, hinner jag tänka när någon slår igen kistlocket och sen förflyttar mig hastigt ut. Eller så är allt en formidabel succé? Jag har personifierat människans bristande konsekvenstänkande, skörhet och ändlighet på en och samma gång. Om nu någon bara kunde få fram en högtrycksspruta och spola av mig, så kanske jag kan återvända till mötet och motta hyllningarna.

I klistret.

Jag går in på Rigolettos största salong med trolldeg i ena fickan och en tub med skolklister i andra. Med beslutsam blick slår jag mig ner på första parkett och ser hur åtta andra sätter sig i salongen. Det är lite av en besvikelse, jag trodde att jag köpt biljett till en superhjältefilm, men det visar sig vara en svensk långfilm. Så publiken är väl vad man kan förvänta sig. När bioreklamen är över, rusar jag upp på scenen. Jag kastar trolldeg över duken och klistrar därefter fast mig själv i scengolvet, samtidigt som jag skriker ut mitt budskap.

-Stoppa terrorn på nätet!

Ingen verkar reagera, så jag tvingas förtydliga vad det hela handlar om.

-Jag hatar att alla sajter kräver att man ska godkänna cookies och annat. Om jag så bara ska köpa en skjorta eller boka en klipptid, så dyker den där skiten upp. Det dödar hela glädjen med nätet!

Jag kastar ut lite extra trolldeg i salongen för dramatisk effekt, eftersom första laddningen inte fastnade på duken som jag hoppats. Tyvärr träffar jag en pensionär i ansiktet. I efterhand får jag veta att hon förlorade synen på ena ögat, men jag känner ingen ånger eftersom äkta engagemang är större än enskilda individer. ”Man kan inte skala ett äpple utan att lite av äpplet följer med” som jag förklarade för pliten på häktet senare. Det var visserligen Stalin som sa det från början och han kanske inte hade alla rätt. Större delen av äpplet försvann i hans skalning, men han hade ändå en fin poäng. Tillbaka på scenen upptäcker jag att jag inte alls är fastklistrad. Det där skolklistret biter inte och jag hinner reflektera över om det beror på att kött och parkett är svårt att sammanfoga, eller om det är symptomatiskt för en havererad skola.

-Fröken, klistret fungerar inte, ropar kanske en benig pojke i åttaårsåldern från sin skolbänk.

-Exakt. För att du ska lära dig att ingenting fungerar som det ska i det här djävla samhället, väser den underbetalda fröken pedagogiskt till svar.

Tillbaka i salongen släcks belysningen ned automatiskt och filmprojektorn drar igång. Förtexterna på filmen dansar över mitt bleka ansikte samtidigt som jag reser mig upp och håller upp mina nerkladdade händer mot ljuskällan. En minnesbild av en man på en porrbiograf från min ungdom dyker upp, men jag lyckas tränga bort den igen.

-Stoppa terrorn på internet, skriker jag rakt ut igen.

-Vad har det med filmen att göra? hör jag en kulturtant säga åt mig från salongen. Frågan är relevant, men jag tänker inte låta mig kväsas så lätt.

-Alla är medskyldiga till det som pågår. Man kan inte gå på bio och ducka för det. Problem försvinner inte av sig själv. Antingen hittade du på GDPR och cookies eller så stödjer du det genom att vara en tyst åskådare, svarar jag ut i salongen.

-Jag använder inte internet, svarar tanten i salongen avmätt.

-Du är en del av problemet ändå, skriker jag åt henne, samtidigt som filmens öppningsscen startar.

-Du står i vägen, hör jag en annan kvinna säga sakligt i biomörkret.

Jag känner hur en enorm trötthet sköljer över mig. Det är oklart om det är för att det är så fruktansvärt jobbigt att brinna för en fråga eller om det är känslan av att vara missförstådd. Jag går ut ur salongen, som en stukad superhjälte. Men ändå lite stolt över mig själv. En bit äppe har skalats idag. Kanske en liten bit, men definitivt en bit.

Åsiktsmaskinen.

I USA är Speech ett ämne i skolan. Det är därför amerikaner är så duktiga på att tala inför andra och argumentera. En del blir så skickliga att de kan ställa sig upp och förklara att det självklara botemedlet mot eskalerande skolskjutningar i landet är att utrusta lärarna med vapen. Att minska tillgången på automatvapen för vanligt folk är inte ett alternativ, eftersom det är människor som dödar - inte vapen. Jag beundrar inte åsikten, men imponeras av tekniken. Kombinationen av en lättledd befolkning och en vapenlobby helt utan samvete hjälper förstås också till.

Så jag bestämde mig för att testa mig själv på en fest nyligen. Jag ville se om jag kunde inta en vedervärdig åsikt och stå för den utan att vackla.

-Det finns inga jämställda män, konstaterade jag till min bordsdam lagom till förrätten.

-Min man och jag är nog rätt jämställda, svarade hon med lite förvånad blick.

-Det patriarkala förtrycket är historiskt och systematiskt, så din man är en del av problemet utan att han är medveten om det, fortsatte jag sakligt.

Hon la ifrån sig sina bestick och granskade mig en stund.

-Jag tror att jag är bättre på att avgöra om jag är förtryckt eller inte, svarade hon irriterat.

-Tyvärr inte. Om du är född i en gödselfabrik så känner du inte doften av skit. Du känner ju inte till någon annan doft, om du fattar vad jag menar?

-Oh ja. Det betyder ju i så fall att du förtrycker din fru, svarade hon snabbt.

Här hamnade jag plötsligt i ett retoriskt vakuum och svepte därför mitt glas med rödvin.

-Det där var väl ändå lite onödigt personligt? sa jag sen lite sårat. Jag ville ju bara få igång ett spännande samtal.

-Så du står inte ens för dina åsikter? svarade hon och viftade med gaffeln i ögonhöjd på mig.

-Det är egentligen inte mina åsikter, jag lånade dem från en feminist….

-Vilken djävla kärring du är, sa hon och övergick till att prata med mannen på hennes andra sida.

Såhär i efterhand ångrar jag mitt ämnesval lite. Jag kanske skulle hållit mig till abortmotstånd, förespråkat dödsstraff, legalisering av alla droger och ifrågasatt den globala uppvärmningen.

Det hade säkert inte blivit lika dålig stämning då.

Upprorsmakare utan publik.

Jag såg på när en man tände eld på en av världens mest lästa böcker i centrala Stockholm nyligen. Han stod och skrek att han minsann hade yttrandefriheten på sin sida. Att han utnyttjade sin rätt att provocera och ifrågasätta. Ingen stannade eller reagerade på Drottninggatan trots att det var full rusning. Och framförallt: Inte en enda av de mest hängivna, som kan boken utantill och sett filmatiseringarna otaliga gånger, brydde sig. Polisen kom förstås, men det var ju för att det är eldningsförbud i stan. Så de stampade ut elden och sa åt mannen att plocka upp efter sig och gå hem. Jag råkade möta mannens nedslagna blick när han kastade falnade bokrester i en papperskorg. Han började givetvis att prata med mig. Kanske ser jag snäll ut? Eller så utsöndrar jag ett doftämne som narcissister och rättshaverister kan vittra sig till på flera mil? Som flugor till bajs, tänkte jag och insåg i samma ögonblick att jag behövde jobba lite med min egen självbild.

-Vad är det för troende egentligen? Som inte blir rasande när jag hädar och utplånar deras viktigaste bok? frågade han mig med någonting uppgivet i rösten.

-De blir inte provocerade eftersom de är upplysta människor som kan skilja fiktion från verklighet. De är trygga i sin kärlek till bokens hjälte och är fullt medvetna om att ”Harry Potter och de Vises Sten” är en saga och att inget har hänt på riktigt. Och om något enstaka fan tror att det hänt på riktigt så tror de också att det finns en mäktig figur som är kapabel att straffa folk på egen hand.

-Dumbledore? frågade mannen nedslaget.

-Snarare Lord Voldemort.

-Fan, vad ska jag göra för att få uppmärksamhet nu då? suckade mannen.

-Jag är ju ingen expert på området, men kanske borde du fokusera en annan målgrupp än barn och tonåringar? De har inte lärt sig att bli kränkta ännu. Jag skulle sikta in mig på män. De är sämst i skolan, läser ingenting och är utan konkurrens de mest lättkränkta människorna på planeten. De blir gärna våldsamma när man inte håller med dem eller när de inte begriper.

-Så rent konkret, vad tycker du att jag borde göra?

-Strid för ett totalförbud mot vargjakt eller att fotbollsklubbar ska ta fullt ekonomiskt ansvar för sina supportrars samhällskostnader.

Han tittade äcklat på mig.

-Är du helt rubbad? Vi ska väl inte låta vargstammen ta över fullkomligt och riva djur hur den vill? Och klubbarna ska ju inte straffas för att de har supportrar som älskar fotboll? Djävla idiot! avslutade han och gick iväg åt sitt håll.

Jag kunde inte avgöra om han var upprörd, ledsen eller arg. Till slut kom jag fram till att han antagligen var kränkt.

Porträtt av en porträttör.

Eric Zetter var Sveriges och en av världens mest banbrytande fotografer under 60- och 70-talet. Han revolutionerande fotokonsten genom sina stora upp- och nervända porträtt. Eric menade att han bara imiterade hur bilder togs emot i ögat innan hjärnan rättvände synintrycket. Eric ifrågasatte det gällande, normativa perspektivet och skapade sig en helt unik position inom fotokonsten med bilder som sökte sig bortom medvetandets rationalitet. Han nämns idag i samma andetag som Irving Penn, Man Ray, Diane Arbus, Richard Avedon, Sally Mann m fl.

Eric Zetters genombrott kom sent i karriärer, eftersom det dröjde innan han omfamnades av den konservativa, svenska konstscenen. En kritiker i DN skrev till och med att Erics bilder var banala, rättvända eller upp och ner och antydde att Eric bara var en sensationssökare. Hade han känt till det enorma arbete som låg bakom varje bild, hade han kanske uttryckt sig annorlunda. För att skapa sin konst hade Eric konstruerat en rigg där han kunde hänga upp och ner och se människan på sitt unika sätt. Han tillbringade hela dagar i denna, minst sagt, obekväma arbetsställning. För att försörja sig under samma period arbetade Eric som maskinist på porrbiografen London, belägen på Bryggargatan i Stockholm. Många av hans modeller under den här perioden hittade han på biografen. Ljusskygga män som ogärna ville bli sedda på väg in eller ut ur biografmörkret, men var välvilligt inställda till att agera modeller mot en öl och en macka. Eric utvecklade sitt fotograferande med dessa män som råmaterial. Genombrottet skedde först 1975. Berlinische Galerie i Berlin hade sett några bilder och insåg potentialen i Erics portfölj och anordnade en soloutställning av hans verk. ”Die Menner aus London” bestod av stora, svartvita silvergelatinprintar där hans egensinniga porträtt stirrade upp och ner ut mot den tyska konstscenen som förbehållslöst tog honom till sitt hjärta. Intellektuellt driven konst med inslag av sexuellt utanförskap, var oemotståndligt för den tyska publiken.  Resten är historia och efter det ville alla bli fotograferade av Eric Zetter.

När han fick förfrågan att avporträttera Drottning Elisabeth II av England, monterades hans rigg på Buckingham Palace och Eric klev in i den sele som höll honom på plats innan han snurrades ett halvt varv och betraktade drottningen genom sin 18x24 storformatskamera av märket Szabad. (En kamera som skapats av den ungerske immigranten Szilard Szabad, som sedermera även utvecklade Hasselblads Universalkamera.) Drottningen hade inte blivit informerad om Erics teknik och särart, utan bara blivit rekommenderad att låta sig avbildas av en internationellt erkänd fotograf. En omständighet som bidrog till att det här blev ett av Eric Zetters mest ikoniska porträtt. Drottningen gapskrattar nämligen på bilden. Helt okungligt och utan återhållsamhet men just därför så rörande mänskligt. Eric både fångade och vände upp och ner på människan bakom titeln och tronen. Drottningen kunde helt enkelt inte tygla sitt bubblande skratt när hon såg Eric Zetter hänga som en fladdermus framför henne. Erics försök att dölja sin flint med en rejäl överkamning, bidrog säkert till Drottningens okontrollerade glädje. Hon refererade till bilden i en intervju i Life Magazine med orden: ”Den där lilla ensamma hårtesten som dinglande från fotografens kala skalp. Som en linnegardin i svag vind. Det blev för mycket.”

Tyngdlagen skulle sen komma att spela en annan roll i Erics karriär. Hans kamera vägde nämligen sina modiga 35 kilo och han vägrade att överge sitt ”instrument” för moderna och lättare kameror. Trots kompletterande upphängningsanordningar blev det till slut för mycket för Eric. Alla år hängande upp och ner hade gett kronisk frozen shoulders, cirkulationsrubbningar och högt blodtryck. Han genomgick en existentiell kris och övervägde att överge sin konst. Priset var för högt. Men efter ett par månaders självömkan fick han ett nytt infall och djärvt skifte av sin metodik. Objekt och subjekt bytte plats och Eric stod på studiogolvet och modellerna monterades upp och ner i hans rigg. Ett genialiskt grepp som ytterligare säkrade hans plats bland världens mest hyllade fotografer.

Med sin nya teknik skapade han några av tidens mest ikoniska porträtt på storheter som Salvador Dali, Janis Joplin, Richard Nixon, Tage Erlander och Joni Mitchell. Bara för att nämna några. Bilder som han sen hängde rättvända, så att publiken fick se alla dessa välkända personer på ett sätt som de aldrig setts förut. Unika porträtt som slöt cirkeln i hans konstnärsskap och som idag kan ses på flera av världens mest förnäma museum och privata samlingar.

Eric drog sig tillbaka på 80-talet och levde ett stillsamt liv på Manhattan. Han slutade att fotografera och gjorde några enstaka framträdande vid stora retrospektivutställningar av hans verk. Senast på MoMa i New York 2008. Eric Zetter avled 6 juli 2022 av naturliga orsaker i sin lägenhet på Manhattan. En kärleksfull hyllningstext, som skrevs av Klas Östergren, konstaterade att hans konst kommer att leva för evigt. Men, avslutade han elegant, Eric Zetter punkt.