Torskhatet och livsglädjen.

Jag befinner mig inne på Kistamässan för att bli vaccinerad. Det känns historiskt. Den gigantiska mässhallen som byggts om och blivit en uppvisning i logistik och vänlighet. Det är också lite speciellt att alla vi som kommit hit idag tillhör samma generation. Jag känner en stark samhörighet. Vi är här för att bekämpa en pandemi. Jag tänker att vi delar så mycket historia och en såhär unik dag känns viktig att hedra och bevara.

Efter att jag fått mitt vaccin, ett Bamseplåster på axeln och en klubba av sjuksyster springer jag med hoppsasteg in i en minst lika stor hangar. Där ska jag sitta på en stol i 15 minuter för att säkerställa att jag inte börjar tugga fradga och yla som en hund. Jag sitter där med alla andra och reflekterar i en kollektiv tystnad. Kanske samma känsla som människor som är religiösa får när de besöker sina tempel och kyrkor? Det vet jag förstås ingenting om, men jag tänker att religion inte bara kan handla om att släppa allt rationellt tänkande, känna och ge skuld samt att utöva förtryck och skapa konflikter.

Så vad kommer till mig i den här livets lilla paus? Torsk. Jag slås av att alla vi här på mässan idag växte upp när torsken sågs som havets råtta. Den fanns i enorma mängder och blev därför billigt foder åt oss som inte hade några val. Vår föräldrageneration hade fullt upp med att knarka och ha fri sex och var därför helt odugliga på matlagning. Ändå kunde de jubla över en stor torsk i näten någon gång. (Knarket kan ha spelat en roll här.) Då utlovades en riktig festmåltid som bestod av en överkokt torsk med smulat, hårdkokt ägg, riven pepparrot och smält Flora över. De vuxna nickade samstämmigt hur ”fantaaaastiskt” gott det var. Själv minns jag bara stora fiskben och torr fisk som roterade i munnen. 

I skolan fanns det vuxna som var anställda för att laga vår lunch. De kunde inte heller laga mat. Några av dem kunde säkert spela blockflöjt skickligt, citera Erica Jong eller orientera på hög nivå. Allt är möjligt. Men att laga mat, det kunde de inte. Kanske trodde beslutsfattarna att skolbarn inte hade ett utvecklat smaksinne, på samma sätt som de inte trodde att spädbarn kunde känna smärta och därför utförde operationer utan bedövning. Till skolmatsalens försvar måste jag ändå säga att de gjorde vad de kunde för att lura oss. Mandeltorsk var en återkommande rätt, som bestod av väl dolda torskblock under ett tjockt lager av mald och rostad mandel. Rätten byggde på någon sorts missförstånd (eller önsketänkande) att barn älskade mandlar. Någon insåg till slut misstaget och tänkte om. Jag ser framför mig hur de har ett krismöte, iförda sina träskor och hårnät bakom aulan. Alla röker röda Prince under tystnad tills någon kommer på idén med Pizzatorsk. Ungar älskar ju pizza, det vet alla. Tanken var rätt men utfallet blev trots allt bara en pizzabotten av torskblock med ett tjockt lager med oregano ovanpå. Helt oätligt.

Än idag fortgår konspirationen att tvinga på oss torsk. Mannen i hårnät i fiskdisken har ett förkläde med en karta över Tjernobyl tryckt på. (Det kan vara Östersjön också, men associationerna går i samma riktning.) Han pratar lyriskt om torskrygg och skrej och tar betalt som om fisken på något sätt förädlats av tidens gång. Den har blivit utfiskad, förgiftad, steril och mindre vanlig, så långt hänger jag med. Uppsidan med de här priserna på torsk är att vi som idag vaccinerar oss mot covid-19 också fått ett rejält skydd mot torsk på äldreboendet framöver. De får hitta en billigare fisk som får ta över. Kanske brax eller mört som sen ska kamoufleras med begrepp som invaggar en hel generation i trygghet. Tacomört, pokebowlbrax, kebabmört, veganbrax. 

När mina 15 minuter gått torkar jag bort fradgan från mungipan och ser ett bekant ansikte på stolen bredvid. Jag går fram och juckar på honom och ber honom att kalla mig Pappa. Göran Lambertz blir rasande och jag säger lugnande att det är en känd bieffekt av vaccinet, men adderar att det är lite hans eget fel också eftersom han är söt. På vägen ut känner jag hur livsglädjen återvänder, trots att jag inser att vissa torskar blir vi aldrig av med.

Den sista flyttfågeln.

Förra året vid den här tiden, innan pandemin blommat ut, åkte jag och min fru till en all-inclusiveanläggning i Egypten som vänder sig till människor som längtar efter att sporta under en vecka. Jag minns den resan med extra värme nu eftersom det verkar stå helt klart att vi kommer tvingas att tillbringa det här året i Sverige också. Jag hittade några anteckningar från resan och tänkte att jag kunde dela med mig av dem. Som en dagbok från en svunnen tid.

Hurghada 2020-03-14

Jag har så låg självkänsla att jag tar det personligt när wifi-inloggningen på hotellet inte kommer ihåg mig. Trots att jag tickat i boxen flera gånger som uttryckligen lovar att de ska komma ihåg mig. Jag inser att det här kanske drabbar alla på hotellet, men ingen hanterar det lika illa som jag gör. Jag smörjer irriterat in mig med kraftfullt solskydd innan jag exponerar min gröngråa kropp för årets första solljus. Tyvärr är jag snabb och slarvig vilket resulterar i att jag redan efter första dagen bränner en röd autostrada över hela näsryggen. Jag påminner om en fågel, vars namn jag glömt eller kanske aldrig ens kunnat. Hela dagen efter tvingas jag därför ha en vit zinkpasta över den ömmande näsryggen och ser därför ut som en annan typ av orientalisk fågel, som jag inte heller kan namnet på. 

Jag konstaterar snabbt att det finns en känsla av sekt på den här typen av sportanläggningar. Alla som kör klasserna verkar tro att vi motiveras av rippade tonåringar som vrålar åt oss. De ylar som programledare för Idol eller Melodifestivalen med samma fantasifulla meningar som: ”Nu kör vi! Kom igen! Ös på!” Hos mig väcker det mest en lust att ringa Arbogakvinnan och be henne lösa det, som bara hon kan. Men faciliteterna är fantastiska och vi går på gym, simmar, springer och går på så många klasser vi står ut med.

Jag upptäcker snart att anläggningen inte bara huserar kroppsfixerade människor som njuter av att sporta. Det finns en annan kategori som verkar gå in lika helhjärtat för sin sak som vi. De misshandlar sina kroppar med dålig mat, sprit och cigaretter. Jag är inte helt säker på hur jag ska uttrycka det här utan att bli alltför dömande. Kanske ska jag börja med att säga att de huvudsakligen är ryssar? Och att all sprit är gratis? En olycksalig kombo som gör att poolområdena fylls med människor som sover som strandade, döda valar på solbäddarna. Med svullna bukar närmast solen som bara väntar på att få explodera. Deras spritångor skapar böljande mönster i luften, som en hägring i öknen. Samtidigt leker deras små barn obevakade i poolen, vilket gör att jag inte kan koppla av alls. De kunde förstås lika gärna vara grabbgäng från Sverige eller England. Det här är en kategori som överbryggar alla nationaliteter. Som en egen ras av mänskligheten som bara bekräftar varför allting borde och kommer att gå åt helvete.

Antagligen har de gjort en marknadsundersökning hos just de här gästerna och tagit reda på vilken typ av underhållning de uppskattar. Hur ska man annars förklara att anställda på anläggningen plötsligt klär ut sig och drar igång magdans eller afrikansk dans med gäster som druckit vodka tonics sedan soluppgången. Eller så brister reseledarna ut i sång och framför fasansfulla versioner av odödliga låtar som visar sig kunna dö på ett par sekunder när det gäller. Jag har tyvärr kvar ett drag sedan jag var liten, att jag skäms när andra människor gör bort sig. Jag kan inte distansera mig, rycka på axlarna och bara konstatera att det där inte har med mig att göra. Det är som att bli coronatopsad djupt ner i svalget via näsan, jag reagerar impulsivt. Vi samlar blixtsnabbt ihop handdukar, mineralvatten, solskydd och flyr till ett annat poolområde som nästan är helt tomt. Först långt senare får jag reda på att en asberusad dansk man gått på toaletten i just den poolen.

En vecka senare flyger vi hemåt, lite desillusionerade och lite mer väl vältränade än innan. Samtidigt har coronaviruset kopplat sitt grepp över världen och ingenting är sig riktigt likt längre. Jag slipper i alla fall en granne på planet och kan vinkla benen åt sidan. Det blir så eftersom jag bär en stor pestmask i skinn och antagligen skrämde bort han som hade platsen bredvid. Jag sitter med näbben lutad mot sätet framför och inser att jag aldrig flugit såhär bekvämt förut. Än en gång liknar jag en fågel, men den här gången kan jag faktiskt namnet på den. Jag kraxar högt flera gånger.

Är du riktigt nöjd?

Jag köpte två plåtbitar på nätet som ska täcka lågorna på min gamla gasolgrill. Jag hann knappt lägga ordern innan jag fick ett mail där företaget undrade hur jag upplevde köpet. Jag svarade att det inte var en livsavgörande upplevelse. Då kom ett mail till där de undrade om jag kunde utveckla varför det inte var det. Jag nonchalerade det förstås, tills det kom ett mail och två SMS som undrade hur de kunde förbättra köpupplevelsen på sin sajt. Så jag kände att det kanske var dags att skicka ett svar i alla fall och skrev därför dessa rader:

Narkosläkaren har just lagt en epidural på den havande kvinnan som kämpat i tio timmar. Kvinnans enda smärtlindring har varit lustgas och en äkta hälft som katatoniskt rullat en liten älg i trä med hjul över hennes ryggslut. Innan narkosläkaren lämnar rummet går hon fram till förstföderskan med ett litet dokument i handen.

-Jag undrar om du kan svara på lite frågor kring hur du upplevde både bedövningen i sig, men också min arbetsinsats?

Maken upphör att rulla älgen över sin fru som står och svajar på alla fyra i sängen och just ska börja krysta. Hon tittar upp med rödsprängda ögon på narkosläkaren.

-Nu?

-Ja, jag tänkte det, svarar narkosläkaren och ler som en sektledare.

En ung kille ligger på rygg i sängen bredvid tjejen han träffade på krogen för en timma sedan. Han knyter belåtet en liten knop på den använda kondomen och sneglar sen lite förhoppningsfullt på tjejen vid hans sida.

-Skulle du kunna tänka dig att betygssätta min insats ikväll?

Tjejen vrider huvudet på kudden och studerar honom frågande.

-Ditt omdöme skulle betyda mycket för mig, men också för kommande sexualpartners jag kan tänkas ha framöver, säger killen sakligt och håller fram sin telefon där ett frågeformulär syns. 

Hon tar telefonen och skummar igenom frågorna och läser lite högt.

-..uthållighet, hygien, cunnilingus, fantasi….

-Jag kan gå på toaletten under tiden du fyller i det, så att du känner att du kan vara helt ärlig i ditt omdöme?

-Ja, vad snällt, säger tjejen med ett helt dött tonfall.

Mannen som utför tortyr på ett fängelse i en totalitär stat har precis lyckats pressa fram ett erkännande ur en oskyldigt medborgare. Innan offret körs ut i skottkärra av vakterna, smyger torteraren fram och sjunker ner på huk.

-En sak till bara. Hur väl tycker du att jag utfört mitt arbete? Du kan välja mellan MYCKET BRA, BRA, NORMALT, DÅLIGT eller MYCKET DÅLIGT? 

Offret, som av förklarliga skäl inte kan prata, får en iPad tryckt framför sig.

-Det är bara att trycka på knapparna här, det betyder mycket för både regimen och mig att få den inputen, säger torteraren vädjande.

Jag skickade mailet, fick mina plåtbitar och har inte hört ett ljud av dem sedan dess. Känner mig riktigt nöjd med det faktiskt.

Det digitala livet.

När jag inte tar mig till mitt ödelagda kontor i Gamla Stan, ställer jag datorn på strykbrädan och drar fram en barstol från köket som gör att både skinkor och ben somnar inom loppet av 20 minuter. Men jag sitter mitt i ett zoom-möte som kallats av en manisk beslutsfattare som vägrar att skicka ut en agenda innan mötena. Vilket förvandlar alla andra i mötet till statister som inte vet vad mötet ska handla om eller när det ska sluta. Vilket är precis så som han vill ha det. 

Någon som just delat sin skärm med alla, glömmer bort sig och skriver i en chatt som alla ser, att hon sitter i ett riktigt skitmöte och helst vill skjuta sig själv. En annan har glömt bort att stänga av mikrofonen och tvingas förklara att sonen övar på valthornet i rummet bredvid, fast alla hörde att den där bleckblåsarfanfaren kom från hans egen kroppsöppning. En äkta hälft hos någon passerar i bar underkropp i bakgrunden med en kaviarmacka i handen, okommenterat. Mitt gökur går loss just när jag bett om ordet och ska säga någonting klokt och medkännande om psykisk ohälsa hos ungdomar, vilket blir lite kontraproduktivt. Sen stänger jag av mikrofonen och låtsas lyssna på folk.

I min ensamhet börjar jag att prata lite med mig själv. De andra ser säkert att mina läppar rör sig, de tänker antagligen att jag sitter på ett übercoolt workplace i Stockholm city, omgiven av en hord med intressanta människor som oavbrutet söker min uppmärksamhet och bottenlösa visdom. I själva verket stirrar jag ut på min snötäckta tomt och ett hav av skator. Jag pratar högt om min idiot till granne som utfordrar kommunens samlade vilt- och skadedjur på sin tomt och inbillar sig att han är djurvän. Det enda sällskap jag har i hemmet är bergvärmepumpen, men han har fullt upp med den arktiska kylan och har inte tid för mig.

När mötesledaren plötsligt anbefaller en kort paus har jag glömt att jag är tillfälligt lam från midjan och nedåt och faller därför handlöst till marken. Benen är som två köttdetaljer som brummar som om de matas med högspänning. Jag tvingas dra mig bort mot köket med bara händerna. Att nå kaffemaskinen är omöjligt, så jag lyckas öppna lådan med snabbkaffe av espressokaraktär. Jag lägger upp två långa linor på köksgolvet, sen snortar jag allt. Det har en uppiggande effekt, helt klart. Därefter lyckas jag få upp en annan kökslåda där jag hittar en burk med makrill i tomatsås. Jag öppnar den girigt och äter upp innehållet med händerna. Det rinner tomatsås utmed armarna. Sen hör jag hur mötet drar igång borta vid strykbrädan igen. Benen värker av bara helvete, men jag kan nu krypa på alla fyra tillbaka och mödosamt dra mig upp på stolen igen. 

Alla tittar på mig med fasa och frågar vad som hänt. Jag inser hur det ser ut. Levrat blod i bägge näsborrarna och pinfärskt blod i ansikte, på händer och handleder. Så jag improviserar och säger att vi är några killar i området som startat en klubb där vi överfaller varandra när vi minst anar det och slåss tills en ger upp.

-Det här digitala livet håller på att ta kål på oss alla, säger jag och ler brett med tomatsås i hela munnen.

Arv och starköl.

Jag har vid några tillfällen hävdat att jag gjort ett DNA-test och sen skrivit lite om det för att roa min läsekrets. Att jag ljugit tycker jag är ett för starkt ord, jag föredrar att se det som att jag skapat berättelser som gett intressanta perspektiv på arv och miljö. Autofiktion kallas det för när stora författare ägnar sig åt det, trams kallas det för när jag gör det.

Nåja, inspirerad av mig själv beslöt jag i alla fall att genomföra ett DNA-test i november. Girigt slickade jag på två tops och postade de små behållarna till USA. Antagligen bidrog jag till att en halv stat inte fick sina corona-test i tid, eftersom min arvsmassa kom emellan och klassades som mer lönsam att hantera. Efter 6 veckor fanns mitt resultat tillgängligt på den släktforskningssajt som jag är medlem i. Det visade sig att jag var 83,7% Skandinav. 7,6% balt. 5,9% ashkenazi-jude och slutligen 2,8% italienare. Det sista överraskade mig mest, eftersom farfar var från Italien. Samtidigt blev jag lite orolig och bestämde mig därför för att ringa upp den nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, för att få lite klarhet.

Mannen som svarar har munnen full av någon sorts kex, vilket gör att det startar lite trevande.

-Är det Mariekex? undrar jag medkännande. De kan ju eliminera all saliv i munnen på en sekund.

-Nej, de här är hemmagjorda av min mamma, svarar mannen till slut när han druckit en stor klunk saft.

-Jo, det är så att jag gjort ett DNA-test, som visar att jag inte är rakt igenom Skandinavisk. Jag är delvis jude också. 

Mannen hostar till i andra änden och tvingas avsluta en film som han tittar på. Jag har redan uppfattat ledmotivet till Bamse i bakgrunden.

-Fy fan, det är ju sjukt dåliga nyheter.

-Det var det jag undrade lite över. Hur mycket jude får man vara för att ligga inom gränsen?

-Gränsen? svarar mannen med någonting sökande i rösten.

-Ja, om ni tar makten, är jag i riskzonen då? Det vore ju bra att veta, tänker jag.

-Du är mest Skandinav sa du…?

-Jo, så är det ju, men inga har väl ägnat lika mycket tid åt att diskutera det här som ni, tänker jag mig? När är man inte renrasig längre, enligt er?

-Hur många procent jude var du?

-5,9% tydligen.

-Som starköl?

-Jag antar att det finns starköl på 5,9%, så ja.

-Men du är inte troende?

-Det är nog ingen genetisk egenskap om du frågar mig.

-Nej, djävla dåligt att man inte kan få ut det.

Jag höll med, eftersom jag inte orkade gå in i den diskussionen. I bakgrunden hör jag hur mannen knappar på en datorn och söker efter svar som inte existerar.

-Fan, det är krångliga grejer det det här, säger mannen och kliar sitt renrakade huvud ljudligt. 

-Ja, eller hur? Jag är dessutom 2,8% italienare, trots att min farfar var 100% italienare.

-Som lättöl? sa mannen.

-Ja, precis.

-Det är inte så mycket, konstaterar mannen sakligt.

-Nej, men tydligen är det så att både spermier och ägg kan laddas med olika mängd av arvsanlag från föräldrar och ge den här typen av resultat. Så man kan inte lita alls på DNA-resultat i det avseendet.

-Jaha, det här är ju skitkassa nyheter för oss, suckar mannen lite uppgiven.

-Ja, jag fattar att det blir enormt bökigt för er, sa jag medkännande. För ni vill ju inte framstå som slarviga och börja slakta befolkningen urskiljningslöst? Det är ju inte ett vinnande vallöfte direkt, om jag säger så.

Det blir tyst i andra änden. Jag tycker mig höra att han gråter.

-Om det är någon tröst så är vi alla rent genetiskt homo sapiens, det finns inga andra raser på jorden.

-Jaha? säger han högt och upprört. Det är ju ingen tröst alls. Vi måste nog snacka ihop oss om det här. 

-Ok, men jag är utom fara tills vidare? undrar jag.

-Det låter ju inte som att du blir den förste vi avrättar i alla fall, avslutar han och drar ner nässnoret i svalget och sväljer.

-Jamen vad bra att jag ringde då. Man blev ju lite oroad där ett tag, säger jag och skrattar sådär nervöst som bara jag kan.

Brevvännen.

Jag hade lite tråkigt under julhelgen och bestämde mig för att börja att brevväxla med Arbogakvinnan. Hon har tydligen inte tillgång till dator i fängelset. De säger att hon stalkat folk på nätet och hotat dem till livet, vilket jag har mycket svårt att tänka mig. Jag har inte skickat fysiska brev sedan jag var tonåring, så jag köpte sånt där amerikanskt, lövtunt brevpapper som är lite lätt vaxat. Framtaget för att väga så lite som möjligt för portots skull. Nästan som toapapper slog det mig när jag började skriva, vilket ledde till associationer kring hur illa det skulle kunna sluta om man faktiskt använde det som toapapper. Så jag tvingades ta en paus, tvätta händerna och skingra tankarna innan jag kunde fortsätta.  

Sen började jag formulera ett brev där jag uttryckte min sympati för hennes situation och hur jag såg henne mer som ett offer än som en gärningsman. Hennes föräldrar var antagligen väldigt hemska människor som motarbetat henne sedan trotsåldern. Och förlusten av sin exman måste ha varit ett hårt slag för henne. I rätten försökte de binda henne till det dödsfallet också, utan att lyckas. Jag skrev att OM det var så att hon dränkte honom med Loka Citron och sen dumpade kroppen i Hjälmaren, så hade hon säkert väldigt goda skäl till det. Det kan stanna mellan oss, det kan bli vår lilla hemlighet skrev jag och avslutade med en handritad smiley.

Sen fick jag till ett fint litet feministiskt perspektiv, där jag framförde att hon var missförstådd och att det är så typiskt för den tid vi lever i. Hur starka, karismatiska kvinnor framställs som känslokalla stereotyper. Min absolut övertygelse var att om hon hade levt tillsammans med mig så hade hennes liv sett helt annorlunda ut. Jag hade förstått och accepterat henne. Mitt råd var också att hon måste undvika att hamna i tankemönster där hon anklagar sig själv för det hon dömts för, men som andra egentligen borde ta ansvar för. I min trygga famn och omvårdnad hade hon aldrig hamnat i trassliga situationer från början. Jag avslutade brevet genom att stänka på lite Old Spice after shave och klistra en tuss könshår med tejp i ena hörnet där jag också önskade God Jul. Jag blev glad av att posta det. Och jag tror hon blev glad också. Omtanke kostar ju så lite. Speciellt när brevpappret är så här lövtunt.

Gud är död. Eltandborsten lever.

Min gamla eltandborste med roterande stenåldersteknologi har tjänat mig i många år och används nu till att borsta hundens tänder. Det fungerar ganska bra när man väl hittar tekniken. Jag klämmer fast henne mot badrumsgolvet med ena knät och pressade in tandborsten när hon hugger efter mig. Hon verkade gilla det och får dessutom lite bättre andedräkt i några minuter efteråt. 

Det var löftena om att ta bort enorma mängder tandsten och vitare tänder, som övertygade mig att köpa marknadens dyraste produkt. Först när paketet kom i brevlådan, läste jag på lite mer noggrant och såg att tandborsten även masserar tandköttet och därmed minskar risken för att det dras upp mot tandhalsarna och ger tandlossning. Någonstans mellan raderna kunde jag läsa in att vibrationerna stimulerade så att tandköttet snarare sjönk ner. En produktfördel som väckte mer frågor än svar. Det var därför med visst intresse jag tog emot ett mail från tillverkaren ett par dagar senare. Inställsamt och bekräftelsesjukt undrade de över min upplevelse av köpet, leveransen, produkten och företaget varit? De frågade också om jag kunde tänka mig att bli uppringd av en person från ett kvalitativt undersökningsföretag. De försäkrade mig om att allt jag sa skulle anonymiseras och behandlas konfidentiellt. Undersökaren är psykolog, avslutades mailet med.

”Bring it on” svarade jag med vändande mail. 

Mannen som ringer mig dagen efter heter Robin. Jag hör att han kommer från trakterna kring Lund. Han har den där lite akademiska skånskan, som om han bara har en halv potatis i munnen när han pratar. Han började antagligen att plugga psykologi innan alla teorier och metoder han lärt sig förkastades som ovetenskapliga och helt verkningslösa, så han fick jobba med customer satisfaction på ett multinationellt företag istället. Jag säger älskvärt att jag accepterar rollen som kund, patient och besserwisser. Han skrattar inte åt det, vilket känns lite olycksbådande.

Robin ställer sen frågor om hur jag upptäckte tandborsten, hur köpet gick till och hur jag upplever själva produkten. Det går på rutin, han frågar på och jag hör hur han knappar på ett tangentbord i andra änden. I samma ögonblick som jag säger att jag är nöjd med produkten, vill han avsluta samtalet. Han har fått sitt, han vill vidare. Själv känner jag mig djupt otillfredsställd. Som Melania Trump i sovrummet. För jag hör en tomhet i Robins röst och tycker synd om honom. Han har fått svar på bolagets frågor, men någonting saknas honom. Robin vill inte leva i en värld som helt saknar mysterier, där allt är bara signalsubstanser och synapser. Där alla våra känslor och handlingar bara är reaktioner på hormoner och kemi. Det finns inget undermedvetande eller drömmar som betyder något. Freud är död. Jung är död. Gud är död. Så jag tänker att jag måste göra något för honom. 

-Det är en sak som bekymrar mig, säger jag plötsligt.

-Vadå? undrar Robin, nu med en hel potatis i munnen.

-Det här med tandköttsmassagen, säger jag lite dröjande.

-Den bidrar till ett friskt tandkött, säger Robin mekaniskt.

-Men ni säger ju att tandköttet till och med kan sjunka ner. Hur långt ner då, undrar jag?

-Det är inte…..

-Kommer mitt tandkött börja krypa ner och slutligen kapsla in tänderna fullkomligt? Så att jag ser ut som ett spädbarn, eller en tandlös farbror? Ska jag gå runt med en tandlös gom? Vad ska jag äta, herregud?

-Lugn nu, det är verkligen inte….

-Jag drömmer om det, avbryter jag honom bryskt.

-Gör du? Jag hör hur Robins röst fylls med förväntan.

-Javisst, igår drömde jag att efter tänderna försvunnit så började resten av mitt ansikte att sakta dras  in i min mun? En ansiktsimplosion där till slut mina ögon, näsa, öron och ögonbryn befann sig inne i munnen. Jag tvingades att gå omkring med munnen på vid gavel för att se och höra. 

-Intressant. Hur upplevde du det? frågade Robin ivrigt.

-Jag fick panik eftersom jag hade ett zoom-möte samma dag. Jag oroade mig för att syn, hörsel och talförmåga skulle slås av och på varje gång munnen öppnades och stängdes, som ett djävla lysrör i en svensk krimserie.

-Kan du berätta något om din uppväxt, Anders?

-Jag vill att du berättar för mig om jag ska behöva leva resten av mitt liv som en stor, vidöppen slemhinna? Som ett svart hål där min mun förvandlats till en singularitet. Till slut har gapet slukat hela min kropp. Det sista man ser av mig är en känga i storlek 47 försvinna in i avgrunden. Kvar på marken ligger bara en rund fotboll av rött kött. ÄR DET TACKEN FÖR ATT JAG KÖPTE ER TANDBORSTE? 

Jag avslutar samtalet snabbt och tänker att om inte det här pånyttfött Robins intresse för att arbeta som psykolog på riktigt, så vet jag inte vad som skulle göra det.