Insikter efter vinterkräksjukan.

Jag tillbringade ett antal timmar på knä förra helgen, framför en toalett med händerna krampaktigt förankrade i den vita porslinskanten. Den var min livboj i ett stormande hav av magsyra, matrester, snor och tårar. Och trots detta hade jag sinnesnärvaron att reflektera över hur jag skulle kunna göra en förskönande omskrivning av detta helvete. Inspirerad av politiker, konsulter och företagsledare som lyckas med konststycket att beskriva ett fullkomligt haveri som en viktig erfarenhet.

Jag ser mig själv kalla till presskonferens till följd av min sjukdom. Lite blek och insvept i en vinröd rökrock och fårskinnstofflor på fötterna tar jag emot landets journalistkår på min uppfart. Antagligen har jag en kopp örtte i ena handen, samtidigt som lösa frågor ropas ut mot mig.

-Är det ett misslyckande? Tar du fullt ansvar för det som hänt? Borde du få sparken?

-Jag tar med mig många lärdomar från det här dygnet, säger jag plötsligt högt och tydligt, samtidigt som jag baddar bort lite matrester från mungipan med en näsduk.

-Som vadå? frågar någon.

-Att vinterkräksjukan kan drabba vem som helst. Den är demokratisk på så vis att den slår till oavsett ålder, kön, ras, sexuell läggning, rik eller fattig. 

-Jo, men nu pratar vi ju om ditt kaskadkräkande, säger någon illvillig journalist.

-Jag slogs också av att sjukdomen är språkligt korrekt namngiven. Det är vinter, man kräks och känner sig sjuk. Det är en oerhört viktigt faktor, så att människor som kanske inte behärskar svenskan till fullo ändå kan greppa vilken sorts sjukdom det handlar om. 

Jag låter det påståendet sjunka in samtidigt som jag nickar åt min egen, oändliga visdom. 

-Även när det kändes som om det bara fanns galla kvar och jag satt med huvudet nedsänkt i toalettstolen med vidöppet gap, så att käkarna knastrade, fanns det hela tiden positiva aspekter. Jag slutade att se mig som ett offer. Jag var en människa som befruktades med ännu en intressant upplevelse. En erfarenhet som kan bli ännu en sida i boken om mig själv. Jag mötte min egen reflektion i toalettvattnets yta och såg nya versioner av mig själv.

-Så du skulle inte gjort någonting annorlunda för att slippa vinterkräksjukan? frågar en journalist med ett uns av kritiskt tänkande kvar. 

Då skrattar jag till lite, sådär charmigt och avväpnande som bara jag och Jude Law kan.

-Jag hade inte varit den jag är idag, utan den här upplevelsen. Nu ska jag sätta ihop en powerpoint och åka landet runt och hålla inspirerande föredrag om hur jag växt av den här avgörande episoden. All den klokskap som den gett mig. Alla kanske inte kommer att möta den mäktiga vinterkräksjukan, men de flesta kommer att möta andra svårigheter i livet. Därför känns det viktigt och stort att få använda mina egna erfarenheter och dela dem och hjälpa andra människor. Det blir nog en självhjälpsbok av det också och jag kommer snart att delta i Let’s Dance, Big Brother, Så ska det Låta, Nyhetsmorgon, Stjärnorna på Slottet och På Spåret.

Jag lämnar presskonferensen milt leende. Som Ghandi. Jag för definitivt ihop handflatorna i en avskedsgest, som ett bevis på min nya fromhet och mognad som människa. Sen går jag in och kräks åt mig själv.

Scener på Skatteverket.

Föräldrarna som ville döpa sin nyfödda dotter till Fisen fick avslag hos Skatteverket som menade att namnet inte var lämpligt. Där slutade artikeln i DN, men min hjärna gick på syra i flera dagar efteråt. 

Ruth Zetterberg, 63, som ansvarar för namnregistreringen på Skatteverket, har hittills framgångsrikt satt stopp för barnnamn som Kotten, Biceps, Pilsner och Brunstgnägg. Ruth satte också stopp för namnet Tomhet, vilket jag personligen tycker är lite av ett misstag. (Jag överväger dagligen att döpa om mig själv till Tomhet Tempelman, men det är lite av ett sidospår.) Nåja, Ruth hade ett möte med det unga paret och försökte förklara att hon inte medger namn som väcker obehag eller anstöt för bäraren, eller av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

Paret kunde inte se hur det här namnet skulle kunna skapa problem för barnet. Namnet Fisen hade börjat som ett gulligt namn på det ofödda barnet. De blivande föräldrarna hade pratat bebisspråk och längtat efter deras lilla ”fis” i nio månader. En term som efter hand tappade sin ursprungliga betydelse och i kombination med en total avsaknad av fantasi, blev deras favoritnamn på barnet. Nu blev det en flicka, men namnet hade passat lika bra på en pojke, sa de engagerat. Fisen är ju genusneutralt och modernt. De menade också att Fisen skulle bli unik, kanske en kommande influencer med en egen vlogg? ”Fisens värld” skulle bli youtubekanalen där hon skulle visa upp och rekommendera konsumtionsvaror med kapacitet att skänka ögonblick av tröst i en värld utan hopp. Paret såg över huvud taget inga problem med sitt val av namn. 

Ruth log på de rätta ställena, nickade förstående och försökte sen måla upp lite scener så att paret skulle få sig en tankeställare.

-Nu ska Fisen spela blockflöjt för klassen. Fick Fisen orgasm? Tager du Fisen till din äkta maka att älska i nöd och lust? Statsminister Fisen Petterson tog starkt avstånd från förslaget om dödshjälp inom vården. Fisen fick en son. Fisen begravdes i stillhet på Läckö Kyrka. 

Paret tittade frågande på Ruth och ryckte på axlarna. De förstod inte vad problemet var. Och det är väl precis där som det verkliga problemet ligger?

Julstämning i Generalförsamling.

FN:s generalsekretare, António Guterres, sitter i en skinnfåtölj med händerna knäppta på magen och slutna ögon. Jag ska precis börja läsa upp ett tal jag skrivit åt honom som han ska hålla inför generalförsamlingen innan julledigheten. 

-Regnskogens lågor slickar oss i ansiktet och syrehalten i atmosfären har sjunkit så lågt att varje andetag känns som när man har ALS i sista stadiet. De flesta andra djurarter på planeten har redan utplånats och Skapelsens krona stapplar omkring i sönderrivna kläder på den sönderbrända savannen och undrar vad fan det var som gick fel. Haven är täckta av plastsopor och en algblomning som är så kompakt att allt liv under ytan är dött. De sista fiskarna flyter upp och ner i sörjan. Skapelsens krona kan bokstavligt talat gå på vatten.

Det sista hoppet släcktes när en ung tjej försökte förklara för oss att forskningen inte var åsikter, utan fakta som vi måste lyssna till. Men makthavarna tänkte inte ta några råd av en tonåring med någon sorts diagnos. De var dessutom fullt upptagna med sina livspussel, twittra, ta selfies eller dela bilder på en banankaka de just bakat på sociala media. Så Skapelsens krona skruvade upp kylan på AC:n och åt en macka till, med ett dött djur på. Kan ha varit fågel, gris eller nötkött. Det var så processat med smakämnen, konsistensgivare och konserveringsmedel att det inte gick att särskilja. Vilket kanske var lika bra, ingen vill ha dåligt samvete när man äter en god macka. Sen blev det snabbt så varmt på de sydligare delarna av planeten att miljontals människor tvingades fly från sina hemländer. De formligen invaderade länder där effekterna av den globala uppvärmningen mest upplevts som en trevlig förbättring och… 

-Anders, får jag stoppa dig där? läspar António och reser sig upp. Jag trodde att vi enats om att du skulle skriva ett hoppfullt jultal, som kanske antyder något om stundens allvar men snarare väcker en stark känsla att mänskligheten vaknat och är villiga att vidta de nödvändiga åtgärderna.

-Är det inte det jag gjort? svarar jag förvånat.

-Det här är ren skrämselpropaganda och så blandar du in ovidkommande saker som sociala media och mackor helt plötsligt.

-Jag vill skapa en känsla där läsaren kan identifiera sig. En dystopi behöver sina vardagligheter för att bli verklig. Någon som klipper tånaglarna, samtidigt som hela sädesfält brinner i bakgrunden. En annan som dricker kall starkvinsglögg och ser en atombom detonera på avstånd.

-Det här är inte vad jag bett om, säger han irriterat.

-Jag tänker inte ge dig vad du bett om, jag tänker ge världen vad den behöver. 

-Den här typen av budskap kommer bara att förlama människor, skriker han plötsligt åt mig obehärskat.

-Kan man förlama människor som redan är lama? frågar jag och lämnar sen rummet, Generalsekreteraren, FN-skrapan och mänskligheten åt sitt öde. Själv har jag en jul att fira.

Ordens flyktighet och gnabb i Vita Huset.

Jag går in på Apple-store i stan för att testa en ny Macbook. Jag vill se om tangentborden blivit bättre på de senaste modellerna. Min bestämda känsla är att min nuvarande mac inte riktigt hänger med och fångar mina idéer och formuleringar ordentligt. Jag misstänker att någonting av stort konstnärligt värde går förlorat mellan tanke och tangenttryckning. De elektriska impulserna i min hjärna går med ljusets hastighet och mina spröda konstnärshänder hinner inte fånga dem med det trubbiga instrumentet som Apple erbjuder. Mina ofödda epos försvinner lika fort som thinner och efterlämnar en svag förnimmelse av förlust och en fåraktig, simmig blick. Mina farhågor har också stärkts av att jag börjat irritera mig på de plastiga tangentljuden, mängden stavfel och den sjunkande hastigheten jag skriver på. Det är någonting som inte stämmer. 

Jag går fram till en ledig Macbook och öppnar ett tomt textdokument och börjar att tömma min hjärna över tangenterna utan mening eller mål. Hastigheten är imponerande och det känns som om fingertopparna förenas sexuellt med de sagolikt fjädrande tangenterna. Orden kommer till mig med en lättheten som är imponerande och flödar helt utan fördröjning och stavfel på skärmen. Det är som om jag öppnat locket till mitt undermedvetna, helt ofiltrerat. Jag känner att den här datorn kommer att förlösa mig och göra mig till en bättre författare. Kanske även människa, men det är lite önsketänkande. Och när jag läser vad jag skrivit på skärmen, känner jag igen mig själv igen:

Melania Trump tittar upp från tidningen och tittar på Donald som sitter på andra bordsändan och spelar Angry Birds på sin telefon.

-Det här är intressant, säger Melania.

-Vad? grymtar Donald utan att lyfta blicken från spelet.

-De har lyckats transplantera både penis, pung och testiklar från en död man, till en man som förlorade sitt underliv i kriget. Tydligen är operationen så lyckad att han har känsel, kan få stånd och till och med utlösning.

Donald tittar förvirrat upp från sitt spel.

-Vad är det som är så intressant med det?

-Jag tycker bara att det är fascinerande, vad som går att göra nuförtiden, svarar Melania och rycker på axlarna.

-Jag tycker inte att det är ett dugg intressant, säger Donald och tar en bagel till.

-Men det tycker jag, svarar Melania och återgår till tidningen.

-Jo, det har jag förstått, men varför berättar du det här för mig?

-Vi är gifta och vi äter frukost, jag tänkte att vi kanske kunde föra ett alldagligt samtal som två vuxna människor?

-Jo, men av allt som står i tidningen så väljer du en artikel som handlar om det där!

-Varför blir du så upprörd? frågar Melania och släpper tidningen med händerna.

-Det känns….fan….inte vet jag, kränkande, säger Donald och en orange hårtest faller ner över hans panna.

-För vem då? undrar Melania svalt.

-För mig förstås! Det är som om du försöker säga mig någonting.

-Gör det? Hur då menar du?

-Du vet precis vad jag menar!

-Älskling, hur skulle jag kunna veta det?

-Ja, som att du tycker att det skulle….make Donald Great again?

-Nu är du ju helt paranoid, det här är ju för män som skadats i strid eller råkat ut för fasansfulla olyckor. Allt handlar inte om dig vet du, säger Melania och påbörjar en artikel om den kommande riksrätten mot Presidenten.

Donald ler sitt konstiga grodleende och skrockar.

-Tänk om jag dog. Vilken huggsexa det skulle bli för att transplantera mitt klockspel!

Melania tittar lite dött på Donald.

-Klockspel? Du tänker väl på en sån där bjällra?

Först när jag läst klart och nöjt konstaterar att Apple verkligen har förbättrat tangentbordet, ser jag att en lågstadieklass befinner sig i butiken och står och stirrar på en gigantisk 50 tums bildskärm ovanför mig. En bildskärm som trådlöst är ansluten till den Macbook jag just testat.

Lågaffektivt bemötande i praktiken.

I förra veckan råkade jag backa över grannens son så att han bröt bägge benen. Det var naturligtvis en olycka, men pojken överlevde och fick ju uppleva att åka ambulans i full fart och bli ompysslad av svensk sjukvård.

Pojkens föräldrar delade inte riktigt min positiva syn på saken och stod och skrek ikapp åt mig. Jag lyssnade, nickade på rätt ställen och gjorde allt det där som jag lärt mig i kursen ”Lågaffektivt bemötande” som jag just gått. En kurs som egentligen vänder sig till människor som arbetar med hemvändande IS-terrorister, gängkriminella och skolelever. Själva metoden bygger på att jamsa med och absolut inte ta konflikt. Jag frågade läraren på kursen om vi i Sverige inte redan är världsmästare på det här? Han förstod inte vad jag menade tills jag sa att vi lät tyska soldater åka tåg genom Sverige för att de skulle kunna invadera Norge lite enklare under andra världskriget? Vi sålde även järnmalm så att de kunde fortsätta tillverka vapen under kriget.

-Nej, det inte alls samma sak, svarade han kort.

-Varför är det inte det? undrade jag vänligt tillbaka. 

Han blev högröd i ansiktet och sa att vi inte hade tid med den frågan just nu. 

Nåja, kursen var inte bortkastad på mig när salivstänken från de rasande föräldrarna regnade över mitt ansikte.

-Vilket kallt väder vi fått, sa jag i ett litet mellanrum mellan skällsorden och log lite prövande.

-Du höll just på att döda min son? skrek mannen och gav mig en högaffektiv knuff. 

-Hur fan kan du prata om väder nu, la kvinnan till.

-Jag förstår att ni är upprörda, jag vill att ni ska veta hur ledsen jag är över det som hänt, svarade jag med en extra låg, trygg röst. Troligen förankrad i mitt rotschakra eller diafragma, jag är osäker på om det är samma kroppsdel eller två olika.

-Ledsen?! Hur tror du att vår son känner sig efter att du KÖRT ÖVER honom, ylade mannen väldigt nära mitt ansikte.

-Jag tror att det är viktigt att tänka positivt och konstruktivt, svarade jag sammetslent tillbaka. Det var ju en väldig tur att jag inte hade satt på dubbdäcken. Tänk om han hamnat under hjulet och jag hade tryckt till på gasen? Han hade ju kunnat sluta som högrevsfärs, det hade varit tråkigt. 

-Du är rubbad, hör du det? RUBBAD! skrek kvinnan helt utan magstöd.

-Jag har köpt en liten present till er son, sa jag och fiskade upp en liten låda med pärlplattor. 

-Han är 15 år, idiot, sa pappan och slog lådan ur händerna så att innehållet föll som strössel ut på marken.

-Det är inte klokt vad fort de växer, sa jag och log som om jag tillhörde Jehovas Vittnen.

Två världsbilder möts.

Min bordsdam frågade mig plötsligt i vilken månad jag var född.

-November, svarade jag sanningsenligt och inväntade med fasa det som jag visste skulle komma. 

-Ja, det är ju självklart, du är en sån typisk skorpion, sa hon entusiastiskt.

-Men vi har ju aldrig träffats förut?

-Jag är rätt bra på att känna in människor, svarade hon med ett litet hemlighetsfullt leende. 

-Där ser man, sa jag och hoppades innerligt att någon vid bordet skulle starta ett annat samtalsämne. Men var är alla som hatar Greta när man verkligen behöver dem? tänkte jag och sökte med blicken runt det stora matbordet.

-Men ascendenten, den har jag lite svårare att vara helt säker på, fortsatte kvinnan och liksom pickade i luften med silvergaffeln.

-Den är nog i februari, svarade jag utan att veta vad hon pratade om.

-Åh, du menar vattumannen, ja det är självklart att du har ascendenten där. Nu faller allt på plats, sa hon och höll sen en liten föreläsning om vem jag var baserat på det här. Hon gick igenom specifika karaktärsdrag för skorpionen och säkrade sen upp dem med diameteralt motsatta drag som i så fall baserades på min ascendent.

-Skorpionen är svartsjuk, men med din ascendent är du samtidigt väldigt trygg i dig själv. Du är utåtriktad, men har samtidigt integritet och tycker om att vara ensam. Ditt sinne för humor balanseras upp av ditt sinne för allvar.

-Fantastiskt, sa jag. Tänk att du kan beskriva mig så på pricken efter bara ett par timmar. Dessutom baserat på var stjärnorna befann sig när jag föddes. 

-Jag vet, det är uråldrig visdom, visst är det fantastiskt? strålande hon mot mig.

-Jag sa februari eftersom det är tidpunkten när mina föräldrar måste ha knullat och jag liksom blivit till. Vi kan kalla det för ascendenten om du vill? Februari är ju en hopplös månad som varken är vår eller vinter. Jag föreställer mig att folk som ligger med varandra i februari gör det av misstag eller i ren tristess. De roterar i sängen och liksom råkar hamna i varandra. Det hela är väldigt tumultartat, men slutar med att några livströtta spermier kläms ut, som det sista i en kaviartub tänker jag mig. Sen simmar de på måfå genom lite olika mänskliga kanaler. En av dem råkar slutligen simma rakt in i ett ägg och försvinna. De andra spermierna lallar sen omkring där inne tills de slutligen dör och rinner ut som tapetklister, samma väg som de kom in. Nåja, nio månader senare kom det i alla fall ut en liten dyster pojke som svalt så mycket fostervatten att läkarna först trodde att han hade blödande magsår från födseln.

-Vad pratar du om? undrade min bordsdam och såg lite lätt äcklad ut.

-Jag introducerad dig till en mer trovärdig förklaringsmodell till varför jag är som jag är. När låg dina föräldrar med varandra förresten? Säg inte, låt mig gissa!!

Den fina gubben i skogen.

Jag har börjat hälsa på människor när jag joggar i vårt elljusspår. Det är ett ganska stort steg för mig, men jag kom fram till att det är viktigt. Åtminstone viktigare än min egen komfortzon. Så när jag möter kvinnor söker jag deras blick och säger ett vänligt ”hej”. Jag gör det eftersom jag vet att många tjejer tycker att det är obehagligt att springa ensamma i skogen. Och jag vill att de ska veta att jag inte är en tänkbar förövare, utan en man som de kan lita på. En normal man som kan bistå dem om någonting händer. En man som sprider en känsla av trygghet i skogen.

Det här var i alla fall grundtanken bakom mitt nya grepp. I början tyckte jag att responsens var lite dålig när jag hejade glatt i spåret. Det verkade nästan skapa mer oro än den trygghet jag ville ingjuta i dem. Tjejerna flackade mest med blicken och ökade farten. Så jag började misstänka att mitt ”hej” kanske var för allmängiltigt och kunde uppfattas som ett närmande. Helt kontraproduktivt, med andra ord. Så jag bestämde mig för att ändra taktik och kom efter tag fram till att jag skulle säga någonting annat som hälsningsfras. Jag funderade länge på något transparent och vänligt som en sexualförbrytare aldrig skulle komma på att säga. Lösningen kom slutligen till mig och jag längtade efter att få testa den på nästa löprunda.

20.00 dagen efter, precis när skymningen började sänka sig över skogen, såg jag en ensam kvinna framför mig på det öppna fältet, precis innan spårets tyngsta uppförsbacke. Så jag ökade tempot och när jag var 20 meter bakom henne ropade jag med hög och trygg stämma mitt fulla namn och min hemadress. Kvinnan tvärstannade och vände sig långsamt om. Det visade sig vara min fru, vilket på sätt och vis var en trevlig överraskning. Men det övergick snart till en väldigt konstig situation där jag kände att jag tvingades inta någon sorts försvarsställning. Hon undrade om jag fullkomligt förlorat förståndet? Jag förklarade pedagogiskt att jag stod på tjejernas sida och ville vara en fin motpol till de fula gubbarna i skogen. Hon menade då att det var såna som jag som satte skräck i hälften av mänskligheten genom att skrämma skiten ur kvinnor på ödsliga platser. Jag sa att om jag hade velat skrämmas så hade jag haft en skidmask på mig och hoppat på henne utan förvarning, pressat ner henne på marken och bakbundit henne och flåsat som häst i hennes öron. Hon borde vara tacksam över att jag inte utsatte henne för det. Men det argumentet bet inte heller så bra.

Vi gick under pressad tystnad hemåt och hon sa till slut att hon ifrågasatte hela vårt äktenskap efter det här. Hon tyckte till och med att jag borde genomgå någon sorts psykiatrisk undersökning, vilket jag tyckte var överdrivet och larvigt av henne. Jag försökte sen i sann konstruktiv anda hitta en samsyn där vi kunde enas om att vi bägge överreagerat och kunde gå vidare. Jag föreslog att det kanske vore bättre om jag ropade min blodgrupp och mitt personnummer framöver istället. Hon tittade dött på mig och bemödade sig inte ens att svara och jag kände mig sådär fruktansvärt missförstådd som bara jag kan vara.