Julstämning på låg nivå.

Jag och min fru är hembjudna till ett gäng som vi inte känner så väl och där de flesta är läkare. En ganska välkänd kirurg är också bjuden, vilket känns lite extra spännande eftersom jag hoppas få höra några livsavgörande episoder från hans yrkesliv. Där hans händer bytt organ, genomfört bypassoperationer och antagligen räddat livet på åtskilliga barn. Lägenheten skimrar i skenet av stearinljus, julstjärnor och adventsljusstakar när vi slår oss ned vid bordet. Jag hamnar bredvid kirurgen, vars fru tydligen befinner sig i Sudan med Läkare Utan Gränser. Jag inleder elegant med att fråga om veckan bjudit på några spännande ingrepp, samtidigt som förrätten placeras framför oss.

-Jag fick operera ut ett kastankare ur stjärten på en man i onsdags, säger kirurgen och tittar lite trött på mig.

Jag antar att kirurgen inte vill prata om sitt jobb och tror att han just avskräckt mig från att ställa fler frågor, men då känner han inte riktigt mig.

-Kastankare? frågar jag intresserat. Är det ett sånt där ankare man fäller ut som ett paraply?

-Nej, det är en dragg, svarar kirurgen. Det här var mer som ett blyklot med ett handtag, ganska vanliga i kanoter har jag förstått.

-Det är nog ett svampankare du tänker på? Kastankaret är ju som en spindel med fasta, utfällda ben, rättar jag honom.

-Jaja, ut kom den i alla fall, säger kirurgen irriterat.

-Hur hamnade det där? Snubblade han olyckligt?

-Jag har slutat att fråga hur saker och ting gått till och fokuserar mer på hur jag ska få ut dem, svarar han lite avmätt.

Jag nickar och låtsas förstå. Men min hjärna fungera inte som hans. Jag producerar ett hav av bilder på mannen med ankaret, varav inga går att återge utan att det framställer mig i dålig dager. 

Kirurgen skär några bitar av den vita sparrisen och doppar den i hollandaisesåsen innan han slukar den i en tugga.

-Folk stoppar i sig mycket konstigt, säger kirurgen sen med en lite drömmande blick. Jag nickar instämmande och utgår ifrån att han bytt ämne till näringslära och kost. Det visar sig snart att han inte har det.

-Jag har en trädgårdstomte på kontoret, säger han plötsligt lite neutralt.

-Jaha? Ja lite julstämning på kontoret är inte fel, själv har jag…

-Jag plockade ut den ur stjärten på en gubbe för några år sedan, avbryter kirurgen och sippar lite vin. Knepig operation!

Jag nickar intresserat och bildflödet i min hjärna går på högvarv. Längre bort vid bordet sitter min fru och pratar glatt med några andra. Lever vi ett händelsefattig och ointressant liv? undrar jag stillsamt för mig själv.

-En ganska rejäl pjäs i betong med lykta och allt, fortsätter kirurgen. Jag använder den som bokstöd, avslutar han.

Jag ler lite osäkert mot kirurgen och vågar inte ställa följdfrågorna som nu ylar i mitt inre. Hur kom mannen fram till att just trädgårdstomten skulle tjänstgöra som redskap för hans sexuella fantasier? Var det någon sorts julfetischism som molade i bakhuvudet? En diffus idé om att omfamna julen som slutade med att han satte på en spellista med julvisor på stereon innan han besteg tomten på linoleumgolvet i köket? Smörjde han in tomten innan? När upptäckte han att tomten inte tänkte komma ut frivilligt igen? Hur såg taxifärden på väg till sjukhuset ut? Stod han på alla fyra i lastutrymmet och skyllde på ett djävulskt ryggskott? Hur många möjliga förklaringar repeterade han in som han skulle säga till läkaren på akuten? 

Men inga av de här frågorna kan jag ställa till kirurgen, samtidigt som jag känner att jag måste säga något.

-Lös lyktan fortfarande? är den enda fråga jag till slut får ur mig.

Årets Mardröm.

Jag blir inbjuden till ett möte hos någon organisation som säger sig ha ett hedersuppdrag åt mig. När jag frågar vad det handlar om, kan mannen inte låta bli att fnittra som ett barn i telefonen och säga att jag kommer att bli mycket glatt överraskad. Jag låter bli att underrätta honom om att det är mycket ovanligt i mitt fall, men ställer i alla fall frågan om det är ett betalt uppdrag. 

-Ja, självklart, svarar han lite indignerat.

Ett par dagar senare kliver jag in på gatuplanet till en lokal i centrala Stockholm och möts av mannen jag pratat med. Han är kort, klädd i en skräddad kostym och har sina läsglasögon uppe på huvudet. Hans små pigga ögon är uppspärrade av entusiasm när han leder mig in till ett mötesrum.

-Så, säger han och slår entusiastiskt ihop händerna framför sig som annars bara dragartister kommer undan med. Om jag säger Årets Julklapp, Anders, vad säger du då?

Jag tittar lite frågande på honom, samtidigt som hela mitt immunsystem börjar nynna på en dödsmässa i kör.

-Du ska få äran att hjälpa oss att välja ut Årets Julklapp, fortsätter han och börjar lägga ut papper på bordet. Här är årets kandidater, säger han när bordet är fullt av papper.

-Får jag fråga en sak bara? säger jag trevande.

-Javisst. Här är det högt i tak, fråga på bara!

-Är inte det här som att dela ut en Oscar för bästa film innan filmåret ens börjat?

-Så har vi aldrig tänkt på det. Det är en uppskattad tradition vi hållit på med sedan bakmaskinen vann 1988.

-Jo, men vad baserar ni det på?

-Det är väldigt tydligt, säger han nöjt och reciterar ur minnet. Årets Julklapp skall representera samtiden. Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året. Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller sälja ett stort antal enheter.

-Jag förstår, men vem har gjort den bedömningen?

-Bra fråga. Det har HUI Research gjort.

-Så ett oberoende undersökningsföretag har gjort det?

-Ja, det kan man säga. Det är Svensk Handel som äger det bolaget.

-Jaha, är inte det en generös tolkning av vad ordet oberoende betyder?

-Snälla Anders, Svensk Handel representerar ju alla handlare, så det är ju ingen som favoriseras av det här.

-Så då ingår Amnesty International i Svensk Handel också?

-Nej, de kanske de inte gör. Men du måste sluta nu, annars kommer vi aldrig få det här gjort.

-Jag har inga problem med att det är genomkommersiellt, säger jag, men varför inte gå hela vägen då och låta den tillverkare som betalar mest för att bli Årets Julklapp också blir det.

Mannen blir märkbart irriterad 

-Men så fungerar det inte, kan vi gå vidare nu?

Jag rycker på axlarna till svar.

-Vad tror du om elcykeln? Den är ju lite av en snackis och ligger i tiden, säger han och tittar forskande på mig. Hela mitt immunförsvar briserar nu ut i Faurés Requiem med full kraft, ända ner på cellnivå. 

-Ja, verkligen, svarar jag snabbt. Precis som barnfetma och hjärt- och  kärlsjukdomar. Om vi ska uppmuntra folk att cykla utan att förbränna en enda kalori så kan vi väl lika gärna utse raffinerat socker till Årets Julklapp. 

-Socker? Larva dig inte Anders, det är ju ingen julklapp?

-Ok, Cannabis eller Spice då, det har ju varit populärt i år?

Mannen tittar uppgivet på mig samtidigt som min inre kör tonar ut på en sista ton tills allt blir tyst.

-Det känns inte som att du tar det här uppdraget på allvar, säger han sen lite sorgset.

Jag tar farväl i receptionen och säger att elcykeln säkert blir ett bra val.

-Man kanske kan ta elcykeln till tippen med spikmattan, woken, pokersetet och robotdammsugaren som stått i garaget ända sedan de vann Årets Julklapp?

Ett ovanligt beskt kaffe.

Jag är så sällan ute på stan att jag förvånas över att fina Café Bianchi på Norrlandsgatan lagt ner och intagits av ett nytt ställe. Johan&Nyström är inrett som ett danskt inredningsföretag och jag släntrar in och tänker att jag ger dem en chans. Bakom disken står två välartade killar i mitten av 20-års åldern i förkläden med kaffeskedar i hällor på bröstet. Den ena killen är fullt upptagen med att hälla tungt vatten över bränslestavar, åtminstone är det så det ser ut när han långsamt häller vatten i ett glaskärl från kemilektionen med ett melittafilter med bryggkaffe i. Den andra står bakom kassan och ler som om han är djupt troende eller har jobbat med spraylim i en lokal utan ventilation. Kan vara en otäck kombo också.

-Är du taggad på en kaffe? frågar han och ler vansinnigt mot mig.

Jag gör en liten axelryckning, eftersom jag är för gammal för att utveckla en påklistrad trevlighet. Jag har fullt upp med mitt naturliga mörker.

-En americano tack, säger jag lite hastigt och stelt.

-Fantastiskt! Det ska vi ordna, strålar killen bakom disken och debiterar mig 35 kronor.

Jag slår mig ner vid ett bord, lägger pälsmössan på det glatta träbordet och knäpper upp björnpälsen i halsen. Jag snurrar mössan på bordsskivan, samtidigt som jag studerar killen omständigt förbereda mitt kaffe. Både nord- och sydpolen hinner smälta innan han är klar, tänker jag, samtidigt som en betydande kö börjar skapas vid kassan. Män och kvinnor som alla måste komma från landets mest prestigefulla advokatfirma som ligger på andra sidan gatan.

Mitt kaffe anländer och placeras med menande blickar framför mig som om det vore den förlorade arken. Killen står kvar och studerar hur jag tar en sipp och sen sätter ner koppen igen.

-Fantastiskt va? säger han och nickar som ett litet barn.

-Nej, beskt och helt odrickbart, svarar jag sakligt och ärligt.

-Våra espressobönor har en viss beskhet som är en direkt följd av att de odlats i västliga sluttningar….

-Som sagt, det här går inte att dricka.

-Ibland behöver man vänja sig vid nya smaker, säger han med ett tonfall som får mig att tänka på Arbogakvinnan.

-Tyvärr kommer jag inte att återvända regelmässigt för att lära mig dricka vidrigt kaffe, svarar jag och stryker pälsen medhårs med ena handen. Han tittar hjälplöst på mig och söker efter ord.

-Vi är huvudleverantör till landets bästa advokatfirma på andra sidan, säger han desperat och pekar mot det välskräddade folket i kön. 

-Jo, men folk som ägnar sig åt att hjälpa finansgubbar att skatteplanera eller få lustmördare frikända är väl knappast några sanningsvittnen när det kommer till kaffe? säger jag tillräckligt högt och irriterat så att det blir dålig stämning i lokalen.

-Du kan få en kopp vanligt bryggkaffe istället, det är lite mer robust och…

-Så gör vi, förutsatt att det inte är det där djävla tramset det handlar om, avbryter jag och pekar på hans kollega som sårat tittar upp från sitt maniska hällande av kokande vatten.

Några minuter senare får jag en take-away kaffe och lämnar cafét. Jag tar en sipp, konstaterar att även bryggkaffet smakar skit och kastar koppen i en soptunna. Sen drar jag in doften av brandrök från fastigheten som brann upp i helgen och liksom påminner mig själv om att det fortfarande finns saker som är på riktigt.

Lag Gubbslem.

Jag blir inbjuden till ett stormöte där mediabranschen ska diskutera och hantera #metoo. Representanter från landets största kommersiella TV-kanaler, kvällspressen och produktionsbolag står lite febrigt och äter glutenfria bagels och dricker grönkålsjuice från frukostbuffén i väntan på att krismötet ska starta. Själv tar jag en kopp svart snutkaffe med 8 sockerbitar och en rostad macka med marmelad.

Jag har suttit i ett antal telefonmöten inför mötet och deltagit i de våndor som arrangörerna haft.

-Ska en man leda mötet, eller skickar det fel signaler och cementerar just den partriarka maktstruktur som ligger bakom hela den här skandalen? Och om en kvinna leder mötet, blir det som att en kvinna får axla skuldbördan i en fråga som handlar om män som tagit sig friheter med kvinnor? 

-Så låt en icke-binär person sköta snacket? föreslår jag.

-Men blir inte det för politiskt korrekt? I vår uppenbara ängslan att framstå som progressiva så kanske det blir rena självmålet? 

Efter ett timslångt samtal där för- och nackdelar vägts på atomvåg, enas vi till slut om att mitt förslag är det enda vettiga.

Mötet påbörjas när den utvalda personen kliver upp på ett podie och hälsar oss alla välkomna. Personen säger sig sakna namn och vill istället bli titulerad Ers Majestät. Ingen vågar ställa frågor på det, av rädsla för att bli anklagad för att vara inskränkt eller kränkande. 

-Det är stora förväntningar på det här mötet, säger Ers Majestät ödesmättat ut i lokalen. Inte bara att vi gemensamt enas om att det här är ett stort problem, utan dessutom lyckas presentera hur vi tänker ta itu med det.

Det är mest män på krismötet och alla säger rätt saker i tur och ordning, om uppförandepolicys, alla människors lika rätt och värde, det förkastliga i en tystnadskultur och så vidare. Alla i rummet nickar instämmande av sina helt egna skäl. Men jag hör undertexten i det som sägs. En klagosång över varumärken och många års hårt förtjänad trovärdighet som nu släpas i bajs, annonsmiljoner som går förlorade, irreparabla hål i programtablåer, nättidningar och chefsbonusar som går upp i rök. Någon i salen föreslår en sorts vitbok, där alla bolag gemensamt gör upp med det fasansfulla som hänt och lovar bot och bättring. Alla jublar över idén och då känner jag att det är dags att ingripa.

-Vad tror ni om Fångarna på Fortet? säger jag plötsligt rakt ut. Alla tittar förvånat på mig när jag ställer mig upp längst ut på en ände vid det gigantiska konferensbordet.

-Vi samlar ihop alla de här gamla mediagubbarna som ju dragit massor av publik genom åren och nu lyckats peaka sin uppmärksamhet. Det är dags att kapitalisera en sista gång på dem och få igen vår värdighet och förlorade annonspengar. Vi kallar dem för Lag Gubbslem och ger vi dem alldeles för trånga kläder så att man kan se de små skrämda snopparna genom lycran. Sen får de möta Lag Amazonerna, med Anja Pärsson, Mikaela Laurén, Linnéa Claeson och Charlotte Kalla i laget. Kvinnor som ingen av gubbarna skulle våga tafsa på utan att riskera att förlora en arm eller ett ben. Jag kan redan se Gunde framför mig när han skriker in i en cell. ”Kom igen nu Gubbslem, ni klarar det här!!”

Ers Majestät och alla andra runt bordet tittar bekymrat på mig.

-Det här är ju rena rama Kinderägget, det måste ni fatta, ropar jag entusiastisk. Det är en lösning som kommer att skapa den högst betalda annonsplatsen i svensk historia, samtidigt som vi förnedrar de skyldiga på bästa sändningstid och gör det till superbred familjeunderhållning. Jag utesluter inte uppföljare med Lag Gubbslem i Robinson, Paradise Hotel, Hela Sverige bakar, Så ska det låta, Biggest Loser och Melodifestivalen.

Jag lämnar mötet ensam, missförstådd och lite kränkt. Ers Majestät klämde mig på ena skinkan och slickade mig på halsen. Det går inte att lita på någon längre.

Marknadsföring i blod.

Den 24:e april 2018 släpps min nya bok ut i handeln på Lava förlag. Det är en kombination av dålig självkänsla och ett yrkesliv som konsult som får min hjärna att närma sig kokpunkten inför lanseringen.

-Ingen produkt eller tjänst säljer sig självt, ylar jag till hela förlaget som vettskrämt samlats i företagets konferensrum. 

-Jag har inte tid att dra principerna bakom Kotler eller Porter, men att hoppas på positiva recensioner eller välvilliga bibliotekarier håller inte, vi måste vara vassare än konkurrenterna, fortsätter jag alldeles för högt.

-Så vad föreslår du? undrar förlagschefen och torkar bort min saliv från ansiktet med en näsduk.

Jag vevar anklagande med mitt stelopererade pekfinger och spärrar upp ögonen som om jag gjort en ansiktslyftning eller spelar huvudrollen i The Shining.

-Vi ska göra ETT specialexemplar av min bok. Och inte vilket djävla specialexemplar som helst, utan ett där hela boken är tryckt i mitt blod, säger jag och skrattar triumferande. Det blir väldigt tyst i rummet, vilket jag felaktigt tolkar som beundran.

-Sen drar vi igång ett lotteri på det här unika exemplaret, där jag bokstavligen utgjutit mitt eget blod. Jag märker att ni ser storheten i den här idén? säger jag och nickar gillande mot hela förlaget. Det här har aldrig gjorts tidigare, det här kommer att omdefiniera alla lanseringar av böcker för all framtid, avslutar jag och gör några entusiastiska små hopp på stället.

-Jag vill inte vara negativ, säger min redaktör efter en lång tids tystnad i rummet.

-Så låt bli, säger jag lite irriterat.

-Men det har gjorts förut, fortsätter redaktören. Saddam Hussein lät en kalligraf få mellan 24-27 liter av hans blod under 90-talet för att skriva Koranen i blod - The Blood Quran.

Jag pressar ihop mina läppar tills de bara är två vita streck och nickar. Inre bilder forsar förbi, en skäggig och dammig Saddam Hussein släpas ut ur källaren där han legat gömd och sen när han slits i bitar av en vild mob.

-Jaha? Då får vi väl hitta på någonting annat då? Jag är helt prestigelös i det här, det viktiga är ju att min bok hittar sin publik, säger jag med en sårad axelryckning mot hela förlaget.

-Vad tror du om recensionsexemplar till kulturredaktionerna, en facebookkampanj och ett stort pappställ av dig i skala 1:1 ute hos bokhandlarna? säger förlagschefen och reser sig upp för att gå.

-Genialt, svarar jag och tar en Mumsmums från konferensbordet och slukar i en tugga. OCH, lägger jag till med munnen full av skum, en bukett svarta rosor till Jessika Gedin på Babel. Varje vecka, fram till lanseringen!

Spanska för nybörjare.

Karl den II av Spanien föddes 1661 och redan vid födseln visste alla att något inte stod rätt till. Det var ju industristandard under den här tiden att expandera sin makt genom äktenskap och då helst inom släkten. I en flott släkt som de spanska habsburgarna hade inaveln pågått så länge att ingen riktigt längre höll koll på hur nära släkt man var. Karls mormor var till exempel också hans faster och hans syster gifte sig så småningom med sin morbror.

Karl föddes delvis fysiskt funktionsnedsatt och efter hand blev det dessutom uppenbart att han heller inte hade alla hästar hemma. Med andra ord, inga avgörande hinder för att axla rollen som landets Konung. Karl hade även ett rejält underbett som bidrog till att han hade problem att tugga maten och att tala rent, även när inte hade munnen full av paella och tapas. Många inom hovet hade stora svårigheter att förstå hans läspande tal och för att få Kungen att känna sig lite mer normal, började folk omkring honom också att läspa. Det ledde till att det plötsligt blev högsta mode att läspa i hela Spanien. Om den allmänna läspningen på hovet innebar att Karl kände sig mindre handikappad vet vi inte. Risken är att det hade rakt motsatt effekt och att han helt plötsligt inte begrep ett ord av vad hans rådgivare sa till honom och därför kände sig ännu dummare än vad han faktiskt var.

Karl II blev den sista kungen i sin del av släkten, men hans talfel har levt vidare i det spanska språket i över 350 år.

Anledningen till att jag berättar just den här historien idag är lite oklar. Kanske för att solen skiner ute, löven skiftar i en sprakande färgskala och för att det är torsdag? Jag behöver inte ha mer skäl än så.

Lite skit har ingen dött av.

Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.