Köprunkaren i centrum.

Jag strosade i en musikaffär och killen bakom disken pratade i telefonen med en polare samtidigt. Vi var säkert ett tiotal personer i butiken när butikskillen högt och tydligt konstaterade för sin kompis i andra änden.

”Nej, det händer inte mycket. Det är mest en massa köprunkare här idag.”

Flera av oss i butiken tittade till på varandra. Skygga ögonkast som ordlöst bekräftade att vi hade hört samma sak. Så jag bestämde mig för att gå fram till killen, för att lära honom någonting. Civilkurage är fel ord, men det är det jag kommer på just nu. I all välmening knäppte jag till med långfingret på hans öronring som töjt ut skinnet i öronloben till bristningsgränsen. En dov ton i D ljöd och killen snurrade runt. 

”Vad fan håller du på med?”

Jag hade bestämt mig för att vara pedagogisk. Nyckeln till framgång i utvecklingssamtal är att både ge positiv och negativ feedback, det är i alla fall vad jag hört.

”Vilken härligt butik” började jag och tog telefonen ifrån honom och avslutade samtalet. Han stirrade förvånat på mig och halspulsådern bultade lite extra på den delen av halsen där Lille Skutt var tatuerad med en starköl i handen.

”Jag vill börja med att ge en komplimang till din språkliga förmåga. Att du lyckats gifta ihop två vitt skilda verb och skapa ett helt nytt begrepp som på ett precis sätt fångar en grupp människor som annars, lite slarvigt, brukar kallas för ’kunder’. Ditt ord är mycket mustigare, mer minnesvärt och roligare på alla vis.”

”Öh, tack…”

”Men sen tänker jag såhär…stoppa mig om jag går för fort fram….”

Vilset skakade han på huvudet så att frisyren, väldigt lik en kronärtskocksbotten, svajade lite. Samtidigt tog jag fram min flaska med handkräm och började tankfullt skruva av locket.

”…men ditt nya verb kanske avskräcker snarare än inbjuder till att handla här. Och det leder till att du snart måste försöka hitta ett nytt jobb, förslagsvis inom en annan bransch där service och bemötande är underordnat. Och där illusionen om att bli rockstjärna inte hotar möjligheten att behålla jobbet.”

Han tittade uttryckslöst på mig samtidigt som jag gav handkrämsflaskan ett rejält tryck. En tjock stråle landade rakt i hans ansikte.

”Jaha, där har jag visst köprunkat färdigt.”

Jag lämnade butiken, småvisslandes på ”Back in Black”.

Den självutplånande mannen.

Redan när han ringer och säger att han vill prata om ett projekt minns jag varför jag undvikit honom sedan skolan. Så jag gör som vanligt, tackar ja till att mötas över en lunch trots att hela min kropp ylar: NEJ!

Vi ses på en pretentiös restaurang i Stockholm där servitrisen pratar i 7 minuter om var den ödsliga sillbiten på tallriken kommer ifrån och vilken sorts uppväxt den haft. Jag studerar honom på andra sidan bordet och min bestämda känsla är att han måste drabbats av en eskalerande sjukdom som gjort honom 30 år äldre än mig. Från hans insmorda läppar kommer en sorts trögflytande gammelsvenska, kryddad med aforismer. ”Man kan inte gå över en klyfta i flera steg, ömsom vin ömsom vatten, man ska inte kasta sten i glashus och aldrig döma boken efter omslaget ” dyker upp mitt i meningar helt slumpmässigt. 

”Man skall icke dräpa” tänker jag för mig själv och upptäcker att jag krampaktig håller i min gaffel som en dolk. Jag ber samtidigt servitrisen om ett stort glas rödvin och säger vänligt att jag passar på att höra vinodlarens livs historia just idag.

Jag har alltid trott att jag är väluppfostrad, men det är nu det går upp för mig att jag i grunden är en självutplånande människa. Varför ställer jag annars följdfrågor som uppmuntrar honom att prata ännu mer om sitt liv? Han baddar belåtet bort sillspadet från sin mun med linneservetten, som om mundiarrén redan avlossats. Sen startar en detaljerad historia om hans s.k ”resa” med uppenbart efterkonstruerade vändpunkter. Perioder han återger som självvalda andrum för reflektion och eftertanke, fast alla vet att han fick sparken. Han säger att han är ”klar” vilket jag ska förstå som att han är ekonomiskt oberoende. Sen kom han till insikten att pengar och framgång inte berikade honom längre och började söka sig själv under en jorden-runt-segling med full besättning. Slutligen fann han sig själv på ett välkänt retreat i Dalarna.

-Det var helt fantastiskt. Vegetarisk mat, meditation, yoga och en vecka som förändrade mitt liv. Jag är en helt annan människa idag, berättar han lyriskt.

Jag försöker minnas vem han möjligen kunde varit innan denna magiska insikt. Det totala ointresset av att lyssna, de röda byxorna, den grisrosa skjortan och överkamningen av flinten med de långa hårtestarna, är det verkligen resultatet av hans pånyttfödelse?

-Jag får egentligen inte prata alls om vad vi gjorde…

-Det behöver du inte heller, försöker jag och sveper mitt vinglas som om det vore Apfelsaft.

-..men jag kan väl säga att det var en stark andlig upplevelse där jag för första gången reflekterade kring vem JAG är….inte mitt yttre utan…

-Men Gud så intressant, säger jag och vilar hakan på mina knäppta händer.

-Javisst är det, svarar han och lägger huvudet på sned.

-Jag vill höra allt om den här veckan som förändrat dig så i grunden att du inte ens klarar av att följa den enda regel du fått. 

Sen går jag därifrån, som en ny människa.

Alperna ger och tar.

Omgiven av glaciärer i Dolomiterna och i skuggan av den mäktiga toppen Cervino (mer känd som Matterhorn) ligger den lilla skidorten Cervinia. Jag och min fru hade precis pressat oss till vårt yttersta på väg upp mot 2880 meter, när en skinntorr tant runt 70 småjoggade förbi oss. Hon hade en ryggsäck med ett bilbatteri i och två fulla gasoltuber i vardera hand. Så att barnen kunde få lite mat, sa hon utan en tillstymmelse till andnöd. Det var Operation Dagsverke i den lilla alpbyn idag förklarade hon. Exakt var bilbatteriet kom in i bilden var lite oklart för mig, så jag utgick ifrån att de bedrev lite old-school-uppfostran med ström som pedagogiskt redskap.  

Jag flämtade lite artighetsfraser tillbaka på italienska, men med tanke på den tunna luften och att mitt blodsocker befann sig under kontinentalsockeln, kan jag lika gärna ha rabblat namn på pizzor. 

Vi krälade upp den sista biten till 2880 meter och möttes av sorglösa barn som sprang med små hoppsasteg och fyllde sina sopsäckar. Jag blev rörd över att ett folk som till för bara några år sedan satte stolthet i att kasta sina sopor rakt ut i naturen, nu plötsligt vaknat och blivit miljömedvetna. Det visade sig snart att Operations Dagverke i Cervinia inte handlade så mycket om PET-flaskor och sopor, utan mer om likdelar. Hela berget kantas tydligen av av bergbestigare som underskattat Cervinos topp på 4478 meters höjd, samt snowboard- och skidåkare som överskattat sin egen åkförmåga. 

En liten blank, småtjock pojke förklarade glatt för mig att det brukar börja lukta illa om kropparna när sommarvärmen kommer och att det skrämmer bort turisterna. Han sa att det var samma sak varje år och att de fick 10 euro per komplett skelett och att man fick behålla pjäxor och annan utrustning som hittades. Jag blev lite djupsinnig och slogs av hur en människans olyckan kan vara en annans lycka. Sen slöt jag ögonen och lyssnade till forsarna med glaciärvattnet, vindens tjut, murmeldjurens hoande och barnens glada rop som tillsammans förenades i ett sagolikt C#maj6/9. 

Plötsligt kände jag hur någon petade lite prövande på mig med en stav. Den lilla knubbiga pojken hoppades på att jag avlidit, så jag reste mig snabbt upp på armbågarna och fräste som en lokatt mot honom. Han backade skrämt tillbaka och klev rakt ner i en glaciärspricka. Hans gälla skrik liksom tonade bort ju djupare han föll. Tråkigt, han som hade samlat ihop så mycket euro och utrustning. Men sen tröstade jag mig med att att han kommer att bli ett riktigt fynd när han hittas om ett par säsonger.

Måskungen är född.

Jag hade fel i mitt förra inlägg. Det känns viktigt att kunna erkänna det såhär öppet, jag har läst att det är ett klädsamt drag. Nu var det visserligen inte bara jag som felade, utan även wikipedia och hela den samlade ornitologiska expertisen.

Måsar är inte flyttfåglar som beger sig till Kanarieöarna under vintern. I själva verket kryper de in i björniden och ligger sked med den svenska björnstammen. De lägger sig lager på lager så att björnen ser ut att ha en en gråvit päls på sig. Bara de gula näbbarna, som ligger med en skrämmande symmetri, avslöjar hur det egentligen förhåller sig. Den här korrekta bilden kom till mig i en dröm under siestan, efter en näringsfattig lunch på oliver, kex och antal glas grappa.

Sen när våren anländer och björnarna kravlar sig ut, skakar de av sig sin kappa av måsar. Ja, måsarna har ju förstås dött under idetiden, de är ju inte alls rustade för månader utan mat och dryck.

I min dröm hittade jag en övergiven måsmantel i skogen och tog den på mig. Näbbarna runt halsen bildade en hög, skulpterad krage och genom att kroka i ett måsben och en ovanligt krokig näbb, kunde jag fästa ihop den. Den var varm och vacker som en hermelinpäls och jag speglade mig i en porlande bäck innan jag gick allt djupare in i skogen. Likt en monark i sin kungamantel.

Efter ett tag kom jag fram till en campingplats där ett stort antal människor i foppatofflor flockades runt en engångsgrill och glodde på några flintastekar. De som inte hade burkar med extra stark starköl i händerna, hade kepsar med en bag in box monterad på vardera sida. En med rödvin på ena sidan och en med vitt på andra sidan, sen löpte två slangar in i munnen. De tittade storögt upp mig, eventuellt hjälpte doften av hundratals döda sjöfåglar till att fånga deras uppmärksamhet.

-Vem är du, frågade mannen som var grillansvarig. Hans mage stack ut som en hård boll och det pyrde lite i hans navelhår.

-Jag är Måskungen, svarade jag och bad om en starköl.

Sommarens ljudbild.

Jag sitter på en terass högt upp med utsikt över hela Rapallo. Temperaturen är aldrig under 30 grader och den enda fläkt som erbjuds är min hunds flämtande. En doft av strömming och hundmat.

Kyrkklockorna slår oavbrutet och dånar över dalgången, det känns som om de markerar såväl hel- som halvtimmar och kvartar med mer eller mindre melodiska klockspel. Jag antar, lite fördomsfullt och antagligen felaktigt, att det är döva dvärgar på syra och utan synkroniserade klockor som släpper loss i de tiotal kyrktorn jag ser från min terass. Kyrkans sätt att hålla folket i schack, tänker jag. Att ständigt påminna om skulden, skammen och kollekten.

Kakafonin triggar också någon av stadens hundar att börja yla, vilket inom kort leder till att alla stadens hundar ylar. Jag antar att det är deras ordlösa sätt att klaga och först när klockspelen tar en mikropaus (när dvärgarna kyler ner sig med en starköl och en cigg) så tystnar de som på ett kommando. Och i de här små andrummen av tystnad hörs plötsligt de flabbande fiskmåsarna. En fågelart som väsnas och skriker som fotbollssupportrar. (Antagligen jämlikar rent intellektuellt.) De hör hemma i min barndoms somrar i Stockholms skärgård, när fiskrensen lämnades på bryggan och en enorm flock slogs om inälvsmaten samtidigt som jag sköt slangbella på dem.

Jag undrar vart de tar vägen när den svenska sommaren är över? De går väl inte ide, tänker jag och tvingas googla (och därmed blotta min egen intellektuella nivå). Jag får lära mig att de häckar i Sverige och sen flyger till Kanarieöarna för vintern. Plötsligt växer min respekt för fiskmåsen. En fri själ som lärt sig koden och bara tillbringar tid i länder när villkoren är som mest gynnsamma. Men sen minns jag hur de flockas runt soptippar världen över och då återgår de till att bara vara luftens okrönta idioter.

Nu drar kyrkklockorna igång och dränker ljudet av….Sopmåsen, är inte det ett mer passande namn?

Bechamelfilosofi.

Jag står och blickar in kylen och hittar en tetra med bechamelsås längst in. En överbliven och bortglömd stackare som aldrig kom till användning, tänker jag och tittar på utgångsdatumet. Jag överraskas av att såsen har ett utgångsdatum som rimligen överskrider både kylskåpets och min egen förväntade existens. Min första tanke borde vara att det är någonting osunt med en matvara som har en så fruktansvärt lång hållbarhet. Men det är det inte. Istället börjar jag tänka på att kylen kommer att hamna på en återvinningsstation och komma till användning igen, medan jag kremeras och antar min lite lösare ursprungsstruktur. Fria elementarpartiklar som jublande söker nya och mer intressanta sammanhang att figurera i. 

Jag har undvikit att berätta om mina inre röster som jag ofta hör, mest eftersom jag inte vill bli tvångsintagen men också för att inte skrämma upp min familj. Det är rösterna av miljoner elementarpartiklar som förföljt mig i hela mitt liv och oavbrutet snackat skit om mig. De skryter om sin födelse i Big Bang, deras hissnande resor genom rymden i miljontals ljusår innan de slutligen hamnade här och bosatte sig i en historisk viktig person som de var en del av innan de vandrade vidare och tillbringade tid i andra betydelsefulla människor som var så mycket bättre än jag. 

-Den här djävla losern är inte mycket att skriva hem om, säger de med sina pipiga röster.

Ibland är jag stark och svarar tillbaka. Att jag är någonting mer än en klump partiklar. Att helheten är större än delarna. 

-Yeah, right, hör jag unisont tillbaka följt av en skrattsalva som för en utomstående betraktare bara märks som en rysning eller en ristning.

Så jag tar bechamelsåsen och tömmer ut den i toaletten. Jag hör partiklarna i min kropp brusa upp av chock och indignation. Sen spolar jag och skickar med en sista hälsning.

-Ha ett bra evigt liv.

Årets bästa dag.

Midsommarafton närmar sig och en obehaglig doft sprider sig från landställets inomhus-mulltoalett. Doften har ökat i intensitet under veckan och till slut sneglar jag ner i mörkret och konstaterar att ingenting verkar transformeras till mull, snarare konserveras. Tunnan är överfull och den roterande skiva som ska dunsta bort det flyktigare artilleriet är fylld till bredden. Familjens kvinnor är plötsligt väldigt upptagna med annat och jag och min svåger från Nordnorge tittar dött på varandra. Vi konstaterar att det element som ska hålla tunnans temperatur på en 38 gradig nivå, och därigenom påskynda nedbrytningen, inte fungerar. Konstruktionen är naturligtvis gjord så att värmeelementet inte kan bytas utan att hela tunnan först tas ur.

Vi tar på oss lusekoftor, varför är lite oklart, men det känns som om vi behöver omfamnas av någonting hemtrevligt under den prövning som ligger framför oss. Sen dricker vi ett dricksglas bananlikör för moralen och knyter snusnäsdukar över våra näsor och munnar för att över huvud taget stå ut där inne. Min svåger hittar trädgårdshandskar, själv får jag hålla till godo med två grillvantar, bägge avsedda för högerhanden och med texten ”Buon Appetito” broderat i skrivstil på.

Vi monterar bort locket och konfronteras med en syn- och doftupplevelse bortom det mesta. Men vi stålsätter oss, vänder blicken mot pärlsponten och lyfter. Min svåger nynnar på sin nationalsång. Det är överrumplande tungt. Förra sommarens samlade produktion. Jag minns med värme farbror Bertils laxpudding, de svenska kräftorna, biffarna från grillen, sallader och färsk fisk. Vi lyfter så strikt vi kan, men oundvikligen tiltar tunnan en smula och straxt därefter är katastrofen ett faktum.

Två dagar senare har vi knackat loss hela klinkergolvet och sanerat katastrofområdet enligt konstens alla regler. Min svåger har beställt hem ett nytt värmeelement och jag har surfat rätt på namnet till han som konstruerat mulltoan. Jag beställer en svart sexdocka i fullformat från en amerikansk sajt och bokar så att den ska levereras vid hans dörr på midsommarafton i ett oblygt paket med tillhörande faktura. 

Sen eldar vi upp lusekoftor, snusnäsdukar och handskar i ett rostig oljefat och inväntar gästerna.