Julstämning på hög nivå.

Det finns ingen romantik kvar i att resa. Tanken slår mig, som alltid, i köerna på flygplatsen. Kö till maskinen för incheckning, kö till platsen för att dumpa bagage, kö till säkerhetskontrollen, kö till incheckningsdisken vid din gate och slutligen kö in i flygplanet. Är det talibanernas slutgiltiga seger, tänker jag? Genom sina terrordåd har de förvandlat flygresandet till en oändlig räcka moment som effektivt dödar glädjen över att få se en annan del av världen.

Tyvärr kan jag inte anklaga talibanerna för resenärernas beteende, även om jag gärna skulle vilja. Mannen i sätet bakom mig sitter och hostar konstant, en hosta som rosslas fram och jag hör hur slemmet når hans munhåla, för att straxt därefter spottas ut i flygbolagets kräkpåse. Den som har flygbolagets logotype på sig och ett aningslöst löfte om en underbar resa. Min känsla är att han antagligen måste balansera ut med påsen innan vi landar i New York.

Eventuellt hostar han till och snubblar när han passerar mig, vilket resulterar i att påsen töms över mig. Täckt i hans slem och bakterier behåller jag ändå fattningen, stryker bort några sega stråk av gulgrönt slem från mitt hår och ansikte och möter hans glasartade blick med min oändliga sympati och människokärlek. "God Jul" säger jag och skrattar sådär härligt självutplånande som bara jag kan.

Sen famlar jag mig bort mot toaletten och möts av en oändlig kö även där. Jag försöker vädja till deras medmänsklighet att låta mig få gå före för att ta av mig den manet av bakterier jag bär på mitt huvud. Men folk har sina egna besvär, flygplansmatsgaser, alkoholfyllda blåsor och en iver att snabbt återvända till en film som saknar både handling och hörbart ljud. Så jag tar tag i gardinen som skiljer Business från Economy och torkar av mig, som om jag just duschat. Jag gör det utan åthävor, lite sakligt och självklart bara.

Jag vet att bakterierna redan nått in i min kropp och arbetar för full maskin med att återskapa den slemmiga hostan i min kropp. Det är ingen ide att kämpa emot, jag tänker att det kan finnas någon mening med att ligga och hosta en julvecka i Brooklyn. Någonting bra kan komma ur det? Det är så man måste förhålla sig till skeenden i livet.

"Jag lär mig mycket av mina motgångar", tänker jag storsint och bestämmer mig på vägen tillbaka till mitt säte att tatuera in den fina meningen i pannan på den hostande gubbdjäveln. Med en bläckpenna på fri hand.

Stängt p.g.a regeringskris.

Det blir tyvärr inget blogginlägg från mig den här veckan. Jag är fullt upptagen med att hålla Stefan Löfvén i handen. Ni vet, den hand som enligt utsago varit vänskapligt utsträckt så länge att den kallnat, stelnat och antagit sin sanna form - en girig klo.

Alla riksdagspartiet har ringt och bett om hjälp. Jag har tackat ja till samtliga, i sann blocköverskridande stil. Utom SD. Men för mig, till skillnad från alla andra partier i riksdagen, handlar det inte bara om att jag inte delar deras uppfattningar, utan också om att de är ensamma om att inte behöva någon hjälp. De gör redan allt rätt. Eller så gör de andra allting helt fel, det är fri tolkning på det.

Jag befinner mig mitt i den politiska hetluften, med en megafon i ena handen och en död Canadagås i den andra. Jag sjunger i riksdagen "hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar". Lite oklart varför, men ingen säger emot.

Min undermedvetna rikedom.

Jag har en ny anteckningsbok och en penna på mitt nattdukssbord. Planen är att jag ska anteckna mina drömmar, som enligt utsago är fullsmattrade med fantastiska historier, klargörande insikter och symbolik. I hemlighet hoppas jag på att det gömmer sig ett storslaget verk inom mig, som plötsligt frigörs och flyter upp till mitt medvetande. Jag tänker mig en gripande berättelse som vinner både folkets kärlek och Nobelkommitténs respekt.

För att pricka in min REM-sömn och därigenom vakna upp mitt i drömmen, sätter jag väckarklockan på 05.30. Första morgonen verkar jag ha tryckt på snooze utan att vara medveten om det och vaknar därför först 9.30. Dagen präglas av en kolossal trötthet och att jag bär en stickad tröja ut-och-in, vilket mina vänner tolkar som att den kommer från Acne. 

Nästa natt är jag smartare och placerar en gammal MP3-väckarklocka i badrummet på full volym. När den startar med Chris De Burgh’s Greatest Hits hasar jag som en reptil ut till badrummet, famlar fruktlöst efter avstängningsknappen och slår till slut sönder apparaten mot stengolvet. Sen kryper jag tillbaka med blod på händerna och fiskar upp min anteckningsbok, tänder en ficklampa och försöker minnas nattens dröm. Jag måste ha somnat för jag vaknar på sidan och har landat på bläckpennan som gått rakt igenom vänster bröstvårta. Smärtan är obeskrivlig men jag slås av poesin, pennan som nästan trängde in i mitt hjärta. Jag drar ut pennan, slickar av den och tänker på den Unge Werthers lidanden.

Nästa kväll har jag gaffat fast min telefon på struphuvudet och satt den på vibrationssignal. Idén är lite oklar men känns rätt där och då. Riggen fungerar för jag väcks av ett flyglarmsliknande ljud som kommer ur min öppna mun. Jag hinner tänka på Dresden innan jag famlar fram min dagbok och skriver ner drömmen jag just haft. 

Ett par timmar senare vaknar jag med min vanliga känsla av tomhet inom mig, men minns då att jag antecknat något. Otålig som ett barn slår jag upp anteckningsboken. Vad har jag presterat under sömnens böljande vågor? Vilken magnifik och oöverträffad historia har jag kokat ihop under novembernattens bottenlösa mörker? Jag läser orden jag antecknat och drömmen återvänder till mig som i ett trollslag. Med hela sin bildrikedom och suggestiva prakt.

En dröm där jag befinner mig i en mataffär och försöker bära ett tjog inlagda strömmingar i mina händer, men de glider ur mitt grepp och simmar iväg som stora silverfiskar på golvet. Jag stirrar besviket på anteckningen och inser att jag blickat ner i djupet av mig själv och upptäckt hur fruktansvärt grunt det är.

Att skriva för att påverka eller för att imponera?

Intresseorganisationer, lobbyister, politiker, företagsledningar och rättshaverister hör av sig till mig och ber om hjälp med debattartiklar. Oftast har de redan betalat en PR-byrå som huvudsakligen består av folk som tills alldeles nyligen arbetade hos dem. Och som just därför saknar distansen för att bidra med nya perspektiv. Jag hinner knappt läsa klart texten innan de febrigt ringer upp och undrar vad jag tycker.

-Skit, brukar jag reflexmässigt svara.

-Hur kan du säga så? Det är ju en jätteviktig fråga och ett intressant perspektiv.

-Jaså, för det jag ser framför mig är någon som bestämt sig för att imponera på akademiker och andra som använder språket som maktinstrument.

-Är det för komplext, menar du?

-Komplext antyder ju att det finns någon sorts kvalitet, så det tycker jag inte. Säg hopplöst ointressant, det fångar det bättre.

-Jag förstår inte, suckas det uppgivet i andra änden.

-Texten ska ju beröra människor, öppna ögonen, skapa diskussioner på arbetsplatser och runt middagsbord, det är ju det du vill, eller hur?

-Precis så, exakt så!!

-Så var kommer ordet atavistisk in i det sammanhanget? Det går ju knappt att uttala och de enda som vet vad det betyder är gamla språkvetare i fula koftor som knappast gjort sig kända för att vara några massmediala megafoner.

-Ok, det kanske var fel, men annars skriver jag väl inte så konstigt?

-Gentrifiering, egalitär, anakronism, hegemoni, intersektionalitet. Ska jag fortsätta?

-Nej…jag tror jag fattar.

-Det enda den här artikeln visar är hur lite du har att säga.

-Så du vill att jag ska skriva som jag pratar?

-Nej, absolut inte. Då blir det som svensk tv-dramatik. Du ska skriva på ett sätt så att läsarna känner sig smarta. Inte du. Enkelt och emotionellt.

-Jaha? Ditt bloggande är inte alltid så tydligt heller? hörs det bittert i andra änden.

-Men skillnaden mellan oss är att jag kräks i text. Jag är inte ute efter att påverka människor och ställer inga krav på att det ska skapa några sammanhängande mönster. Och blir det så ändå, är det en ren slump.

Sen lägger jag på, så att det inte ska behöva bli en tråkig stämning mellan oss.

Besök på pappas grav.

Jag var på Norra Begravningsplatsen i helgen. Regnet öste ner och eftersom jag inte varit där på över 15 år tvingades jag lokalisera graven med en GPS-tjänst. Sen stod jag där med böjt huvud och reflekterade. Huvudsakligen kring varför jag inte ägde ett paraply, varför jag valde bort regnjackan och hur i helvete jag kunde välja mina lövtunna, italienska loafers med tofsar på. 

Fötterna halkade runt i det leriga gräset och jag kunde inte frigöra mig från tanken att geggan jag stod i huvudsakligen bestod av likdelar. Som en sorts likjuice som vällt upp från de gamla murkna kistorna. Jag frigjorde mig från de här lite osunda fantasierna och halade istället fram det gravljus som jag köpt i en kiosk på gravområdet med 800% påslag på allt. 

Jag visste inte varför jag tände ett ljus, jag hade egentligen tänkt att lägga någonting mer personligt på gravstenen. Men när jag stod i hallen och ropade till min fru vad hon tyckte var bäst, och hon såg mig med en öppnad burk sardiner i ena handen och en flaska Old Spice After Shave i andra, så ändrades planerna. 

Genom att tända 10 tändstickor samtidigt lyckades jag få fyr på ljuset och lutade mig sen ovärdigt framåt och placerade det på stenkanten. I samma ögonblick bestämde sig mina skor för att släppa greppet om marken. Mitt ansikte föll långsamt mot gravstenen och mina framtänder landade på kanten och slogs ut som majskorn i min mun, min näsa pressades därefter mot gravstenen och jag gled nedåt till ett svagt gnisslande ljud. Kött mot sten. Maktlös såg jag min pappas namn, bokstavligen hugget i sten, passera för mina ögon, samtidigt som mitt ansikte skrapades upp av den försänkta  typografin. 

Jag landade rakt på graven med en dov duns. Lite naivt låg jag kvar, dels för att kunna skrika ut smärtan rakt ner i graven, men också därför att jag ville att eventuella åskådare till olyckan skulle tro att jag bara var en bedrövad son som levde ut sin sorg. Efter säkert 10 minuter var jag helt dyngsur och sneglade snabbt upp för att avgöra om jag kunde kliva upp osedd. 

Täckt i lera kom min obehagliga juiceassociation över mig igen. Gravlyktan hade förstås slocknat, så jag la några av mina utslagna tänder på graven. Sen ägnade jag 45 minuter åt att stappla omkring i mörkret och försöka hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Smutsig, blodig och tandlös. Jag tänkte på Raskolnikov.

Det öppna nätverket.

Jag sitter på ett café och söker efter wifi. Efter ett tag hittar jag det oskyddade nätverket ”profylaxkursen” och landar på en hemsida för ett vårdföretag. Där finns en chatt och eftersom jag ändå väntar på att mitt sibiriska örtte ska dra klart bestämmer jag mig för att logga in under pseudonymen Irene33. 

Plötsligt befinner jag mig omgiven av en massa förstagångsföderskor som skriver intensivt till varandra. Jag följer intresserat de febriga samtalen tills någon plötsligt skriver till mig och frågar om det är min första förlossning också. Efter en viss tvekan svarar jag att det är min andra. När flera ber mig att berätta om min första förlossning så svarar jag undvikande att alla har rätt till sin upplevelse och att allas förlossningar är unika. Efter en hel del tjat ger jag till slut upp med ett OK och en smiley.

Jag smyger igång och beskriver hur vattnet gick när vi var på en fest. Där tar inspirationen vid och jag broderar hur min man fyllkör till Sahlgrenska trots att han har förlorat alla konsonanter när han försöker tala. Sjukhuset är fullt och tar inte emot oss och vi tvingas bila vidare under fruktansvärda smärtor samtidigt som bilradion fastnat på Lugna Favoriter med någon psykopat som pratar med ansträngt mysig röst om romantik och kärlekshälsningar. 

Nästa sjukhus tar emot oss och inser att jag behöver ryggmärgsbedövning direkt, eftersom jag skriker och skrämmer de andra paren som är där. Den nyutexaminerade läkaren famlar med nålen mellan kotorna utan att vara i närheten av att ge någon smärtlindring. Så jag håller till godo med lustgasen, som är ungefär lika effektiv som en mentholcigarett. Min man börjar då uppmuntra mig att profylaxandas. Han tar intiativet och flåsar som en blåsbälg. Stanken av aceton och papegojbur ur hans mun är så vedervärdig jag ber honom att sluta andas, helst permanent.

Den outhärdliga kampen mot mitt smala bäcken, min bakfulla och ryggradslösa partner som nu gömmer sig bakom en digitalkameran och pratar om hur illa han mår, pågår i 23 timmar. Efter flera hopplösa försök med en sugklockan man kunnat tömma en septiktank med, hämtar de till slut in kirurgen. Det akuta kejsarsnittet går bra, även om blodförlusten nästan kostar mig livet, och vår efterlängtade Emma äntligen kommer ut. 

Det visar sig snart att jag har mjölkstockning, post natal depression och att Emma har kolik. De första månaderna går jag hemma och äter anti-depressivt som om det vore müsli och har noice cancelling hörlurar på huvudet dygnet runt för att döda allt barnskrik.

-Men, men, avslutar jag hurtfriskt och lägger till en smiley. Allt det där är glömt nu. 

Markörer hos samtliga inloggade bara blinkar stumt mot mig på skärmen. Som fyrar i natten på ett stormande hav. 

Jag är den mystiske grodmannen.

Jag står på en av de mindre öarna utanför Sandhamn i min nyinköpta dykardräkt och vattentäta ryggsäck. Jag tränar inför nästa års Swimrun och har precis avslutat en vidrig sträcka i det iskalla vattnet när en av marinens korvetter kommer i full fart emot mig. 6 killar i 20-års åldern hoppar ut och pekar med sina automatkarbiner mot mig och skriker på ryska.

Jag svarar med den enda fras jag kan på ryska. ”Ne plevat' na babushku”. En mening som betyder ”spotta inte på mormor” och som jag, i kombination med industriella mängder vodka, byggt broar med på kryssningar till Sankt Petersburg.

Just idag skapar den inte den välvilja jag hoppas på och de skriker och pekar att jag ska lägga mig ner på marken. Så jag lyder, mest för att jag tycker synd om killarna som verkar så väldigt nervösa. De sätter handbojor på mig och täcker mitt huvud med en säck, sen bär det av i båten.

Eftersom jag inte kan fästa blicken och sjön är grov, kräks jag okontrollerat i säcken och över mig själv. Sen somnar jag och väcks av att jag lyfts ombord på en annan båt. Jag går i korridorer där plåten mot mina nakna fötter är skrovlig och kall, plötsligt placeras jag i en stol. En strålkastare tänds och säcken dras av mig vilket gör att jag får kräks i hela håret. Det besvärar mig eftersom jag tycker det är viktigt att göra ett professionellt intryck. 

-Är jag i fyllecellen? frågar jag mot den starka lampan.

-Vem arbetar du för? säger en hård röst på andra sidan.

-Jag är egen företagare numera så det kan vara väldigt olika, svarar jag och känner hur resterna av min rostade smörgås med pålägg glider ner över min panna.

-Var är ditt moderskepp? frågar den hårda rösten igen.

-Tellus? säger jag. En obetydlig fläck i Vintergatan, men ändå mitt hem.

-Käften, var ligger u-båten. Position och djup?

Nu har spyan runnit ned över mitt ansikte och mot min mun. Så jag lutar huvudet bakåt, gapar och känner hur den bekanta smaken av saltvatten, skogaholmslimpa, prickig korv och cheddar fyller min mun.

Lampan släcks och när mina ögon vant sig vid takljuset, ser jag ÖB stå och titta skeptiskt på mig.

-Fan Anders, vad gör du här? Vi trodde att du var den mystiske grodmannen som setts på öarna.

-Han bor i både dig och mig, Sverker. Vi är komplexa personligheter som väntar på att få blomma ut till prinsar, svarar jag och sväljer det sista av frukosten. Du är mer än ÖverskottsBolaget och jag är större än bara en man som idisslar sin frukost.