Positiva förväntningar möter onda avsikter.

Jag krattar loss sjögräs från en vägg i slussen på natten, kånkar hem det i en sopsäck, centrifugerar det torrt i tvättmaskinen och kardar ut det i könshårsliknande tussar. Sen lägger jag upp det i löjligt små portioner på gigantiska tallrikar med lite citronsaft och sesamolja över, som dödar den värsta avloppssmaken. Jag toppar rätten generöst med hudflagor som jag skrapat fram med en fotfil tidigare under dagen.

Det nyförälskade paret i min nyöppnade lyxrestaurang strålar mot mig när jag drar en harang om den lilla orörda japanska sjön vid foten av det heliga berget Shoshimaka där munkar samlat ihop sjögräset för hand och sen bett böner för det under torktiden. Jag refererar till det sandfärgade pudret ovanpå som vit tryffel. Det lite beska japanska örtteet jag serverar till, samtidigt som jag utför en sorts kata, är egentligen bryggt på mina gymunderkläder som jag kört ner i vattenkokaren.

Paret äter sitt livs måltid, de ler och skakar på huvudet åt mig som om det är för gott för att vara sant. Jag nickar tillbaka, för ihop handflatorna till en lismande buddistisk gest och lägger fram den löjligt dyra notan, instoppad i en lyckokaka. Huset bjuder också på ett sällsynt japanskt risbrännvin i ett provrör. De får i sig 4cl propplösare upplöst i spolarvätska och är lyriska efteråt. På vägen hemåt har de en konstig bismak i munnen och en rumlande känsla i magen. De tror att det är kroppens positiva reaktioner på en riktigt hälsosam måltid. 

Själv stänger jag butiken för natten och överväger hur jag ska kunna överträffa mig själv nästa dag. Var går egentligen brytningspunkten mellan den blinda, positiva förväntan och förmågan att se saker för vad de verkligen är?

Scum-manifestet, del 2.

Mannen som sitter bredbent snett emot mig på middagen är framgångsrik och har ett omåttligt bekräftelsebehov. Det är märkligt, man skulle kunna tro att en människa som uppnått allt skulle kunna låta bli att konsumera allt syre i rummet.

Kanske är det så han blivit framgångsrik, tänker jag och lutar mig bakåt mot ryggstödet och studerar honom? Den här förmågan att oblygt ta plats och prata oavbrutet om saker som bara syftar till att berätta vilken intressant person han är. Hans kollegor sitter antagligen som lamslagna på dagarna och efter tre minuters syrebrist har alla fått permanenta hjärnskador och tror därför att han sagt någonting vettigt.

Nu pratar han om viktiga möten han suttit i, facklitteratur han läst, kända människor han ”känner” och en uppsjö av fascinerande artiklar i The Observer som alla bara MÅSTE läsa. Hans bordsdam tittar till på mig och himlar subtilt med ögonbrynen. Jag svarar lakoniskt med en universal gest: En handrörelse i ansiktshöjd samtidigt som jag pressar tungan mot kinden så att den buktar utåt i jämna intervall. Hon skrattar till och hennes bordsherre tittar förvånat på henne. I hans värld var hon antagligen dövstum, eftersom hon inte sagt ett ljud hela kvällen.

-Vad var det som var så roligt? undrar han spydigt så att hela bordet tystnar.

-Nej, inget speciellt, svarar hon och sneglar ner på tallriken lite skamset.

Då fäster han sin uppfordrande blick på mig och undrar om jag vet vad det var som var så roligt. Jag svarar att jag faktiskt vet det.

-Det var jag som berättade en rolig sak. När jag maler kaffe till min espressomaskin där hemma så bildas det statisk elektricitet som gör att det samlas kaffepulver runt kanten på plastbyttan där kaffet hamnar. Så sen när man drar ut byttan, så spiller man alltid en del kaffe.

Mannen tittar frågande på mig med öppen mun, så jag fortsätter.

-Sen läste jag i senaste Bamse att Skalmans väckarklocka hade gått sönder, vilket gjorde att han var tvungen att ta hjälp av Nasse för att bli väckt.

-Jag förstår inte alls vad som är så roligt med det här.

-Bra, då vet du hur vi andra haft det de senaste timmarna.

Kokbokshatet.

Det är någonting med kokböcker. Om de som gör kokböcker skrev litteratur, skulle ingen ta sig igenom en bok någonsin. Alla skulle känna sig som idioter och tvingas bläddra tillbaka oavbrutet och slå fast hur handlingen hängde ihop. För hur många gånger du än läser ett recept, kommer du aldrig att minnas det som föregick det du just läste och vad som kommer efter. Kokböcker framkallar någon sorts spontan Alzheimers. 

Min bestämda åsikt är att kokboksproducenterna lägger all energi på helt fel saker. En fotograf med konstnärliga ambitioner får månader på sig att att fotografera mat som byggs på höjden. Han menar att alla hans bilder egentligen är självporträtt, vilket säkert stämmer. Det enormt korta skärpedjupen han åstadkommer kan bara en person som går på opiater få till. Bilderna blir vackra men sänker läsarna som bemödat sig att laga receptet . Den sörja med halvkokta köttbitar som skvalpar omkring på deras tallrik har noll och ingen likhet med den sublima köttskulpturen i boken. 

Skribenten kan vara matlagningskunnig, men det verkar inte vara ett krav. Att skriva ändlösa och ointressanta beskrivningar av landet, råvarorna och kärleken till den enkla matlagningen är däremot en hygienfaktor. Flera uppslag ägnas åt texter som ingen frisk människa skulle läsa, vilket analfabeten till Art Director också förstärker genom att typografera allt till ett massivt, ointagligt cementblock av text. Kanske med en djärv, frilagd dillkvist i ena hörnet. Recepten skrivs pliktskyldigt av en annan person som måste finansiera sina inköp av handklovar, ridpiskor och apelsiner.

Sen måste kokboken bli omotiverat stor och tjock så att folk i guldäggsjuryn noterar den, bläddrar i den och sen kan kategorisera den som ”ett djävligt bra hantverk som måste belönas.” Tre träd går åt för boken som ingen köper, innan den prisreduceras kraftigt och blir en pliktjulklapp till släktingar som du föraktar. Den kan hamna som prydnad i något hem, men då måste man bära av bokyllan med en stålbalk först. 

Ett litet världskrig.

När allt är klart och lungorna har en begränsad syreupptagning på grund av allt byggdamm du fått i dig, står du storögt och beundrar ditt nya kök. Efter en stund tittar du ner i flyttlådorna där stekpannor och kastruller bott den senaste månaden. Du kan inte för ditt liv förstå vems de här fula, flottiga köksredskapen är. Allt ser ut som om du just hämtat det från Myrornas. Du ställer motvilligt in dem i de nya blanka lådorna enligt ett eget, intuitivt system.

Efter två dagar är den nya spisen fortfarande helt oanvänd men nu är du så hungrig att den måste invigas. Kombinationen av ett enormt lågt blodsockervärde och en manual på samtliga europeiska språk som du inte behärskar gör att du slumpmässigt börjar trycka på alla knappar som spisen erbjuder. Det lyser, men ingenting verkar bli varmt. Så du prövar lyckan med den nya ugnen. Du gläds åt att du faktiskt får igång den och inser för sent att du satt den i rengöringsläge där den låser sig själv. Efter 35 minuter och 300 grader kan du skrapa ut falukorven som aska i botten på ugnen.

Du letar igenom alla dessa lådor som glider tyst och ljudlöst med speciella insatser för alla typer av redskap. I den sista lådan du öppnar hittar du platsen där du placerade de djupa talrikarna, logiskt bredvid müsli och sylvassa knivar. Sen öppnar du den nya kylen som är så hi-tech att du inte hittar yoghurten förrän den börjar pipa på en frekvens som är skakande likt tjuvlarmet. Du snor med dig en burk keso innan du kallsvettig slår igen dörren.

Den nya diskmaskinen har maskerats in med samma ytmaterial som resten av köket och är därför omöjlig att hitta. Du drog i en lucka tills naglarna släppte, sen fick det räcka. Du väljer därför att spara disk genom att skrapa ner den kremerade falukorven direkt i kesoburken. Så du står i ditt vackra nya kök och äter som en gris direkt ur burken, över vasken, eftersom du under inga omständigheter vill spilla på det nya golvet.

Med en lite bränd känsla i munnen noterar du sen att alla dina nya maskiner klingar på tyska namn. Du slås av att du kanske har lagt kriget bakom dig, men att tyskarna uppenbarligen inte gjort det alls.

Emigrationstankar.

Frågade en god vän vad han skulle sakna om han lämnade Sverige. Han satt uppkrupen i en fönsternisch iförd en stickad kofta och hade bägge händerna runt koppen till sitt örtté. Med ett introvert leende nickade han åt mig, ungefär som om han funderat på exakt denna fråga i större delen av sitt liv. Hade inte händerna varit upptagna hade han säkert fört ihop dem i en buddistisk hälsning.

Med blicken fäst upp mot den askgrå himlen svarade han med ett lite svävande tonfall, som Harry Martinson tänkte jag utan att egentligen veta ett dugg om den saken.

”Jag skulle sakna ljudet av knarrande snö under min skosulor.”

Jag nickade åt hans poetiska ansats och kände samtidigt en stark lust att bara slå honom i ansiktet. Hårt, kanske med ett sladdlöst ångstrykjärn. 

”Det kan man åstadkomma med potatismjöl eller talk” sa jag och försökte styra upp konversationen lite. ”Ta lite i handen och pressa med tummen bara.”

”Så vad skulle du sakna, Anders?” avbröt han milt med eftertryck på mitt namn.

”Inte så mycket.”

”Men säkert något?”

”Åh, jag vet inte. Offentliga toaletter som aldrig är rengjorda, butikspersonal som varken begriper service eller vad de säljer, betongflagorna från Slussen, påminnelserna från Transportstyrelsen, somrarnas bortregnade förhoppningar, köpcentrumens cancerlika tillväxt med exakt samma skitbutiker i alla och våra s.k Europavägar med en fil i vardera riktning. Vill du att jag ska fortsätta?”

”Vet du Anders, ibland får jag en sån lust att bara slå dig.”

Kostar det inte så smakar det inte.

Jag vet inte var det började. Fanns det i folksjälen från starten eller blommade det ut som syfilis under svältåren? Eller var det Ikea, H&M, Ö&B, Jula, Rusta, Prisextra och STOR STARK 29:- som gradvis förstörde oss? Det här att allt ska vara så billigt som möjligt. Vi är numera ett folk som helt förlorat vårt kvalitetsmedvetande till förmån för prismedvetande.

Det är därför upphandlingarna av äldrevården går åt helvete, utgångspunkten är att landstinget alltid ska välja den billigaste leverantören. Sen spelar de förvånade över att den som kostade minst också var den som presterade absolut sämst. Om ni frågar mig så handlar det inte ett dugg om vilken regi saker och ting drivs i, utan om beställare som pressar underleverantörer till den absoluta botten. Det är heller ingen slump att alla nybyggda skolor, sportanläggningar, simhallar och köpcenter ute i landet ser ut som provisoriska lador, det blev nämligen billigast så. Offentlig upphandling, du har många fula ansikten.

Och om folk vägrar att betala för mat som odlats eller producerats under rimliga förhållanden, så är det väl inte så konstigt att några ser möjligheter att färga en fläskfilé och sälja den som oxfile. Den utgångna köttfärsen kan märkas om och säljas igen och varför inte slänga ner lite häst i lasagnen? För folk märker ju ändå ingen skillnad.

Det är väl snart bara några bilmärken och advokater kvar som lyckas upprätthålla ett rätt självklart orsakssamband: Kvalitet kostar. Och det billigaste har en astronomisk prislapp.

Delfin eller människa?

Jag står och fingrar på en burk tonfisk i mataffären när en leende, 35-årig, småtjock gubbpojke i Coop-tröja kommer fram till mig.

-Den där är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer.

-Jaha. 

-De använder speciella nät så att delfinerna inte fastnar.

-Där ser man.

-Tack för att du gör ett aktivt val och samtidigt stödjer....

-Du, om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det. Nu håller jag i en burk tonfisk och förväntar mig varken delfin, fläskfärs eller majs i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till, ingen äter delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter. Att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool det kan de, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga. 

-...delfinen har ett nervsystem som påminner om människan...

-Ja, vi måste komma över den här stigmatiseringen av kannibalism, jag är helt på din sida där. Att döma av dina nagelband är du på god väg.