Parlör för kontaktannonser i tryckt media.

Jag läser ofta kontaktannonserna i DN och undrar vilka det är som fortfarande söker kärleken där. Nej, det gör jag egentligen inte alls. Undrar alltså. Jag vet precis vilka de är. Det är en kombo av den sista spillran av folket som inte har internet och landets mest depraverade existenser. Ett otäckt litet gäng som går igång på att publicera sina egenheter i illa förtäckta ordalag i en rikstäckande morgontidning. För dig som inte upptäckt kodspråket ännu kommer här en liten parlör. Så att du vet vad du svarar på.

Mogen=jättegammal.
Mysiga hemmakvällar=tv-knarkare.
Lydig=masochist.
Öppet sinne=ospec. pervers.
Skogspromenad=kraftig könsbehåring.
Allt som gör livet glatt=desperat.
Tjejkvinna=ful.
Bestämd=sadist.
Gentleman med pojksinne=ful och psykiskt sjuk.
Kramgo=smällfet.
Sensuell=översexuell.
Berest=åkt finlandsbåt.
Ekonomiskt oberoende=bidragstagare.
Trygg=rädd.
Nyfiken=vill gå på toaletten på dig.

Slutsnippat.

Så jag sitter och fikar på Wayne’s med ett stort antal tjejer. Vi pratar om Japan, Libyen och svenska Gripenplan tills någon räddar allt och byter samtalsämne. Hon berättar om sin 3-åriga dotter och den högaktuella frågan hur de ska referera till hennes underliv på ett naturligt sätt. Är det snippan, blomman eller muffen som gäller?

Samtalet får en härlig glöd när en av tjejerna absolut förordar ordet slida, som hon menar är helt värdeneutralt och ingen löjlig omskrivning. Det uppstår en väldig oenighet där genusperspektiv och semiotik flyger genom luften. Jag sitter mest och lyssnar med min björnpälsmössa lite på sned. Det skrattas åt att framstjärt kanske kan få en renässans och då erkänner en av tjejerna att de säger just det, vilket leder till ännu större skrattsalvor.

Då vänder sig någon mot mig och undrar vad vi hade för ord, när mina tjejer var små. Jag ler lite blygt och säger att jag inte minns. Att det var så länge sedan.

-Det är klart att du minns, manar de mig. De tittar förväntansfullt på mig när jag fruktansvärt långsamt dricker en slurk av mitt sibiriska örtte. Som Gandhi drack, tänker jag, utan att veta vad jag fått det ifrån. Tystnaden är fullkomlig när jag försiktigt baddar min mun med servetten och samlar mig.

-Bibbi. Så kallade vi den.

Alla tittar stumt på mig. Några har munnen lite på glänt, man kan skymta en bullbit i en av dem. Jag gestikulerar lite ut i luften och liksom småropar med ljus röst mot några imaginära barn.

-Glöm inte att tvätta Bibbi när ni badar flickor!

Sen lyfter jag på björnpälsmössan och bockar åt sällskapet som liksom stelnat som stearin. Jag skrider ut i snöfallet och känner en kall vind äntra mitt ena skotskrutiga byxben i gabardin för att sen fortplanta sig uppåt och kyla ner Bobbo på ett tråkigt sätt.

Vad heter bergvärmepump på italienska?

Jag har varit i Italien igen och besökt min yngsta dotter som är utbytesstudent i Mantova i ett år. Vi fick tre dagar tillsammans där vi bland annat fick träffa hennes värdfamilj för första gången. Det bjöds på mat kan man säga. Vi åt som om det inte fanns någon morgondag och möttes över alla kulturella och språkliga barriärer.

Familjens tre barn kunde engelska hjälpligt och föräldrarna inte alls. Så jag exponerade familjen för mina fasansfulla språkliga övergrepp. Bland annat genom att försöka förklara på italienska för pappan i familjen, som är byggnadsingenjör, att i Sverige är det vanligt med bergvärmepumpar i husen. Jag pladdrade även ostrukturerat och obegripligt om nya isoleringstekniker jag hört talas om och en hel del annat som jag inte ens behärskar på svenska. När den andra efterrätten kom in (pizzabottnar med Nutella på) var jag så mätt och utmattad att jag liksom bara satt lite ihopsjunken på stolen, blank i ansiktet och med ett imbecillt småleende på min flottiga läppar. Den italienska familjen såg mest illa berörda ut efter min timslånga utläggning med en treårings ordförråd. (Och intellekt, hörde jag någon läsare just lägga till!)

Sen pussade vi på vår dotter och åkte iväg mot flyget i Milano. Vi grät så att vi tvingades dricka vätskeersättning för att inte torka ut och anlände 25 minuter innan planet skulle lyfta, vilket betydde att de inte släppte ombord oss. Vi orkade inte käfta emot utan bara gav upp, köpte nya biljett till dagen efter, tog in på ett hotell, åt en brakmiddag och somnade till en ny, obegriplig italiensk gameshow.

Ett rekommendationsbrev åt en fd kollega.

Till den det berör, vilket jag hoppas är väldigt få.

Att använda ordet arbete i ett intyg som handlar om Niklas känns egendomligt. Han fanns här under en tid, det känns som en mer korrekt beskrivning. Den enda synliga färdighet jag kunde se hos Niklas var att han gick omkring med mössa inomhus årets alla dagar. Om det berodde på hans bristande hygien eller cerebrala förmåga är oklart. Jag gissar att det är oavgjort på den punkten. Hans dagar förbrukades huvudsakligen av ett konstant uppdaterande av sin Facebook status, vilket åtminstone antyder ett visst mått av uppfinningsrikedom med tanke på hans händelselösa och andefattiga liv. Att vi råkade anställa Niklas var ett misstag av galaktiska proportioner och jag har personligen avlivat den skyldige enbart med hjälp av en nötknäppare.

Niklas visade sig också vara mycket svår att bli av med, eftersom han var organiserad - vilket säger allt om hur desperata fackföreningarna är att få medlemmar numera. Att avlägsna den blodfyllda fästingen blev både kostsamt och energidränerande.

Med risk för att vara övertydlig vill jag starkt avråda alla från att anställa Niklas, oavsett roll eller uppgift.

Varma hälsningar

Anders Tempelman

I begynnelsen, straxt före NIX.

När barnen var små och telefonförsäljare ringde med kirurgisk precision när vi åt eller såg på film, tvingade jag döttrarna att svara. Min regi var att att de skulle säga att ”pappa är död” när de frågade efter mig. Om säljaren då blev tyst eller frågade efter mamma, så skulle de lakoniskt säga att ”han har legat på golvet i flera dagar”. Sen skulle min yngsta dotter imitera ljudet av flugor i bakgrunden.

Men sen kom NIX och den här fina familjeunderhållningen kom av sig. Tråkigt på sätt och vis.

Djupa tankar.

Jag ligger i magnetröntgenkameran och reflekterar över mitt liv, mina val och missgärningar. Det är lätt att hamna där när ens inre blir kartlagt. Jag har kalsonger, strumpor, ett blågrönt sjukhusförkläde och hörlurar på mig. I min hand har jag en knapp som jag kan trycka på om jag får panik. "Varför skulle jag få panik?" frågar jag syster som jabbar med en nål för att hitta en av mina vener som i rent självförsvar dragit sig så långt in i kroppen som den bara kan. Syster hör mig inte och lyckas till slut gräva in en nål och skickar mig sen raskt in i trumman.

Min näsa är snubblande nära det välvda taket, mina axlar skaver mot sidorna och systers röst hörs i lurarna. "Då börjar vi. Ligg still." Maskinen börjar att hamra samtidigt som dragspelsmusik börjar ljuda i lurarna. Då är jag snubblande nära panik. Jag försöker tänka att det är som att ligga i ett solarium. Samma trånga yta, hopplös musik och kanske samma härliga cancerrisk - minus den fräscha brännan. "Nu sprutar jag in kontrastvätskan" säger plötsligt syster uttryckslöst i lurarna och jag känner någonting kallt strömma in i kroppen.

Jag tänker på mellanöstern, de stigande räntorna och att odlad lax inte innehåller någon omega 3. Sen börjar jag undra hur mycket syster egentligen ser på sin skärm. Sitter hon och tittar på mitt kön nu, kommer jag på mig själv att undra? Maskinen hamrar vidare och jag känner mig utspädd och skör.

En signal utan mottagare.

Ibland ringer jag till okända människors landställen, väl medveten om att ingen är där. Jag tycker om idén att det ringer i ett nedkylt, insnöat hus ute i skärgården. Mina signaler skär igenom tystnaden som ett rakblad. Kanske får jag en kråka att flyga iväg eller en liten näbbmus att stanna upp och lyssna uppmärksamt. Jag ser de gamla grå telefonerna framför mig, hur de skälver till av ringsignalerna och sen - den massiva tystnaden som följer. Ibland ringer jag i gryningen, ibland mitt i natten. Det ger mig en känsla av inflytande och betydelse som jag tycker om.