Född på fel plats.

Jag åkte förbi dem i lördags. Två pojkar i 14-års åldern med varsin skateboard, slitna jeans hängande i knävecken, väl synliga kalsonger, tröjor med grafittiliknande tryck och vintermössor neddragna så långt ned att de täckte ögonbrynen. De tittade irriterat på mig eftersom jag körde bil på deras strip. Foten på skateboarden, handen på höften och en gangsta-uppsyn som drömde om att komma från Bronx. Men de gör de inte. De bor i Danderyd och står på en trottoarkant i granit bredvid ett av landets dyraste bostadsområden. En av dem hade en rulltårta i handen. Den andra hade har en PET med Trocadero. Jag tror att jag kände igen ena killen. Senaste jag såg honom var med en välfylld blöja på förskolan Myran.

Modespaning.

Det har inte undgått mig att modebloggarna drar mer folk än alla andra. Och eftersom jag i grunden är en genomkommersialiserad person utan egna egenskaper tänkte jag försöka stjäla lite andelar från den marknaden. Mitt första modebidrag tilltalar mig enormt. Här är en kvinna som behåller skavsårsplåsterna på även när hon bär sandaler, för att därigenom skicka ett subtilt budskap om att hon annars bara går i högklackat. Plåsterna bidrar också till att dra uppmärksamheten till de blottlagda underbenen nedstuckna i de öppna tofflorna. Elegant, somrigt, ventilerat.

Gasol, litium, östros

Jag lever ett händelserikt liv. Jag vill gärna ha det sagt. I förra veckan besökte jag först Köpenhamn och sen Oslo, där jag aldrig varit. Det regnade och snöade om vartannat och alla pratade norska med mig, en surrealistisk upplevelse. Sen var jag på tippen i helgen och slängde en 2,5 meter hög gasolbrännare som aldrig fungerat. Jag slängde den i containern för brännbart och fick en hel folkstorm mot mig. ”Det är en filtmössa” sa jag till mobben, men kände inte riktigt att de delade min förmåga till abstrakt tänkande.

Idag passerade jag Tomas Östros på drottninggatan, han stod och pratade in i en kamera. När han log sitt allra bredaste leende insåg jag att han antagligen är regeringens vassaste vapen inför valet.

Ikväll ska jag se ”Scener ur ett äktenskap” på Dramaten. Den tv-serien förstörde en hel generation av barn, mig själv inkluderad. Vi zappade mellan den och Helgmålsringning, desperata efter lite underhållning. Inte så konstigt att vi äter litium som smågodis och dricker lådvin som om det inte fanns någon morgondag.

Patologiskt konfliktundvikande.

Ett par i ett ordinärt radhus bestämmer sig för att göra om köket, som är en kvarleva från 70-talet. Mannen i huset är en inbunden liten figur och anlitar en hantverkare som börjar riva och fixa men det dröjer inte länge innan han ombeds sluta. ”Han var slarvig” konstaterar mannen för mig när jag hämtar min dotter som varit där och lekt med hans dotter. ”Vill man få det bra gjort, får man göra det själv” säger han och drar tankfullt med nageln utmed dörrkarmen. Jag nickar lite osäkert, säger någonting kränkande om svenska hantverkare som vi bägge ler år.

Sen pågår den här renoveringen under våra barns hela uppväxt. Köket, som för övrigt är det första rummet i huset efter hallen, är helt utblåst under 10 års tid. De tvingas gå på plankor över bjälklagen, glasfiberullen lyser från väggarna, rör och sladdar hänger ner från taken. I början frågar jag lite om hur arbetet framskrider, men efter hand slutar jag med det och bara hämtar mitt barn under pressad tystnad. På vägen hem berättar min dotter skakande insider-historier om en mikrovågsugn i källaren och ett kylskåp som står i vardagsrummet.

Ibland möter jag hans fru i mataffären, hon står och botaniserar i avdelningen för prefabricerad mat och mikrovågsmat. Hon ler lite undfallande och vänder sig bort. När deras dotter är hemma hos oss ibland äter hon som om det inte fanns någon morgondag. Efter hand går det upp för mig vad det här handlar om. Mannen vill egentligen skilja sig, men vågar inte säga det till sin fru. Så han utsätter henne och hela familjen för helvetet i modern tappning, ett pågående byggprojekt utan synligt mål i husets viktigaste rum. När ska hon fatta vinken? När ska han börja prata? Jag undrar, för det står byggmaterial på hans uppfart igen.

Kronan kallar.

De har ringt från Hovet och frågat om jag vill skriva någon sorts hyllning till brudparet. Planen är att texten ska broderas in i en väggbonad på 9x2 meter och hängas på slottet för eftervärlden.

”Aldrig i livet. Vad tror ni om mig? Jag är helt emot ärvda titlar och betraktar mig själv som republikan. Det finns ingenting ni kan erbjuda mig som kan få mig att göra våld på mina ideal i den här frågan” sa jag animerat.

”Ska vi säga 100.000 kronor?” sa tanten på Hovet.

”När vill ni ha den färdiga texten?” svarade jag.

Du fula, nya värld.

Det börjar byggas i Sverige igen. Det är positivt. I Stockholms förorter byggs nya köpcenter, stormarknader, skolor, kontor, daghem och idrottsanläggningar. Problemet är bara att allt ser ut som baracker. Som någonting tillfälligt, i väntan på det riktiga bygget.

Fyrkantiga lådor med platta tak i tjärpapp och helt utan karaktär står och lyser i sin fulhet, tills fukten och möglet oundvikligen tar över. Jag kan inte längre skilja mellan den nya skolan och barackerna där byggarna äter lunch. Är det här ett utslag av snålhet och dumhet, eller är det någonting mer allvarligt och djupt liggande? En håglöshet inför sin egen dödlighet och planetens annalkande död, tänker jag då. En makroversion av ”vad är vitsen med att duscha innan festen, jag kommer ju ändå inte att träffa någon.”

Jag vill se nya skolor i tegel och sten som står sig i 250 år. Jag vill se idrottsanläggningar som ser ut som som Stockholms Stadion, inte hangarer. Barack-Sverige måste få ett slut.

Om du inte håller med mig, är du en del av problemet.

Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.