Sidoverksamheter.

De ringde från ett australiensiskt produktionsbolag i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att spela in uppföljaren till programmet Krokodiljägaren. "Du har ju ändå så lite att leva för" som de uttryckte det diplomatiskt. Jag tror att de syftar på det faktum att jag verkar i en bransch som väcker så mycket äckelkänslor att människor numera är villiga att betala för att slippa se och höra eländet. Jag känner kanske inte att jag personligen bidragit så mycket till människors motvilja till reklam, men ett visst ansvar måste jag nog ta på mig ändå.

Min desperation var i alla fall inte tillräckligt stor för att hoppa på erbjudandet, utan jag fortsätter nog att frilansa som råttfångare i Stockholms kloaksystem på helger och kvällar. Ett jobb där jag visserligen kan få mig några hugg i smalbenet av transparenta albinoråttor, men där jag gör nytta och kommer till min rätt. Jag strövar miltals i en lätt hopsjunken stil med pannlampa, en GPS i ena handen och en hink råttgift i den andra. Ibland slås jag nästan omkull när en luden vägg av råttor springer förbi mig. Sen blir allt tyst igen, bara ett dovt skvalande av avloppsvatten, mullret av trafik ovanför mig och min egen röst som lågmält nynnar på Rustas "Take it easy".

Här är mitt liv.

Helena har åkt till New York. Äntligen, säger jag. I flera veckor har jag lyssnat på hennes pladdrande om restauranger hon ska gå på, sevärdheter hon ska se och Gud vet allt. Jag får för övrigt många mail om hur Helenas och min relation egentligen ser ut. En generation uppväxt på Big Brother och Big Mac spekulerar flåshurtigt och helt utan satsbyggnad kring vårt eventuella förhållande.

I helgen övervägde jag och min familj att ta oss an en utbytesstudent från Sicilien. Först var alla entusiastiska, innan jag målade upp bilden av håglös, porrsurfande 17-åring som sitter inlåst på sitt rum och hetsäter mascarpone i bara kalsongerna.

Vi oljade också golven i helgen, med påföljd att jag tvingades flytta alla möblerna runt i huset och sen inte fick beträda golvet på hela söndagen. Jag vinschade in familjen i sovrummen genom fönstren på kvällen. Själv tog jag mig in genom att fästa sugproppar på knän och händer och därefter klättra in via innertaken som en fluga.

Forma din tonåring.

Tonåringen vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats. Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna. På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här, som kommer att forma tonåringar för livet.

En fredlig plan.

Nobels Fredspris passerade framför näsan på mig igen. Jag som inte bara pratar om att förbättra världen, utan dessutom gör det. Dagligen sprider jag fred och hopp i norrförort när jag flanerar med min luddiga hund i ett stramt koppel. Ibland lyfter jag på min gröna hatt med svinborst på sidan och kommenterar vädret i positiva ordalag till vilt främmande människor. På middagar är det jag som konsekvent leder bort samtal från skilsmässor och skönhetsoperationer. "De måste sluta slåss i mellanöstern" utbrister jag lagom till vaniljpannacottan och reser mig upp. "Jag tycker att vi, som har så mycket onödig yta, skänker allt ovanför Gävle till Palestina. Eller Israel, det gör detsamma. Det är ju ändå bara en massa skog och mygg där uppe. Då får de något annat och tänka på också, samtidigt som de slipper reta sig på varandra." Sen lämnar jag rummet lite högtidligt och låter klokheten sjunka in, lika långsamt som teskeden i pannacottan. Nästa år är priset mitt.

Det förflutna dyker upp.

Cate ringde häromdagen igen. Hon gör det bara när hon är full och nostalgisk. Att hon inte kommit över mig ännu, det var ju evigheter sedan vi var ihop. Jag var utbytesstudent i Melbourne och hon pluggade teater i kvarteret där jag bodde. Ibland satt vi i hennes råttbo till etta och läste Shakespeare. Hon spelade ut hela sitt register som Ofelia och jag var en oinspirerad Hamlet med en kall Fosters i handen. På något sätt tror jag att mitt bristande intresse lärde henne en hel del om teaterns villkor. Hon svamlade i telefonen om saker vi gjort, saker jag sagt och en massa händelser som jag inte minns ett dugg av, vilket gjorde henne lite stött. Så jag bytte ämne och frågade om hennes man hade gjort någon plastikoperation ännu. Jag förklarade pedagogiskt att det antagligen kan klassas som någon form av restaurerande operation, snarare än en skönhetsoperation som ju har lite av ett dåligt rykte. Då slängde hon på luren. Det här med att ta kritik har aldrig varit hennes starka sida.

Vem betalar min konst?

På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"

Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl.

De förlorade tingens skimmer.

Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån.