Rivierans guldgosse.
Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.
Anders Tempelman
Det halvtomma glasets fördel.
Fördelen med en grundmurat pessimistisk syn på tillvaron, är att man aldrig blir besviken. Jag tittar ut på hällregnet utanför mitt fönster och känner ingenting - frånsett en känsla av bekräftelse på det jag redan visste. Dagens hämtsallad var precis lika smaklös och formlös som jag visste att den skulle vara. Och världen utanför levererar krig, konflikter och elände med kirurgisk precision på daglig basis.
En del menar att om man bara förväntar sig dåliga saker, så händer bara dåliga saker. Det är naturligtvis fullkomlig nonsens. Tvärtom så blir man vansinnigt glatt överraskad när man har fel. Till exempel när en konflikt mellan två länder plötsligt tar slut. När man inte får restskatt ett år. När en främmande människa ler mot en utan att vara Scientolog eller lustmördare.
Det händer ju. Fast det är sällan och ingenting man ska gå runt och hoppas för mycket på.
Trevlig helg.
Anders Tempelman
Framsteg?
Träffade en kompis som gått hos en coach ett längre tag, för att prata om sin frustrerande arbetssituation. (Han har en idiot till chef och vantrivs i största allmänhet. Inte mycket att prata om, jag vet.) Coachsamtalen blev i alla fall oundvikligen större och handlade även om hans liv i största allmänhet. De pratade om frun som han älskar högt, men också om deras äktenskap som naturligtvis inte var perfekt. Terapeuten menade att det kan vara en bra idé att utvärdera alla relationer varje år. Även sitt äktenskap. Inte ta något för givet utan ärligt reflektera varje år: "Ska vi fortsätta tillsammans ett år till?" Min polare tyckte att det här lät som en väldigt bra idé och satte sig en kväll med sin fru och hade en öppen och bra diskussion på just det här temat. Han tyckte att det hade känts väldigt bra och älskade sin fru och sitt äktenskap ännu mer efteråt. Ett par dagar senare säger frun att hon vill skilja sig. För nu när hon hade tänkt på saken, så hade hon kommit fram till att hon inte älskade honom. Min vän lever numera ensam i en fuktskadad tvåa. Han har kvar jobbet, men har bytt coach.
Anders Tempelman
En ljusnande framtid?
Minnesbild: Jättegamla föräldrar står på skolgården i sladdriga, urinfärgade studentmössor. De håller i ett plakat med en suddig barnbild på och kanske orden "Grattis Jocke, 5/6-1981". Pappan har en överkammad flint där hårtestarna envisas med att flyga över på andra sidan och bli som en lång svallande lugg ända ned till axeln. Mamman har blå blus, en knälång kjol i någon sorts tweedmaterial och håller i en miniflaska mousserande vin med ett blågult band knutet runt. De står med hundratals andra lika urgamla människor och glor förväntansfullt mot skolbyggnadens entré.
Imorgon är det min tur.
Anders Tempelman
Köttbussen.
I min barndom la läskbåten till vid ångbåtsbryggan på Söderöra. En stor händelse på en skärgårdsö. Läkarbåten såg man ibland också, när någon fått en vobbler rakt igenom ena örat efter ett oförsiktigt kast. Här hemma har jag hunnit vänja mig vid glassbilen som dyker upp med sin irriterande melodi. Sedan ett par år tillbaka finns också Fiskbilen i området, ett par glad killar som oftast kommer mitt i middagen på fredagskvällar och erbjuder djupfryst fisk. Och nu har det dykt upp en bil till - Köttbussen.
Jag tycker att namnet är väldigt visuellt på något sätt. Jag ser en buss fylld till bristningsgränsen med kött framför mig. Det är knappt så att förarna ser ut genom vindrutan för allt kött. De sitter i stolar av kött, försöker växla, bromsa och gasa, men hela tiden motarbetade av dessa köttmassor som brer ut sig. Sen stapplar killarna ut, med blod rinnande utmed kroppen och med platåskor av kött på fötterna.
"Hej, vi är från Köttbussen, vill du köpa lite kött."
"Har ni kyckling?" undrar jag.
"Nej, vi är Köttbussen, vi säljer kött" säger den ena och torkar bort en rostbiff från pannan.
"Ok, för ordningens skull. Vad är kycklingkött om inte just kött?"
"Det är fågel, en helt annan sak" säger den andra oengagerat och skrapar bort blandfärs under naglarna.
"Har ni Quorn, jag älskar Quorn, det är ett köttsurrogat, av svamp tror jag?"
"Vi är Köttbussen. Vi säljer kött."
"Så ingen glass då?"
Killarna tittar på mig, skakar på huvudet och linkar tillbaka till Köttbussen. Det är blodspår på uppfarten.
Anders Tempelman
Död åt göken.
Jag har inget fågelintresse, utom möjligen när det gäller Göken. Det är en lömsk figur och en pionjär inom surrogatföräldraskap. När gökägget kläcks efter 14 dagar hos den främmande lilla Rörsångaren, så knuffar den instinktivt ut de andra äggen ur boet. Sen ligger den där och spelar gullig när mamma Rörsångare flyger som en idiot för att samla ihop larver och skalbaggar till middag. Inte ens när gökdjäveln är dubbelt så stor som surrogatmamman fattar Rörsångaren att den är grundlurad, eller så gör den det, men lever i förnekelse. Det är svårt att veta. En solig dag flaxar i alla fall Göken ut, utan så mycket som ett tack. Han eller hon som gjorde omelett av Rörsångaren eget kött blod. Bifogar en bild på skitfågeln, Göken, så att ni känner igen den i skogen och kan skjuta skallen av den med luftpistol eller slangbella. Undvik att träffa Rörsångaren, den har haft det tufft nog.
Anders Tempelman
Mitt nya tidsfördriv.
Val Do Lobo är en av Portugals bättre golfanläggningar. Att de släppte in mig på ägorna berodde enbart på att jag var där och jobbade med golfproffset Jarmo Sandelin. (Se bild.) Två dagar innan inspelning av filmen, rekade vi för att hitta de vackraste platserna. Med golfbil, svindyra golfklubbor och en härlig amatörentusiasm for jag okänsligt runt på fairways som var lika välklippta som en heltäckningsmatta. Jag spelar en sorts golf de inte sett förut - muskelgolf . Den bygger i korthet på en total avsaknad av teknik till förmån för ren och skär muskelkraft. En spännande sidoeffekt av den här spelstilen är att en boll lika gärna kan gå 300 meter spikrakt, rulla 1,5 meter på gräset eller gå stenhårt rakt in i lyxvillan 90° till höger om utslaget. Jag vägrar dessutom att skrika FORE eftersom jag ogärna vill manifestera min oskicklighet och slår gärna ett par tre bollar på raken tills jag är nöjd. Helt regelvidrigt och oacceptabelt. Att jag dessutom spelade i gymnastikskor och t-shirt utan krage, drev personalen nästan till vansinne. Jag tvingades till slut byta t-shirt, men vägrade byta skor eftersom jag helt enkelt inte hade några golfskor. Barfota var okej för mig, men visst inte för dem. Jag tror att Jarmos sponsoringkontrakt med anläggningen var i fara under dagarna jag var där. Men vad kul det var. Det här ska bli mitt nya tidsfördriv.
Anders Tempelman