En fråga för Billy och Anna?
”Tycker du att kameraövervakning ska vara tillåtet på allmänna platser om det behövs för att få folk att känna sig tryggare eller för att förhindra eller avslöja terrordåd?” Så lät den helt stillsamma frågeställningen när Kommittén för brottsförebyggande arbete skulle undersöka svenska folkets inställning till övervakningskameror. Det var ju i alla fall tydligt vad de ville ha för svar. Så tydligt att resultatet inte fick användas offentligt, eftersom frågan ansågs en smula ledande. Varför låter man inte Anna Sjödin och Billy Butt ta tag i den här viktiga frågan? De har ju slagit sina kloka huvuden ihop i nya Rättssäkerhetsorganisationen, som just vill väcka debatt och ge råd i frågor kring offer och gärningsmän. Jag kan inte tänka mig två mer lämpade att uttala sig.
Anders Tempelman
En utmaning.
Hannes skickade mig en utmaning att berätta sju sanningar om mig själv. Jag utmanar alla som läser det här att göra samma sak.
1. Jag var grym mot djur som liten. Huvudsakligen sniglar och paddor.
2. Varje sommar-OS har jag tvångstanken att jag måste vara med i någon gren utan att göra mig till åtlöje. Kanot har jag funderat på.
3. Jag förfrös bägge fötterna i lumpen. Mina tår var blå och jag var en hårsmån från att behöva amputera.
4. Jag har gjort en valkampanj för Centerpartiet som var så övertygande att jag röstade på dem själv.
5. Jag får migrän om jag sitter i två möten efter varandra. Så jag undviker det.
6. Jag var grym mot min lillasyster som barn, Jag avrättade hennes favoritgosedjur genom offentlig hängning.
7. Jag hade en kort affär med Cate Blanchett när jag var 25. Hon gjorde slut. Jag kom över det och tänker aldrig på det längre.
Anders Tempelman
Hästens språk.
Ikväll satt jag och tittade på ett fascinerande program om chimpanser och vad som skiljer människan från apor. Efter ett långt yrkesliv i reklambranschen visste jag på förhand att skillnaderna är skakande små. Apor använder till exempel inte powerpoint och pratar osammanhängande om TRP och bruset i medielandskapet. Men programmet tog också upp språkfrågan, en fråga som berör mig på djupet av min grunda själ. Jag har själv praktiserat en del empirisk forskning när det gäller djurs lingvistiska förmåga. På en resa till franska alperna för många år sedan ingick en färd på ett lömskt och vedertaget obegåvat djur – hästen. Någon har sagt att det djuret är mer lämpat som smörgåspålägg än som sällskap. Jag tvingas i alla fall att rida i skogsterräng på djuret när det helt utan förvarning börjar gallopera. Jag studsar omkring i sadeln och inser att även om jag överlever den här helvetesfärden kommer jag inte att kunna skaffa några fler barn. Jag drar i tömmarna tills jag har ögonkontakt med hästen och skriker för full hals. ”Arrêt!!” Tala om sinnesnärvaro och respekt. Jag skriker ett kommando på hästens modersmål. Jag vet tyvärr inte om avsaknaden av lydnad beror på sedvanlig fransk arrogans, mitt uttal kanske inte var helt korrekt, eller om man helt enkelt inte kan förvänta sig respons av ett pålägg.
Anders Tempelman
AIK-are för en kväll.
Igår var jag AIK-are för en kväll. För lite VIP-platser, gratis mat och dryck svek jag DIF med en otrolig lätthet. Men det andra skälet (kanske det starkast vägande) var att motståndarlaget kom från Göteborg. Det kändes bra, jag sjöng med i AIK-låten och, klappade händer på rätt ställen. Det var väl ingen fantastisk fotboll jag fick se och matchens enda mål såg väldigt tveksamt ut. Man undrar varför fotbollsdomare inte får plocka fram en monitor i avgörande lägen och se en slow-motion-repris? Eller ingår det i domarens roll, att tokgissa i situationer som kan avgöra hela SM-slutspelet? Man undrar ju.
Anders Tempelman
Bamse firar 15 år.
Robotsystemet som lystrar till det varma och inbjudande namnet Bamse ska läggas ned. De började tydligen utveckla detta tekniska under av svensk spetsteknologi 1993. 15 år och åtskilliga miljarder senare, står vi alla här och undrar vad som ska hända härnäst. Oroligt börjar man undra om trampminan Lille Skutt och Granatgeväret Skalman också är i farozonen? Nu är inte frågan bara om det är motiverat för ett litet semi-neutralt land att tillverka vapen, utan också om det är motiverat att förbruka oceaner av skattebetalarnas pengar till ingen som helst nytta? Pengar som kanske skulle räckt till Sjukhuset Stålmannen eller Barnhemmet Captain America.
Anders Tempelman
Anteckningsblockfetischism.
Jag har en bekännelse att göra. Efter att ha gett upp snus, raffinierat socker och sex med vilt främmande människor på offentliga platser, har jag drabbats av en annan last: Anteckningsböcker. Det började harmlöst med Ordning&Redas svarta, tygklädda och rätt prisvärda anteckningsböcker. Sen gled jag omärkligt över till de lite dyrare och väsentligt snyggare hos Bokbinders. Efter det var jag fast och började handla tyngre prylar med italienskt ursprung. Först lite försiktigt hos Spalding&Bros som har en känsla av New York på 30-talet över sig. 40 linjerade sidor omfamnade av ett lite hårdare, matt pappomslag. Jag kan fortfarande impulshandla dem, som smågodis. Sen belönade jag mig en dag med en hundrasidig pjäs från Circa, ett litet mästerverk i A4 och med ett svart, mjukt omslag i läder. Pappret är lite gultonat och precis lagom strävt. Jag är känslig för sträva strukturer annars. Kan nästan få kräkkänslor när jag drar med naglarna på ekologiska hushållsrullar eller när jag biter i nymanglade lakan. (Vi går inte in mer på det.) Sen briserade min nya last fullkomligt när jag var i Florens i somras. Jag kom hem med en rakt igenom handgjord, inbunden bok i svinläder från Signum. Det ser ut som om jag bär omkring på Den gudomliga komedin och just nu vilar den inne i en garderob (Freudianskt?) tills jag skrivit klart de andra. Men vad fyller jag då alla dessa dyra anteckningsböcker med? Insändare till Bamseklubben, inköpslistor när jag ska till Willy’s, telefonnumret till min naprapat, namn på människor som behandlat mig illa och mest av allt – telefonklotter. Ett streck som blir till en stege, som blir ett perspektiv av ett rum, med en boll i, som har en obeslisk ovanpå sig, med ett moln under sig och en liten kattunge i ena hörnet, i en sopsäck. Så ungefär.
Anders Tempelman