Mitt sommarprogram
Även i år har de ringt och tjatat från Sveriges Radio. Det är nästan gripande hur desperata de är och jag vet inte riktigt efter vad. Jag har försökt förklara för dem att jag lever ett händelsefattigt liv och inte har någonting att berätta. Jag kanske kommer att spela bättre musik än de flesta, men det gör inget sommarprogram. Min uppväxt var vanlig på gränsen till tråkig. Ingen i min släkt har åstadkommit någonting spektakulärt och jag gillar inte ljudet av min egen röst. Jag tycker att jag låter löjlig och tillgjord. Mitt detaljminne gränsar till det obefintliga, vilket är en kraftig svaghet när man ska fängsla en publik med bara sin röst. Och mitt yrkesliv kretsar mest kring möten i kvalmiga eller iskalla konferensrum där skakande lite av allmänintresse sägs. ”Allt det du sagt nu, är precis vad som kännetecknar ett riktigt bra sommarprogram” förkunnade kvinnan från Sveriges Radio entusiastiskt. Jag sa att jag skulle fundera på saken en gång till. Då toppade hon med att erbjuda mig gratis licensavgift under hela 2008. Men jag tror att jag tackar nej ändå.
3 liter mjölk och en buttplug
En god vän till mig har fått ett anbud att flytta till USA och jobba för ett svenskt företag. Förra helgen hade han och hans fru öppet hus i sin villa så att alla vänner kunde komma och lyckönska dem inför den kommande resan. Huset var fullt av folk som minglade i värmen. När jag passerade genom köket såg jag en inköpslista ligga på köksbordet. Den innehöll det vanliga, lite mjölk, grönsaker, ost etc. Så jag tog tag i en bläckpenna som låg bredvid blocket och skrev "Buttplug" längst ned på shoppinglistan. (Jag vet, en smula omoget.) Jag gick och smålog åt mitt eget påhitt ett par minuter innan det försvann i den dimma som utgör mitt normaltillstånd. Lite senare står jag med värden och pratar om familjens resa till sydstaterna, när hans 18-åriga barnflicka kommer fram till oss med ett anteckningsblock som känns bekant på något sätt. Hon håller fram det mot Erik och frågar på gotländska om han har skrivit det här och pekar på ordet Buttplug. Erik tittar mystiskt på ordet och vet inte riktigt vad han ska säga. "För jej kan int les sån här skrivstil" fortsätter barnflickan och liksom motar blocket mot Erik. Det är då det brister för mig och jag börjar skratta och förklara för Erik, som klart och tydligt kan läsa vad som står, att det är jag som skrivit det. Erik skrattar lite artigt och säger åt barnflickan att hon kan glömma det. Sen tänker han att den här USA-resan kanske kan bli rätt befriande trots allt.
Anders Tempelman
Rymden sedd genom en dassrulle.
Straxt efter 30 slutade jag att intressera mig för mitt inre. Det fanns ingenting där av intresse och istället riktade jag blicken utåt. Eller uppåt för att vara korrekt. Jag läste böcker i kvantfysik (ok, det är verkligen inåt, fast på ett annat sätt) , intresserade mig för astronomi och längtade efter en stjärnkikare. Min glädje visste därför inga gränser när jag fyllde 40 och fick en stjärnkikare av min fru. Jag monterade ihop pjäsen och ställde mig på koppartaket på kvällen för min första närmare titt in i det förflutna. Först hade jag svårigheter att ställa in siktet, så att det korrelerade med själva kikaren och sen hade jag svårt att se någonting alls. Bilden var blurrigt och dessutom verkade kikaren kräva en nästan exakt placering av ögat vid gluggen för att kunna se någonting alls. Jag hade läst något om ljusföroreningar i storstäder som försämrade möjligheterna att se himlen, men att det skulle vara så här illa. En kväll när fullmånen lös för fullkraft lyckade jag få en hyggligt förstorad bild i blickfånget, men det kändes inte alls som jag hoppats på. Månen såg platt och ointressant ut och allt var lite av en besvikelse. Att försöka rikta in sig mot mars eller ens polstjärnan var helt omöjligt. Jag såg bara en trött ljuspunkt, som lika gärna kunde ha varit en spotlight hos grannen. Teleskopet stod framme länge och jag tittade lite planlöst i det vid stjärnklara nätter, bara för att bli lika gruvligt besviken igen. Efter hand flyttade jag in det i förrådet där det levde ett sorgligt liv, inklämt mellan vinterjackor, extrasängar och kartonger med Bamse. Fyra år senare, tittade jag lite närmare på teleskopet igen. Fingrade lite längtansfullt på det och tog bort det lilla svarta locket som täcker själva öppningen mot världsalltet. Jag hann tänka att det är ett litet lock, ca 3 cm i diameter, vilket är märkligt eftersom själva kikaren säkert är 15 cm i diameter. Jag tog lite prövande i den svarta skivan som det lilla locket fäste i och upptäckte att det gick att ta bort också. Det var alltså två lock, varav det lilla bara var till för att man skulle kunna få in fingrarna och sedan dra loss det stora locket.
Så i princip har jag suttit och tittar upp mot himlen genom en dassrulle. Begåvat!
Anders Tempelman
Transfett i solen
Brukar inte skämtet vara att man är så tjock att man inte sett sitt könsorgan på länge? Frågan är om det räcker här. Jag smygfotade den här arketypiske vite medelklassmannen på ett hotell i Fujairah för ett tag sedan och min gissning är att han förlorat halva sin kropp ur sikte. Jag kanske missminner mig, men jag tror att vattennivån i poolen steg när han stapplade i.
Anders Tempelman
Ingen vet någonting.
Nej, det här är inte ett inlägg om bristen på allmänbildning eller kunskap hos människor i allmänhet. (Så gammal är jag inte ännu.) Det här handlar om någonting mycket värre, nämligen bristen på yrkeskunnande och yrkesstolthet. Jag har noterat fenomenet under rätt lång tid och kan konstatera att det slagit igenom i stort sett överallt. Hur många gånger har jag varit i elektronikaffärer och ställt elementära frågor om en produkts funktion? Oftast slutar det med att ”experten” står och bläddrar planlöst i manualen eller svarar med en okvalificerad gissning. På byggmarknaden kan ingen förklara skillnaden mellan en grill för 10.000:- och en på 4.000:- Killen på kundtjänst till bredbandsleverantören kan inte svara på varför jag betalar för 100MB/s och i verkligheten aldrig når högre än 15 MB/s. Läkaren vet inte varför jag är extra allergisk i år och skriver ut samma verkningslösa piller som förra året. I stadens butiker får jag en känsla av att alla expediter bara mellanlandar och är på väg mot någonting mycket mer spektakulärt. Frågan är hur de ska komma dit om de inte ens klarar sitt nuvarande jobb? Svenska hantverkarna behöver jag väl knappt ens nämna? Dessa hopplösa drönare som lyckas kombinera brist på skicklighet, opålitlighet och avsaknad av moral och ändå ha förmåga att ta väldigt bra betalt. (Det är väl möjligen den helheten som inger en viss respekt.) De enda yrkeskår som verkligen vet något, är taxichaufförer. De vet till och med allt. Varför Sverige håller på att gå åt helvete, vilka invandrargrupper som uteslutande består av kriminella och bidragstagare, vilka som borde förbjudas att köra bil i stan och vilka statsråd som åkte till porrklubben och drack äppelcider för 25.000:- Och det intressanta är att man får ta del av deras djupa kunskap vare sig man bett om det eller inte. Så ligger det till.
Anders Tempelman
Vår tids studentrevolt?
Anders Tempelman
Himmelriket för dumskallar.
Av en slump besökte jag Radio Islams sajt häromdagen. Nog för att jag är för yttrandefrihet, men det här är någonting annat. En veritabel orgie i fördomar, okunnighet och hat riktat mot framför allt judar. Det var lite av en chock att se sidor där kända svenskar med judisk bakgrund fanns med på bild och med nedvärderande texter. En vän berättade att sajten ligger i New Mexico, där man kan sprida allt ifrån barnporr till manualer för framställning av saringas utan att någon ingriper. Så praktiskt. En del i chocken låg nog i att jag just läst ut ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz. En begåvad och ödmjuk bok om hur man skulle kunna lösa de judisk-muslimska låsningarna. Men frågan är om inte Radio Islams sajt är mest besvärande för den förkrossande majoriteten av världens muslimer? De som inte är fundamentalister utan vanliga, begåvade människor.
Anders Tempelman