Det öppna nätverket.

Jag sitter på ett café och söker efter wifi. Efter ett tag hittar jag det oskyddade nätverket ”profylaxkursen” och landar på en hemsida för ett vårdföretag. Där finns en chatt och eftersom jag ändå väntar på att mitt sibiriska örtte ska dra klart bestämmer jag mig för att logga in under pseudonymen Irene33. 

Plötsligt befinner jag mig omgiven av en massa förstagångsföderskor som skriver intensivt till varandra. Jag följer intresserat de febriga samtalen tills någon plötsligt skriver till mig och frågar om det är min första förlossning också. Efter en viss tvekan svarar jag att det är min andra. När flera ber mig att berätta om min första förlossning så svarar jag undvikande att alla har rätt till sin upplevelse och att allas förlossningar är unika. Efter en hel del tjat ger jag till slut upp med ett OK och en smiley.

Jag smyger igång och beskriver hur vattnet gick när vi var på en fest. Där tar inspirationen vid och jag broderar hur min man fyllkör till Sahlgrenska trots att han har förlorat alla konsonanter när han försöker tala. Sjukhuset är fullt och tar inte emot oss och vi tvingas bila vidare under fruktansvärda smärtor samtidigt som bilradion fastnat på Lugna Favoriter med någon psykopat som pratar med ansträngt mysig röst om romantik och kärlekshälsningar. 

Nästa sjukhus tar emot oss och inser att jag behöver ryggmärgsbedövning direkt, eftersom jag skriker och skrämmer de andra paren som är där. Den nyutexaminerade läkaren famlar med nålen mellan kotorna utan att vara i närheten av att ge någon smärtlindring. Så jag håller till godo med lustgasen, som är ungefär lika effektiv som en mentholcigarett. Min man börjar då uppmuntra mig att profylaxandas. Han tar intiativet och flåsar som en blåsbälg. Stanken av aceton och papegojbur ur hans mun är så vedervärdig jag ber honom att sluta andas, helst permanent.

Den outhärdliga kampen mot mitt smala bäcken, min bakfulla och ryggradslösa partner som nu gömmer sig bakom en digitalkameran och pratar om hur illa han mår, pågår i 23 timmar. Efter flera hopplösa försök med en sugklockan man kunnat tömma en septiktank med, hämtar de till slut in kirurgen. Det akuta kejsarsnittet går bra, även om blodförlusten nästan kostar mig livet, och vår efterlängtade Emma äntligen kommer ut. 

Det visar sig snart att jag har mjölkstockning, post natal depression och att Emma har kolik. De första månaderna går jag hemma och äter anti-depressivt som om det vore müsli och har noice cancelling hörlurar på huvudet dygnet runt för att döda allt barnskrik.

-Men, men, avslutar jag hurtfriskt och lägger till en smiley. Allt det där är glömt nu. 

Markörer hos samtliga inloggade bara blinkar stumt mot mig på skärmen. Som fyrar i natten på ett stormande hav. 

Jag är den mystiske grodmannen.

Jag står på en av de mindre öarna utanför Sandhamn i min nyinköpta dykardräkt och vattentäta ryggsäck. Jag tränar inför nästa års Swimrun och har precis avslutat en vidrig sträcka i det iskalla vattnet när en av marinens korvetter kommer i full fart emot mig. 6 killar i 20-års åldern hoppar ut och pekar med sina automatkarbiner mot mig och skriker på ryska.

Jag svarar med den enda fras jag kan på ryska. ”Ne plevat' na babushku”. En mening som betyder ”spotta inte på mormor” och som jag, i kombination med industriella mängder vodka, byggt broar med på kryssningar till Sankt Petersburg.

Just idag skapar den inte den välvilja jag hoppas på och de skriker och pekar att jag ska lägga mig ner på marken. Så jag lyder, mest för att jag tycker synd om killarna som verkar så väldigt nervösa. De sätter handbojor på mig och täcker mitt huvud med en säck, sen bär det av i båten.

Eftersom jag inte kan fästa blicken och sjön är grov, kräks jag okontrollerat i säcken och över mig själv. Sen somnar jag och väcks av att jag lyfts ombord på en annan båt. Jag går i korridorer där plåten mot mina nakna fötter är skrovlig och kall, plötsligt placeras jag i en stol. En strålkastare tänds och säcken dras av mig vilket gör att jag får kräks i hela håret. Det besvärar mig eftersom jag tycker det är viktigt att göra ett professionellt intryck. 

-Är jag i fyllecellen? frågar jag mot den starka lampan.

-Vem arbetar du för? säger en hård röst på andra sidan.

-Jag är egen företagare numera så det kan vara väldigt olika, svarar jag och känner hur resterna av min rostade smörgås med pålägg glider ner över min panna.

-Var är ditt moderskepp? frågar den hårda rösten igen.

-Tellus? säger jag. En obetydlig fläck i Vintergatan, men ändå mitt hem.

-Käften, var ligger u-båten. Position och djup?

Nu har spyan runnit ned över mitt ansikte och mot min mun. Så jag lutar huvudet bakåt, gapar och känner hur den bekanta smaken av saltvatten, skogaholmslimpa, prickig korv och cheddar fyller min mun.

Lampan släcks och när mina ögon vant sig vid takljuset, ser jag ÖB stå och titta skeptiskt på mig.

-Fan Anders, vad gör du här? Vi trodde att du var den mystiske grodmannen som setts på öarna.

-Han bor i både dig och mig, Sverker. Vi är komplexa personligheter som väntar på att få blomma ut till prinsar, svarar jag och sväljer det sista av frukosten. Du är mer än ÖverskottsBolaget och jag är större än bara en man som idisslar sin frukost.

Studiebesök i porrindustrin.

Ett för mig okänt företag inom post-produktion hörde av sig och ville berätta om sitt erbjudande. De utlovade en gratis lunch om jag ville komma och besöka dem. Jag låtsades som om det inte var nödvändigt, när det i själva verket det som övertygade mig.

24 timmar senare lotsades jag runt av VD’n till bolaget. En man i skräddarsydd kostym och ett utseenden som Edward Norton. Lokalen var en vindsvåning på Östermalm, enormt exklusivt inredd och utrustad med det absolut senaste och bästa inom filmproduktion. Eftersom det var lunchtid var det tomt i ljudstudios och on-line sviter. Men i en satt en påsig man som jag presenterades för.

-Det här är Janne, vår mest kompetenta operatör som varit med oss sedan starten.

Vi hälsade och jag frågade artigt vad hans specialitet var.

-Huvudsakligen beauty och retuschjobb, svarade Janne sakligt. Digital analblekning, borttagning av utväxter, hår, födelsemärken och annat kring underlivet som kan störa kvalitetsupplevelsen av filmen. Men även dubbleringar av sprutscener har blivit lite av mitt signum, la han till med ett stolt litet leende.

Först då insåg jag var jag befann mig. Jag höll masken, nickade uppskattande mot en skärm där två underliv i extrem närbild och i makalös skärpa mosades rytmiskt mot varandra.

-Stiligt! sa jag och tog farväl av Janne.

-Ni kör uppenbarligen på 4K? fortsatte jag till VD’n som belåtet lett mig in konferensrummet där två plastbyttor stod uppställda med plastbestick bredvid. Vi satt mitt emot varandra och när han hällde på ceasardressingen på sin sallad hörde jag samtidigt ljudet från Jannes rum där en man i filmen ylade ut sin extas. Så jag hoppade över dressing just den här dagen.

-Oh ja, tittarna kräver bättre och bättre kvalitet, svarade VD’n. De håller oss på tå, även innehållsmässigt.

-Jaså, på vilket sätt då? undrade jag och tyckte mig ana ett könshår i min sallad.

-Jag tror på porrfilmens pedagogiska roll. Att vi lär ut nya beteenden. Vi har en viktig roll att fylla, att inte ge folk vad de blir upphetsade av idag, utan det som de inte visste att de blir upphetsade av i morgon. 

-Du menar att innan man faktiskt ser en man som ligger med en, låt oss säga delfin, är det nästan omöjligt att veta hur upphetsande det faktiskt är?

-Lustigt att du nämner delfin, började VD’n, men redan då sprang jag mot utgången.

Nekrolog med en bismak av lime

Så jag går på begravningen av en gammal kompis. Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som det ska vara. Sen är det minnesstund på församlingsgården en bit bort. Det bjuds på lite snittar, lite valfria drycker och det hålls fina tal om personen vi just tagit farväl av.

Efter kaffe och tårta börjar folk droppa av. Men inte utan att stanna vid en stor bok där man kan skriva en sista hälsning. Det bildas snabbt en kö. Ingen vill gå utan att skriva en rad, en hälsning eller ett minne. Jag är nästan längst fram och de före mig skriver en snabb hälsning. Plötsligt står jag med pennan i handen framför boken och ett inramat foto av min döde vän. Först vet jag inte vad jag ska skriva alls, det är helt tomt inuti mig.

En djävla tidpunkt att få skrivkramp på. Jag som har så lätt för att få ur mig oväsentligheter står plötsligt handfallen när jag ska skriva något som verkligen betyder något. Jag dammsuger mitt inre efter ord som kan fånga mina egna känslor och kanske även ge andra lite tröst framöver. Så jag tar till mitt säkraste knep och återkallar några starka trauman från min uppväxt. När jag inte får en glass vid sju års ålder, trots att jag grinar i bilen hela vägen till landet. Sen kommer lite smärtsamma scener som huvudsakligen bygger på att jag återser gamla lärare i matematik. Då känner jag hur någonting lossnar inom mig. Som när ett isberg kalvar.

Jag böjer mig snabbt fram och skriver. Pennan flödar så lätt över det sträva pappret, en rad läggs till den andra, ibland stannar jag upp och trummar med pennan mot läpparna innan nästa rad kommer till mig. Kön bakom mig består nu av i stort sett hela begravningssällskapet, men jag låter mig inte stressas utan skriver vidare. Plötsligt pickar ett krokigt pekfinger på min axel och en gammal kvinna bakom mig undrar om hon ska behöva dö innan jag är klar.

-Nej, säger jag ödesmättat och lägger ner pennan, det räcker med död för idag.

Jag lämnar församlingsgården och går ut i det grå höstrusket och känner mig nöjd med mitt bidrag. Ett recept på Mexikanska Fajitas som jag fått mycket beröm för. Med exakta instruktioner hur kycklingen ska marineras, hur guacamolen ska kryddas med koriander och knepet för att lyckas med en hemlagad salsa. Mitt känsloregister är alltså så smalt att jag ger min vän det enda jag kan, ett skämt.

Men ett skämt jag vet att han skulle uppskattat.

En lektion i försäljning.

Jag har just flyttat in i mitt nya kontor. Med krökt rygg sitter jag inhyst mellan ett hisschakt och ett soprum. Doften av sopor ackompanjeras med ljudet av springande råttor och spolningar i fastighetens alla toaletter. Ett naket lysrör ger en sjuklig belysning som synliggör de fuktskadade väggarna där färgflagor skapar spännande mönster. Utrymmet saknar fönster, vilket mäklaren menade var ett mervärde.

-Utsikt stjäl fokus och skapar distraktion. Tror du att Dante eller Kafka satt på någon veranda med havsutsikt? Nej, exakt. Och låg takhöjd är också positivt eftersom det sänker uppvärmningskostnaderna, förklarade han samtidigt som vi stod framåtlutade med händerna på knäna.

-Jag behöver stå och arbeta ibland, sa jag lamt och skrapade bort lite råttbajs  från betonggolvet med skon.

-Det handlar bara om att stå som E-Type. Såhär!

Sen hasade han upp sina kostymbyxor i linningen och ställde sig så bredbent att det knakade i sömmarna. Eller ljumskarna, det var svårt att avgöra. Efter att jag hjälpt honom upp blev han i alla fall tvungen att uppsöka en toalett, vilket jag inte ställde några följdfrågor kring trots att det tog väldigt lång tid. Det kändes viktigt att behålla en professionell relation.

Sen när vi skulle diskutera hyran öppnade han med 9.750:- i kallhyra, vilket jag tyckte lät mycket för 2,5 kvadratmeter.

-Med där här läget? Du vet inte mycket om hyresmarknaden, det hör jag det. Mitt i  Gamla Stan med historiens vingslag runt knuten, vikingaffärer, slottet, valv och gränder av bara helvete och ett härligt flöde av turister. Men, men, om inte du vill ha den så har jag en annan spekulant som kommer att ta den direkt.

Nu när jag sitter här och letar efter ett strömuttag som inte finns så får jag en känsla av att det här kontraktet på sex år kanske inte var en så bra affär. Att jag förleddes, att han utnyttjade mitt underläge och min välvilja. Men samtidigt är jag så självutplånande att jag tycker att jag fick en gratislektion i försäljning som jag kommer att kunna bära med mig resten av livet. Tacksam är inte rätt ord, men det är det jag kommer på. Nu slocknade lysröret..

Vår tids dagböcker.

DNA-forskningen firar nya triumfer varje år. Numera kan en liten fläck av valfri kroppsvätska från före Kristus återberätta en hel livshistoria om en människa. Kostvanor, ålder, kön och sjukdomar mm. Själv är jag mer intresserad av människors inre liv och ägnar mig därför åt att tömma vänners och kompletta främlingars mobiltelefoner på all data. En mer komplett bild av en människas liv kan jag inte tänka mig.

Jag utnyttjar ögonblicken när de lämnar ett mötesrum för att gå på toaletten eller lånar min laddare hemma hos mig. Ibland stjäl jag en telefon under en middag och försvinner ett kort ögonblick, för att minuter senare placera tillbaka telefonen lika elegant som jag tog den.

Sen ägnar jag kvällarna åt att läsa och anteckna folks innersta tankar och liv. Mailkorrespondensen avslöja allt från resultat av läkarundersökningar, rättshaverier utan vett och slut, insideraffärer, skitsnack om kollegor eller ett plågsamt limsande gentemot en chef eller kund.

SMS är bäst på att berätta om sinnesstämningar vid vissa givna situationer. Nyförälskelsen, sorgen vid ett dödsfall, oron inför en jobbintervju och så förstås alla otrohetsaffärer som börjar med lite oskyldiga smileys, kantrar snabbt över till antydningar och leder därefter till möten på märkliga platser. Uppdateringar på Instagram beskriver hur människor vill bli sedda och Twitter och Facebook hur de vill uppfattas. Men det är den sammantagna bilden jag får av deras ofrivilliga dagböcker som är så berikande. De inre konflikterna. Sidorna de vill dölja och sidorna de vill visa. Jag ser hela människan och jag gör det utan att döma. 

Ibland kopierar jag något av deras egna gamla mail eller SMS som helst aldrig skulle sett skärmens ljus och skickar det från hemlig adress tillbaka till dem. Jag vill på detta eleganta sätt informera om att jag finns och vet exakt vilka de är. Som en gränslös lillebror som läst deras dagbok. Eller som en Gud.

Kärlek vid andra ögonkastet.

Det var deras första dejt. Hon berättade om sina tvångstankar. Att hon måste känna på handtaget tre gånger innan hon kan vara helt säker på att hon låst ytterdörren. Impulsen att tvångsmässigt trycka på av/på knappen på mobilen varje gång hon tar upp den och att alltid öppna luckan till mikron innan signalen börjar ljuda. 

Sen frågade hon om hans tvångstankar. Han sa att han inte visste om han hade några. Jo, några har ju alla, sa hon och log oemotståndligt. Så han berättade om att han var tvungen att slicka på nystrukna skjortor, att han inte kunde låta bli att dra med nyckelknippan på nytvättade bilar eller att lägga en liten klick Keso på huvudet när han öppnade en ny burk. Sen tog han upp mattskärare han hade i framfickan och berättade att han brukade fantiserade om vilka han måste döda på vägen hem i tunnelbanan. 

Efter det delade de på notan och gick hem till honom.