Människor utan mottagare.
Den här sorten finns det gott om. De tycker om att höra sin egen röst, sina egna berättelser och sina egna tankar kring allt omkring oss. De är sändare.
Ibland när du möter dem kan du få uppfattningen att de lyssnar intresserat på vad du har att säga, men det gör de inte. De funderar på vad de ska säga när du gör en inandning eller en tankepaus. Allting som du gjort eller tänkt i ditt liv, har de en lång och bedövande ointressant sidohistoria till. För det hänger ihop med avsaknaden av mottagare, deras berättande syftar inte till att roa dig eller berika ett möte. Det handlar om att ta luftutrymme. Deras pladder kan ha relevans till ursprungsämnet, men det verkar inte vara ett krav. Att garnera med referenser till människor som du inte känner, verkar däremot vara industristandard. Just för att du ska begå ditt livs misstag och fråga vem den personen är, vilket föranleder ett nytt anförande där den okända personens ointressanta liv ska återges på en detaljnivå som kommer att locka fram din absolut lägsta instinkt - att vilja döda. Och när du ändå lyckas behärska dig genom att stänga av så många sinnen som möjligt utan att det syns, så kan sändaren plötsligt tystna och anklagande säga. "Men du lyssnar ju inte!"
Anders Tempelman
Ett positivt besked.
Det låg ett oöppnad graviditetstest på kontorstoaletten i förra veckan. Så jag följde anvisningen noga och kissade grundligt på det. Ett kort ögonblick senare kunde jag konstatera att jag var gravid. Beskedet gav mig viss ångest eftersom jag drack en del alkohol i helgen och åt italienska, opastöriserade ostar. Samtidigt förklarade det en hel del av mitt beteende under ledigheten. Jag såg bland annat en fruktansvärt dålig film, "Nights in Rodanthe", med Richard Gere och Diane Lane. Det var märkligt, jag var fullt medveten om hur uselt skriven, spelad och regisserad den var, ändå grät jag hämningslöst. Jag skruvade också upp några hyllor och fick ett raseriutbrott över att bitsen till skruvdragaren förstörde skruvhuvudena. Nu när jag vet att det bara var hormoner, så är det lättare att förstå mitt beteende och även motivera det för min familj. Jag har också hunnit reflektera över det faktum att jag kommer att bli en gammal pappa den här gången. Folk kanske kommer fråga om jag är ute med barnbarnet och jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Om jag har mycket hormoner i kroppen kanske jag kommer att bli aggressiv. Det kan man inte veta på förhand. Jag misstänker också att jag har väldigt mycket vätska i benen. Det liksom skvalpar om mig när jag vaggar fram till espressomaskinen.
Anders Tempelman
Gubbmanér.
Du vet sorten. Han som aldrig kan sluta prata om man råkar fråga vad han sysslar med. Han som namedroppar höjdare som han "känner" och refererar till sitt jobb som "huvudsakligen strategifrågor på ledningsnivå". Han säger sig vara klädintresserad, vilket förklarar den ofta förekommande rosa skjortan. En sitter i caféet där jag är nu. Han har ett möte med en kvinna han inte känner, när plötsligt hans telefon ringer. Lady in Red med Chris De Burgh. "Ursäkta mig, jag måste bara svara på det här lite snabbt" säger han. Kvinnan ler lite plågat. "Börje? Jag sitter mitt i ett möte nu, kan jag ringa dig i eftermiddag? Jaha, jaså. Nej, han är väl inom Proventus...." Sen pratar han högt vidare alldeles för länge. "Vid 6 säger du, nja, jag skulle nog kunna ringa dig vid 7 eller 7.15 Ska vi säga så?" Sen lägger han på luren och nämner ett okänt namn och har sen den dåliga smaken att börja återge varför han ska träffa den här okända personen han just talat med. Kvinnan flackar med blicken åt mitt håll för ett ögonblick. Jag ler lite hastigt för att ge henne det stöd hon behöver för att hälla den nu ljumma latten i knät på gubben och mula honom med en muffin. "Om inte du gör det snart, gör jag det" säger jag.
Anders Tempelman
I händelsernas centrum.
Klockan 08.45 i morse går jag uppför Kungsgatan när det plötsligt slamrar till bredvid mig. Mitt i körfältet ligger en pistol. Typ den du ser här. Två snubbar står uppe på bron och tittar ner på gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, alla tittar vi på vapnet som ligger precis vid övergångsstället med magasinet bredvid. Inga kulor i, vad jag kan se. Snubbarna uppe på bron står kvar och glor, så de kan inte ha kastat pistolen. Jag överväger att gå fram och plocka upp vapnet, men inser hur löjligt det skulle se ut om jag plockade upp det med en hundbajspåse. Jag hade varken en proffsig penna eller en latexhandske tillgänglig just idag. Sen hör jag sirenerna och kan lugnt gå till jobbet, med en fin liten anekdot om hur jag i stort sett befann mig på plats när Forex rånades idag.
Anders Tempelman
Som en skänk från ovan.
Vissa dagar har man svårare för att hitta ett tema för sin blogg. Andra dagar dimper det rakt ned i brevlådan. Det här är väl ändå direktreklam i sin mest majestätiska form - en VHS-kassett om JC och hans korta och rätt hopplösa liv. Jag kan höra snacket på stiftet, hur de pratat om vikten av tajming för att frälsa själar och lämpligheten i att påminna om Jesus i anslutning till just Påsken. (Han var ju tydligen väldigt glad i ägg.) Sen har de sneglat lite åt Hollywood för att försöka pressa in lite liv i den här uppenbart hopplösa B-rullen. "Världens mest sedda film, baserad på världens mest lästa bok" står det på omslaget. Vi pratar sälj, vi pratar kommers, vi pratar Guds son. En liten detalj som de tyvärr missat är att jag lämnat kyrkan för många år sedan, av vad jag anser, väldigt goda skäl. Förtryck, skam, krig, maktmissbruk för att ta några ur högen. Sen kan jag tycka att användandet av VHS-formatet ändå ger en hygglig bild av i vilken tidsålder kyrkan befinner sig. Varken jag eller Gud har nämligen någon bandare kvar.
Anders Tempelman
Att vilja men inte kunna.
Jag har varit på Nordiska Muséet igen. De måste göra någonting rätt som lockat dit mig två gånger det senaste halvåret. Den här gången är besvikelsen någon sorts medveten modehelg med inslag av vintage. (Förra besvikelsen hittar du här.) I ett skrämt hörn av den stora salen står lite handlare med lite kläder och produkter på skrangliga ställningar. Man går artigt förbi, som när man defilerar ett lik, och försöker intressera sig. Men det är varken en utställning värd att se eller en marknad värd att besöka. Sen är det någon sorts syateljé uppför trappstegen mitt i lokalen, jag går inte upp eftersom syslöjd skrämmer mig. Men hela upplevelsen är andefattig, halvhjärtat och enormt okommersiell. Varför klappade de inte på och fyllde hela bottenvåningen med stånd så att man för ett ögonblick trodde sig vara i Istanbul eller Camden? Idén är det ju inget fel på, men utförandet är bedrövligt.
Anders Tempelman
Blod tunnare än regnvatten.
En nära vän till mig fick nyligen reda på att han har en halvsyster. Hon är tydligen bara sex månader äldre än honom och han blev förstås enormt nyfiken. Så han bestämde han sig för att bryta isen. Efter ett ovanligt glatt telefonsamtal bestämde de sig för att ses. 10 mil senare stod de öga mot öga för första gången. En kvinna som var väldigt lik honom, med sina breda axlar och 1.98 i längd. Samtalet flöt på rätt bra i början, de pratade om sina respektive familjer, tittade på bilder på den gemensamma pappan (död sedan länge) och sen började den här vilt främmande och enorma kvinnan att babbla om husvagnar. Hon gick igenom de modeller som de haft de senaste 10 åren och vilka modeller de övervägde att köpa som nästa. Det hela blev inte direkt bättre av att min polare utlovats en lunch och enbart serverades snabbkaffe och mariekex. Så han satt där i flera timmar med blodsockret på samma nivå som Titanic och lyssnade på sitt livs tråkigaste föreläsning. I något läge undrade han hur hon ens gick in i en husvagn. När de skildes åt var halvsyrran salig och tyckte att de måste göra om det här riktigt snart.
På hemvägen stannade min vän på Statoil och hetsade i sig 4 korvar och insåg att han aldrig ville se sin halvsyster igen. Men då var det för sent. Nu har hon ringt och propsat på att de ska ses igen. Umgås familjevis, kanske åka på husvagnssemester ihop?
"Vad säger du, brorsan?"
Anders Tempelman