Misstänkt vänlig kundtjänst.
Den senaste veckan har jag genomfört empiriska fallstudier av flera av landets kundtjänster. E-On därför att mitt hus ensamt har dragit lika mycket ström som hela CERN-projektet. Apple därför att tangentbordet på min MacBook Pro är långsamt och alltid missar ord med dubbla konsonanter. Telenor eftersom jag vill byta abonnemang och behålla mitt mobilnummer. Min grundsyn (som ju är en smula svart) var att jag gick in i strid. Att jag skulle behöva bli förbannad, kanske skrika könsord och begära att få prata med någon chef. Men på E-On var de artiga och förstående. Gav mig råd till felsökningen och sköt fram betalningsdagar på fakturor utan att tjafsa. På Apple fick jag göra en massa knep för att testa om felet kunde avhjälpas över telefonen, men det gick inte. Och trots att garantin gick ut i december, så fixade de så att jag fick gratis service och får byta hela moderkortet. (Pappakortet var tydligen OK.) Telenor ville att jag skulle faxa över en uppsägning och begära en överflytt av telefonnumret, sen var det klart. Och nu sitter jag här med en krypande känsla av en annalkande katastrof. En gigantisk backlash, en flodvåg av obegripliga fakturor, försäkringsdokument på ett språk jag inte talar, en kundservice som kopplar mig runt till instanser som inte finns och en digital röst som ber mig knappa in ärendenummer jag inte har. Mig lurar de inte med sin lismande välvillighet. Jag har lärt mig av den bästa, jag är beredd.
Anders Tempelman
Ett rikt känsloliv.
Jag fick en spikmatta i julklapp. En indisk liten sak med sylvassa plastpiggar. Jag ligger på den ibland för att få kontakt med mina känslor. Efter 30 minuter är min ryggtavla blodröd, pulserande och påminner väldigt mycket om en minutbiff. Då känner jag en stor ömhet och det är väl en sorts känsla? En bekant har också fått en spikmatta i julklapp och hon har experimenterat med att ligga på mage på den. Hon testade även att ligga med ansiktet på den, vilket förklarar varför hon såg så flådd ut och hade förlorat synen på ena ögat. Jag ville inte kommentera det, hon sa att hon aldrig mått bättre. Så nu har jag också börjat experimentera med mattan. Jag har prövat att ha en tung fåtölj på magen, för att liksom öka trycket. Grodhopp ger makalös zonterapi på djupet i fotsulorna. Vid ett tillfälle har jag även legat på mage, med bar underkropp. Det är fantastiskt så mycket känslor som kommer ut när jag håller på. En hel del blod också, vilket får min hund att följa mig intresserat med blicken, som om jag förvandlats till någonting ätbart.
Anders Tempelman
Råttfångaren.
Någon berättade för mig att vi har så mycket råttor i Stockholm att fastighetsägarna måste göra något radikalt. Råttorna klättrar tydligen uppför avloppsröret mot din toalett genom att spjärna emot med rygg och klor mot väggarna. Sen när du sitter och läser tidningen och gör det du ska, får du en diffus känsla av att någon tittar på dig, samtidigt som det kommer plaskande ljud av egen kraft från toalettskålen. Då ligger det alltså en liten kompis och simmar ryggsim där nere. Alternativt kommer du in på toaletten en tidig morgon, tänder lyset och möts av en halvtransparent albinoråtta som balanserar på ringen och väser åt dig. Det är därför de installerat de här märkliga sakerna på avloppsrören numera. När råttan kommit en bra bit uppför röret, försvinner plötsligt väggarna och råttan faller handlöst nedåt. Som fritt fall, fast utan den mjuka landningen. Frågan är bara hur lång tid det tar innan råttorna skickar upp sin tjockaste kompis och låter honom fungera som en liten fläskvägg, så att de kan ta sig förbi hindret? Stäng locket efter er, det är mitt råd.
Anders Tempelman
Fäst blicken där du står.
Jag har filmat mina barn sedan de föddes. Ni vet, långa meningslösa klipp när de äter, sover, badar och har avslutningar. I värsta fall finns jag själv med i några scener och både ser och låter löjlig. Under en period under tidigt 90-tal hade jag byxorna väldigt högt upp. (Projektledarhögt, som vi säger i min bransch.) Trots det har jag bestämt mig för att rädda de här filmerna för eftervärlden, idag ligger de på ett format från videoålderns jura-krita period. Efter att för första gången läst igenom manualen för min DVD-recorder, på 150 sidor obegriplig teknikprosa, lärde jag mig slutligen knepet. Så en dag under ledigheten låg jag och såg tillbaka på mitt liv. Jag stirrade på skärmen och såg mina barn växa upp, såg våra semestrar, våra vardagar, våra födelsedagar, jular och olika boenden. Allt passerade verkligen som en revy och eftersom jag hatar revyer var det enormt deprimerande. Mest därför att de efterlämnade en känsla av att jag har det bästa av mitt liv bakom mig. Visst kunde jag njuta av att se mina barn som små jollrande figurer igen, men på något sätt förstärkte det bara känslan av att alla stora händelser i mitt liv redan har hänt. För att ta mig ur den här djupa svackan började jag att meditera för att visualisera positivt kring kommande höjdpunkter. Följande kom spontant: Barnbarn som kommer att sprida superresistenta bakterier. En prostata stor som en grapefrukt. Mina döttrars skilsmässor och deras nya män, med slemmig barn från andra äktenskap. Tandlossning. Döende vänner. Läskiga, grå hårbuskar som spretar ut från näsa och ögonbryn. Vuxenblöjor. Stora öron utan hörsel. Att börja kalla min fru för "mamma".
Som ni hör så ska man akta sig noga för att blicka bakåt för mycket. Och framåt också för den delen.
Anders Tempelman
Armageddons ansikte.
Om ett par miljoner år när homo sapiens utplånat sig själv och planeten återhämtat sig, kommer en helt ny version av intelligent liv växa fram. De kommer att göra utgrävningar för att försöka förstå hur vi levde och vad det var som gick fel. Var det en meteor igen, solstormar, eller var det skiftet i de magnetiska polerna 2012? En av sakerna de kommer att hitta när de botaniserar i våra gamla soptippar, är ett hav av "designade" handdammsugare från Electrolux som lystrar till namnet Ergorapido.
En produkt som på ett utsökt sätt summerar allt som är fel med vår art och vårt sätt att leva. En produkt utan sladd som istället står och laddas konstant i ett hörn. Sen när man ska använda den blir det uppenbart att sugkraften är sämre än en inandning. Man kan lika gärna leka skottkära med sin gamla mamma och låta henne flåsa över golvytorna och antagligen få ett bättre slutresultat. Och det verkligt allvarliga med den här dammsugaren är inte att den är usel, utan att så många idioter köpte den. Som jag själv, till exempel.
Anders Tempelman
Vinterpromenad.
Jag tar tillbaka allt jag sagt om att vintern bara är ful och deprimerande.
Gott nytt år.
Anders Tempelman
Julens bokslut.
På juldagen gjorde jag en kalkon som vanligt. I år hade de ont om kalkoner i mellansegmentet, 4-7 kilo, så jag blev tvungen att ta en lite större. 9 kilo för att vara exakt. Det vara som att bära hem en plastkasse med en liten människa inuti. Plasthandtagen skar in i fingrarna hela vägen hem så att jag inte hade någon känsel i fingrarna på flera timmar efteråt, vilket hade den positiva sidoeffekten att jag inte kände av förlusten av tre fingrar i mixern när jag förberedde stuffingen. En fyllning som för övrigt aldrig verkade räcka till när jag skyfflade in den med snöspaden. Det liksom ekade svagt varje gång jag slängde in ett lass.
Eftersom värmepannan varit trasig under hela ledigheten har vi konsekvent haft 18 grader i huset och tvingats smörja in oss med valspäck och bära sälpälsdräkter. Som inuiter, fast utan inslag av förtryck. Julhelgens andrum blev därför det 7-timarspass med kalkonen i ugnen som både spred värme och en sagolik doft i hela huset. Vi satt som en liten stam på golvet och glodde katatoniskt in i ugnen där ugnsfolien som omslöt kalkonen glittrade juligt.
Det har varit en bra jul. Det måste jag säga.
Anders Tempelman