Ett dödligt budskap.
Det var i faxens tidevarv. Vi hade jobbat med Arla och deras gräddprodukter ett tag och hoppades att vår skicklighet skulle göra dem till en större kund på byrån. Byråns ägare, som nästan alltid bar svarta slacks och stickade tröjor med skinnlappar på axlarna, hade träffat kvinnan som var ansvarig för juicer. En kvinna i min ålder, 15 år yngre än min chef. Han höll fram ett skrivet A4 framför mig som han avsåg att faxa till henne. "Kan jag skicka det här" undrade han och flinade så nöjt att jag insåg att han skulle skicka det vad jag än sa. Det var så han var. Han sökte aldrig råd, bara bekräftelse. Jag läste faxet och skrattade till nervöst, innan jag sa som det var. Att det här skulle kunna landa lite snett. I värsta fall även uppfattas som kränkande. Han skakade på huvudet och tittade sorgligt på mig, som om han hade väntat sig mer av mig. Sen stod han och skrockade framför faxen när den processade hans genidrag som skulle leda till ett nytt uppdrag: Hej Helene, det vore roligt att få smaka på dina juicer någon gång framöver. Hälsningar Sten-Åke.
Behöver jag kommentera utfallet?
Anders Tempelman
Ord som skrämmer mig.
En barnläkare myntade ordet stjärtfluss i veckan. Det handlar om streptokocker (bara det ordet!) som får fäste i just stjärten. Eller förhuden, stod det också i artikeln. Framstjärten stod det aldrig, men jag misstänker att man kan få framstjärtsfluss också. Jag blev så skrämd av de här nya insikterna att jag tvångsmässigt går runt på kontoret och skojar om de här nya begreppen. Ingen skrattar utom jag. Det känns ensamt på något sätt.
Anders Tempelman
Senildemens.
Jag var hos veterinären nyligen. Min hund har både epilepsi och cancer och det var dags för ett kontrollbesök. I väntrummet hos veterinären finns lite allt möjligt att vila blicken på. Det ena är inramade ögonblicksbilder på hundar med små texter i tusch på. Hundarna har själva skrivit i första person singular om hur bra de mår efter en lyckad insats av någon av veterinärerna. Oftast avslutas det med rader som ”Kram från Ludde och hans matte.” Det andra i väntrummet som fångar mitt intresse är ett ställ med foldrar om olika åkommor hos djur. Jag läser lite slött rubrikerna när en får mig att stanna upp - senildemens. Symptomen kretsar tydligen kring trötthet, håglöshet, märkliga beteenden och personlighets(?)förändring. Jag tittar lite oroligt på min hund, sen frågar jag honom om han vill ha en godis. Då tittar han snabbt upp och svansen går som en propeller. Jag andas ut.
Anders Tempelman
Trä minns.
Det är någonting med kombinationen trä och kött som får mig att må dåligt. Planksteken är ett uppenbart exempel, toalettsitsen är ett annat. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, men misstänker att det är någon sorts hygienaspekt som får min fantasi att skena. Löst grundad (som alltid) på antagandet att trä liksom minns. Hårdplast, metall och porslin har inte samma förmåga intalar jag mig själv. Jag borde kanske se det annorlunda. Att trä visserligen är ett levande naturmateria och att människans första toalettliknande konstruktion antagligen var just en gren av trä. Men när trä lackas är det lika ogästvänligt för bakterier som andra material. Men jag tror att träsitsen minns att den en gång i tiden var en ståtlig tall i en svensk urskog, som vajade majestätiskt och blickade ut över de svenska vidderna. Nu hämnas den genom att ackumulera mänskliga bakterier på restaurang Sawadee och sedan sprida dem generöst. Som pollen för vinden.
Anders Tempelman
En rysk höst.
Jag läser Dostojevskij på kvällarna för att kunna framstå som intressant och beläst på kommande middagar och fester. En sidoeffekt är att jag numera växlar slumpvis mellan att kalla mig för Anders, Lars och Ante-Pante. Jag praktiserar samma sak på mina kollegor och skapar ett intressant kaos där ingen vet vem som är vem längre. Jag pratar ofta rakt ut i luften utan att titta på någon, vilket skärper iakttagelseförmågan hos samtliga och tvingar folk att försöka tolka vem jag talar till. Den senaste veckan har jag börjat kalla en kund som heter Björn för Kolja, vilket skapat en intressant atmosfär i våra möten. Han tittar och lyssnar på mig med helt nya ögon. Igår sågs vi igen och då kallade jag honom för Ivan när han kom, presenterade honom för en kollega som Kolja och avslutade mötet genom att kalla honom för Björnovitz och ge honom blöta kyssar på kinderna. Sen tog jag på mig min björnpäls och mössa igen och halsade en liter vodka till lunch.
Anders Tempelman
Olympiska tvångstankar.
Jag har en tvångstanke som återkommer vid varje sommar-OS. Den går ungefär såhär: Jag har en given plats till nästa sommar-OS i London om fyra år. Jag måste sluta arbeta och kommer sparras av de bästa tränarna i världen fram till spelen. Nu handlar det bara om att välja en gren där jag har de bästa förutsättningarna. Målet är inte ett OS-guld (även om det är fullt möjligt i mitt fall), snarare att delta utan att genera Sverige eller besudla de olympiska idealen. Med visst vemod inser jag att jag passerat bäst-före datum för de flesta friidrottsgrenar, utom möjligtvis diskus där jag kan se mig själv kasta den där lilla fjantiga frisbeen sinnessjukt långt. Tyngdlyftning ( i synnerhet ryck) bör man kanske undvika, stavhopp är ju enormt mäktig, men kanske lite för tekniskt. Men är det verkligen omöjligt att bli vass i rodd på fyra år? Lerduveskytte borde väl också vara rätt lätt. Segling, speciellt som gast, måste ju vara rena barnleken. Men samtidigt känner jag att fyra år är en lång tid och att jag måste gilla det jag ska träna så hårt och så länge. Boxning vore roligt, men jag är lite orolig för att bli slagen till pappersmassa och sen för alltid gå runt och se ut om Lillen Eklund. Beach-volleyboll kan jag se mig själv i också. Kanske spela med någon av tjejerna från Brasilien?
Anders Tempelman
Bevisföremål 1.
Det har antytts från flera håll att jag hittat på episoden med de små kalsongerna på Sicilien. Jag känner mig naturligtvis kränkt av de här beskyllningarna och bifogar därför ett bildbevis som för evigt ska tysta de illvilliga röster som ifrågasätter min ärlighet. Jag har lagt en fönsterskrapa bredvid kalsongerna som referensobjekt, för att ge en tydlig bild av hur trånga de faktiskt är.
Anders Tempelman