Ingen information alls, när du behöver den som mest.
Det finns ett helt nytt grepp inom produktdesign som skapar väldigt starka känslor till sina varumärken. Man eliminerar helt enkelt den fakta som kunden söker i just det avgörande ögonblicket. Koktid på pasta till exempel. Vattnet kokar, du lägger ner pastan och söker efter den enda information du behöver just nu – koktiden. Ögonen far epileptiskt över förpackningens alla ytor på jakt efter en siffra eller möjligen två siffror med ett mellanslag emellan. Men nej, det står inte framtill på paketet, inte baktill där däremot alla ingredienser finns redovisade på fyra olika utrotningshotade språk. Först när pastan destillerats ned till en bränd kräm i botten av kastrullen, ser du texten. Sex punkter stor, väl dold bakom en usel illustration av ett durumvete. Målarfärg är ett annat exempel. Du har målat klart och överväger att lägga penseln i en plastpåse eller i ett miljövänligt lösningsmedel, beroende på torktiden. Den informationen är omöjligt att hitta och du vet inte när färgen är övermålningsbar igen. Du söker utmed burkens alla ytor och inhalerar omedvetet så mycket starka ångor att du förlorar medvetandet. Barnen hittar dig utslagen med en trasa i munnen och en flaska thinner bredvid. Det ser inte bra ut. Eller när man bjuder hem en vän på middag som är aggressiv nötallergiker och råkar bjuda på pesto. Hans adrelanin- eller antihistaminsprutor har ingen text som tydligt anger var nålen ska in. Så det slutar med att du sitter på hans bröst och hamrar in en spruta i hjärtat på honom och den andra i höger bröstvårta. Han överlever, men sms’ar inget tack dagen efter.
Är det bara jag som har de här problemen?
Anders Tempelman
Den sommaren gick jag runt i väldigt små, löjliga kalsonger.
Ni vet hur man hänger upp sitt livs kronologi på speciella händelser? Sånt som får utgöra bokmärken för en hjärna som annars befinner sig i brant utförsbacke. Som den sommaren när jag och min kompis Bettan sneglade in under bakdörren till torrdasset och fick se när farbror Gunnar bajsade. (Nej, det var inte förra sommaren, snarare sommaren -69.) För mig kommer den här sommaren att bli ihågkommen för mina kalsonger. Redan första dagen efter att bagaget försvann på Sicilien tvingades jag ut i Cefalú för att handla det nödvändigaste. Jag hittade någon sorts modeaffär där jag köpte två t-shirts och två par kalsonger. Jag köpte dem utan större omsorg, som salt eller spolarvätska ungefär. Väl hemma i huset pressade jag mig in i det minsta par kalsonger i storlek XL jag någonsin ägt. De slöt tätt, kan man säga. Men det värsta var att den lilla svarta…herrtrosan är inte rätt ord, men det är det bästa jag kommer på….hade en text på baksidan. En text som var väl dold vid inköpstillfället, tro mig. Med sirlig guldtext står det ”Gold Member” över stjärten. Mycket märkligt, speciellt eftersom företaget som producerar denna kastrerande teko-produkt har ett helt annat namn. Vad syftar texten på? Att man vill ha en Gold Member där bak eller att man är en stolt ägare till en framtill? Att man är en Gold Member i någon sorts klubb som producerar pyttesmå kalsonger till sina medlemmar? Eller läser jag in för mycket i det här? Jag vet inte, men har i alla fall kommit fram till att vara mycket sparsam med att använda de här i framtiden.
Anders Tempelman
Romarrikets fall – en hypotes.
Varje gång jag besöker en gammal italiensk stad, där trampet efter romarrikets soldater fortfarande ekar mellan huskropparna, undrar jag vad som var orsaken till romarrikets fall. Flerfrontskrig, inbördeskrig, blybägare, incest och blodiga maktövertaganden spelade säkert en viss roll. Men de där lövtunna sandalerna med skinnsulor måste ha varit en enorm bov i dramat. Gå genom Florens, vandra i Rom, besök en bergsby var som helst i Italien och konstatera att gatstenarna är hala som såpa även med ett par Nike på fötterna. Jag tror att whiplash-skador, brutna nackarn och kotförskjutningar måste ha varit en faktor att räkna med. När romarriket liksom halkade från makten.
Anders Tempelman
Vattumannen.
Poolen är så full med döda insekter att man bör simma med stängd mun, om man inte vill kliva upp med något som påminner om en rejäl grovsnus under överläppen. Jag vet det här eftersom jag spenderar mycket tid i vatten just nu. Jag badar i poolen och i havet och försöker se ut som om jag är duktig på att simma, vilket jag inte är. Men ett par obesvärade simtag i crawlstil, några sublima meter ryggsim och ett bröstsim med professionell ansats (huvudet under ytan vid varje simtag, ni vet) skapar bilden av mig som en enormt simkunnig person. Det känns viktigt för mig att markera mitt alfahanneskap även i vatten. Den simstil jag undviker när andra tittar på är fjärilssim. Helt klart den vackraste och svåraste simstilen och därför den mest åtråvärda att behärska. Min fru har tävlingssimmat i just fjäril och gav mig några lektioner i morse. När jag sedan prövade min nyvunna teknik så skrattade hon så mycket att hon knappt klarade av att hålla sig flytande. Så jag kanske väntar med att introducera den simstilen i min repertoar ett litet tag till. Annars hade jag en ödla på besök i huset idag igen. Att de aldrig lär sig?
Anders Tempelman
En objuden gäst.
Förra året skrev jag om fladdermusen som tog sig in i vårt hus i Lucca en kväll och som krävde både mod och skicklighet från min sida att eliminera. Årets djurbesök hittills är en ödla som kröp utmed väggen i vårt sovrum alldeles nyss. Han var inte lätt att upptäcka eftersom han hade antagit väggfärgen. Det såg mer ut som en fuktbubbla som rörde sig över väggen. Min fru och mina barn bestämde sig för att gå till köket när jag klev in i sovrummet utrustad med en handduk, väl fuktad i ena änden. (Alla som varit en prepubertal pojke, vet vilken kraft som en fuktad handduk kan utveckla.) Jag ser honom slinka bakom ett Sicilianskt klädskåp, som jag bryskt vinklar ut. Han är blottad, men snärtytan är för liten för att få en bra träff. Han flyr ner till golvet och kryper bakom vår ena resväska, som jag slänger mig mot och pressar med hela min tyngd mot väggen. Då ser jag hans slemmiga svans bakom ett annat skåp. Jag vrider upp det och han flyr utmed golvet, mot dörren. Jag siktar och försöker hitta ett snärtläge, när han liksom placerar sig i ett nytt läge och ligger blixt stilla. Som en skänk från ovan har han har placerat sig mitt i dörrskarven där han kan sägas både vara inne i rummet och ute i hallen. Så jag stänger dörren och blir hjälte i ett hus fullt av kvinnor igen.
Anders Tempelman
34° och 1 km ovanför havsytan.
Jag är på Sicilien igen. Det mesta är sig likt. 3 av 4 resväskor försvinner i Milano och bruden som sköter Lost&Found i Palermo sitter planlöst för hand och skriver av några siffror som syns på hennes dataskärm. Grön text mot svart botten, om någon minns? Fem dagar senare går jag fortfarande omkring i min frus solklänning och en bred, flätat solhatt. Nere vid stranden i Cefalu spelar de på kvällarna in tv-programmet ”Veline” som för italienarna kanske motsvarar ett Allsång på Skansen möter Stadskampen. Folkligt, festligt och kringresande. Det kretsar i vanlig ordning kring en äldre man som påminner om Berlusconi och 20 modelliknande brudar i bikini och en jury. Tjejerna får först förnedra sig genom att t ex låta som en speciell fågel, låtsas köra bil berusade etc. Sen kommer tävlingsmomentet som bygger på att dansa så porrigt som möjligt i 30 sekunder. Sen kröns vinnaren i Cefalu genom jurybeslut och därefter drar lastbilarna vidare till nästa badort och efterlämnar bara en lätt härsken doft efter sig. Alldeles nyss kom resväskorna. Synd. Jag kände mig sedd och uppskattad i kvinnokläder.
Anders Tempelman
Ikea och jämlikhet.
Definitionen av ett jämlikt förhållande är när man öppet kan säga till sin fru att man aldrig mer kommer att åka med till Ikea. Jag har sedan flera år tillbaka lyckats uppnå den här ömsesidiga respekten. Det handlar inte bara om att varuhusen driver mig till vansinne med sina hav av spånskivebaserade produkter, märkliga gångar, oändliga köer till kassor och fula människor utan mening eller mål. Det handlar också om manlig kontra kvinnlig shopping. Min fru kan åka dit som om det vore en nöjesresa, i bästa fall med något halvt uttalat inköpsmål, men det är mest för syns skull. Senast tror jag att hon skulle köpa gardiner, men kom hem med två sängbord (som två månader senare fortfarande står och glor på mig i sina pappkartonger), lite handdukar samt en sopsäck full med värmeljus. Både hon och Ikea vinner på att jag aldrig mer åker dit.