Skumma matvanor.
Idag lagade jag en pasta med köttfärssås baserad på Quorn. Min ena dotter är allergisk mot vete och mjölkprotein och har nu också börjat undvika kött. Min andra dotter är bara allergisk mot pollen, men äter av hävd ingenting som kan vara nyttigt, frånsett just kött. Så numera botaniserar jag friskt i butikshyllor som jag tidigare skytt som pesten. ”Mupphyllan” har jag lite dömande kallat de här avdelningarna för. Hela familjen äter numera pasta gjord på majsmjöl och soyaprodukterna har tagit över helt. Ibland byts även kött mot just Quorn. Alla gillar det, men ingen vet egentligen vad det är. Svamp ryktas det. Jag kryddar i alla fall som en idiot för att det hela ska smaka något och inte upplevas som utfyllandsmaterial i munnen. Sen läste jag i en bok häromdagen att forskarvärlden har svårt att definiera svamp som antingen växt eller djur. Det är en flytande gräns, säger de. Jag upplever att min hund stundvis glider intellektuellt från djurriket till växtriket, men det kanske är en annan sak. Om den här informationen når mina döttrar vet jag faktiskt inte vad vi ska äta framöver. Jag har börjat proväta byggmaterial i hopp om att hitta en kost som inte är så svävande i sin tillhörighet. Glasull och gipsskivor är inte helt hopplösa som kost, förutsatt att man är generös med persilja och dricker sejdlar med starksprit samtidigt. Jag har också börjat fundera över vad fotsvamp egentligen är. Vad vill man helst ha mellan tårna? En växt eller ett djur.
Anders Tempelman
Tibet-Kina 100-0
Kinesiska medier rapporterar om en vapengömma hos tibetanska munkar för att legitimera arresteringar. Vilket härligt gammalt kommunistknep. Snart dyker det väl upp artiklar om Dalai Lama också. Bilder på hans vapengömma i Dharamsala och vittnen som berättar om hans grymhet mot hundvalpar och barn.
Årets stora OS-händelse har redan startat och jag har en känsla av att den kommer att växa kolossalt lagom till invigningen. Protester och bojkott i all ära, men vill man verkligen göra en insats för Tibet ska man förmå företag att dra tillbaka sina investeringar i landet. Det är ett språk alla regimer begriper.
Anders Tempelman
Påskpyssel.
Jag ägnade en del av påsken åt att rensa ett förråd och kasta saker. Det här är en sysselsättning där min fru och jag kommer farligt nära skilsmässa. Hon kan knappt öppna en kartong med gamla barnkläder utan att få någonting blödigt i blicken. Själv vill jag kasta allt. Sist vi gjorde det här slängde jag i hemlighet en grön pall som vår äldsta dotter ”skapat” i träslöjden i typ 5:an. Den var så bräcklig att det inte gick att sitta på och så ful att den inte kunde stå framme. Min fru har fortfarande inte förlåtit mig. Nu försökte jag slänga några kubikmeter med dockor och nallar som ingen bryr sig om längre, men hon menade att de skulle sparas tills när våra döttrar får egna barn. Jo, det där känner man igen. Jag gick ofta klädd i min pappas gamla kläder som barn och lekte med hans malätna, neddreglade nalle. Vem lurar vem här egentligen?
Efter ett kompromissande som skulle skapa respekt i FN, åkte jag till tippen.
Det är renande att åka dit och kasta saker i uppmärkta containers. Ibland flyger fan i mig och jag kastar ett stålrör eller en frigolitskiva i pappcontainer, mest för att se om någon reagerar. Det gör de och jag har flera gånger tvingats slåss med vilt främmande män för att ta mig därifrån. Det är märkligt vilka små ordningsvakter som gästar tipparna. Den här gången kastade jag ett bilbatteri i container som var märkt för brännbart, vilket skapade en enormt dålig stämning på tippen. De skrek åt mig och sa att jag saknade miljömedvetande. Jag ropade tillbaka att de hade fel. ”Jag älskar miljön” sa jag och motade bort några anfallande haverister med ett avslaget lysrör. Sen höll jag ett kärnfullt tal om att solen i alla fall kommer att slockna om 10.000 miljoner år. Då spelar det ingen roll om vi källsorterat, återvunnit och pantat. ”Skaffa lite perspektiv, trädkramare” skrek jag genom sidorutan på min Cheva innan jag tryckte plattan i botten.
Jag har haft en bra påsk.
Anders Tempelman
Min kvantmekaniska tvättmaskin
95% av universum består av en kombination av mörk materia och mörk energi. Det vet man, däremot vet ingen vad den här majoritetsmaterian gör eller fungerar. Mycket pekar på att den bidrar till inflationen, dvs universums expansion. Men hur är fortfarande inte förklarat. Det är bland annat därför den nya partikelacceleratorn i Schweiz byggs. CERN ska stå klar i sommar och hela fysikervärlden står på kö för att få partiklar att krocka planlöst i en hastighet som närmar sig ljusets. Påminner skakande mycket om när jag tvättar hemma i min nya tvättmaskin. Det händer saker där inne som jag inte begriper. Färger förändras, storlekar skiftar, material bryts ned och saker försvinner.
Anders Tempelman
Lite magi i schlagerfestivalen.
Är det bara jag som sitter och skruvar mig i tv-soffan när schlagerfestivalen drar igång? Hopplös skvalmusik framförd av knappt sångkunniga människor med något frireligiöst i blicken. (Nordman undantagen.) Ju dummare text desto bättre, gärna framförd med en hopplös koreografi som kretsar kring utsträckta händer, uppsträckta händer, händer mot hjärtat, händer mot huvudet. Sen kommer kvällens obligatoriska dansnummer i någon sorts mellanrum och jag håller andan av fasa. Men det är Kristian Luuk som dansar med Anna Vnuk och det är roligt och vackert på samma gång. Han gör det på riktigt och det blir ett magiskt litet ögonblick. Sen återgår allt till det normala igen och man kan svära på att det är TV3 som sänder och inte SVT.
Anders Tempelman
Gubbar med pengar.
När jag var yngre föraktade jag de där medelålders, tunnhåriga gubbarna som åkte omkring i dyra sportbilar, hade coola märkeskläder och de dyraste skidorna utan att kunna åka ordentligt. Och värst av allt, de som släntrade omkring i musikaffärer och köpte dyra gitarrer som var helt bortkastade på dem. Min inställning var att pengar borde man ha som ung, de gamla skulle ju ändå snart dö och hade ingen glädje av sakerna de köpte. Så när jag i julas köpte en elbas som jag drömt om sedan jag var 12, kändes det som om någon stod och tittade dömande på mig. Kanske en liten, benig, mörkhårig kille med bruna ögon som var skitkass på bas och knappt kunde ta ett barréaccord på gitarr. Den här basen hade varit fullkomligt bortkastad på honom. Så enkelt är det med den saken.
Anders Tempelman
Digital existentialism.
Vid något tillfälle bestämde jag mig för att inte låta mitt mailprogram hämta mail automatiskt. Jag ville vara herre över min tid själv och inte förvandlas till en mailnarkoman som hoppades att nästa mail skulle innehålla någonting livsavgörande. Ett skämt, ett glädjebesked, ett kärt återseende eller en hydraulisk pump som kan förlänga kroppsdelar till oanade längder. Jag trivdes bra med mitt nya, kontrollerade liv men utvecklade efter hand en otäck ovana. Nästan spastiskt klickar jag numera på ”Hämta e-post” i hopp om att bli bekräftad som människa. Och nu i sportlovstider får jag så få mail att jag promenerar in till vår server med jämna mellanrum och kastar okunniga blickar på maskinparken. Det kan hända att jag frågar mina kollegor om servern ligger nere. Men de försäkrar mig om att de får massor med mail hela tiden. ”Det får jag också”, brukar jag svara då.
Anders Tempelman