Förföljd av en röst.
Tidigare gick jag till Wayne’s i konserthuset på mornarna, men det går inte längre. En äldre kvinna som pratar med sig själv är alltid där numera. Hon pratar högt för sig själv och gärna med blicken fäst på mig. Jag är van vid den här sortens uppmärksamhet, av alkisar, pundare och kortväxta, packade killar. De ser någonting i mig. Men det här är verkligen irriterande. Jag sitter fördjupad i min dator eller en bok och hör plötsligt denna malande, mumlande röst. ”Ja, så kan det verkligen inte vara, han var inte alls ledsen, mjölet måste i före smöret, men det vet jag ingenting om, hon var alltid glad på mornarna….” Första gången det hände tittade jag upp lite förvånat och mötte hennes blick, såg mig omkring och försökte begripa vem hon pratade med. Numera undviker jag att titta på henne och stoppar direkt in lurarna till min mobil och spelar musik. Fast det tar inte bort den obehagliga känslan av att någon tittar på mig och pratar med mig. Min hund har samma blick när han behöver gå ut eller vill påminna mig om att han inte fått sin middag ännu. Den här kvinnan kanske också vill någonting som jag inte riktigt begriper? Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag talade tillbaka. På hennes sätt. Med en massiv vägg av ord och osammanhängande meningar. Skulle hon tystna och lyssna intresserat för ett ögonblick? Jag tänker inte ta reda på det. Nu sitter jag på ett annat fik på mornarna och oroar mig mest för att hon ska hitta mig igen.
Anders Tempelman
Att göra sig hörd.
Jag har alltid undrat hur det går till. Ögonblicket när man ser en stor blank, obesudlad yta och samtidigt inser att man har en fet tuschpenna i fickan. Eller är det tvärt om, man har en tuschpenna i fickan och söker aktivt efter en yta? Plötsligt står man i alla fall framför en ny, stor och blank plåt i tunnelbanan. Men nu är frågan, vet man sitt viktiga budskap eller improviserar man? Jag ser en ekvation framför mig där man väger antal stavelser med ytstorlek och önskat budskap. Kanske ingår även önskad effekt i relation till ytans geografiska placering? Det kan inte vara ett hastverk att klottra. Till slut bestämmer man sig för att jobba typografiskt stort och satsa på enkelhet. Resultatet blir föredömligt synligt men budskapsmässigt lite svagt? Är det jag som är bög, är det killarna som jobbar bakom plåten som är bögar (plural i så fall) eller är det klottraren själv som är bög? Det blir liksom ingen reaktion när syftningen är så luddig och diffus. Och det är väl trots allt en reaktion man är ute efter? Om klottrarna inte kan bättre än såhär, är det bara att tvätta bort.
Anders Tempelman
Inavel och siffran 475.
Det finns en fråga som förföljt mig ett tag och som jag gärna tröttar ut folk med på fester och middagar. Om Homo Sapiens dök upp i Afrika för ca 200.000 år sedan och dessutom kan härledas till en stam på mellan 500-10 000 individer, borde inte inavel varit ett stort problem för artens fortlevnad? Borde vi inte alla ha dubbla tandrader och sitta och spela banjo på dagarna? Därför har jag ägnat kvällen åt att försöka hitta ett svar. Och svaret är tydligen 475. Det är nämligen det antal individer som krävs för att undvika inavel. Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände innan vi blev just 475, för någonstans måste det ju ha börjat med färre individer. Jag har en känsla av att jag kommer att förstöra flera middagar och fester med det här framöver. Hör gärna av dig om du kan hjälpa mig.
En sjuklig fixering vid matematik.
Jag har en känsla av att vi är rätt många som hatar matematik. Det grundar sig inte bara i att vi alla har haft lärare med nikotingula fingrar, mjällbeströdda axlar och en komplett oförmåga att förklara användarnyttan med andragradsekvationer. (Fast det kan ha spelat en viss roll.) På något konstigt sätt har matematik lyckats uppnå en särställning inom skolan. Du kan vara hur duktig på språk, historia och andra viktiga ämnen som helst, men är du svag i matematik så hamnar du i en stödgrupp. Det händer aldrig i svenska eller SO. Hela skolan ger eleverna en känsla av att ”är du dålig i matte så kommer du antagligen att börja knarka, prostituera dig, bli kriminell och förtidspensionerad.” Jag förnekar inte nyttan med grundläggande matematikkunskaper eller vitsen med numerisk hjärngymnastik, men det finns ingen måtta. Att vara duktig i språk eller konstnärligt lagd är på sin höjd charmigt, men knappast akademiskt meriterande. Jag vet inte, men har jag röjt att gick ut gymnasiet med underkänt i matematik nu?
Anders Tempelman
Musikalisk identitet.
När jag var tonåring brukade jag öppna fönstret till mitt rum när jag spelade musik högt. Planen var att alla snygga brudar som passerade utanför skulle stanna upp och undra vilken snygg kille med häftig musiksmak det måste bo där. När jag köpte min första bil investerade jag i en musikanläggning som kunde ge whiplashskador när man tryckte på. Numera använder jag iChat på samma sätt. Under mitt namn ser alla som jag har kontakt med mig vilken musik jag lyssnar på. Det här är också lite stressande, eftersom jag inte bara gillar hårdrock eller destruktiv musik som odlar bilden av mig som en spännande människa. Jag har också en helt ocool sida som gillar smetig pop, smöriga ballader och fjantig jazz. Därför stänger jag av den här funktionen på iChat när det passar mig. Precis som när jag stängde fönstret för att lyssna på Supertramp, Wings eller annat som man skämdes för.
Ska man aldrig växa upp?
Anders Tempelman
Fräls oss ifrån ondo?
Det är något som inte stämmer. Jordens samlade isdepå smälter okontrollerat och vad gör vi? Vi filar på våra kroppsliga små åkommor! Tag dig en titt på närmaste reklampaus och förundras. Ett helt ordinärt reklamblock inleds med botemedel mot ändtarmsbesvär, analklåda och hemorrojder. 30 sekunder senare följer tips om hur du blir av med din förtretliga förstoppning över en natt. Nästa budskap gäller tabletter mot illaluktande flytningar, tätt följt av munskölj, herpessalva och huvudvärkstabletter. Och detta inom loppet av fem minuter! Vad säger det om oss människor? (Jag vet inte om jag vill veta.) Vi talar primetime! Tv för en uppväxande generation, för samhällets mitt-i-livet-människor och för dess makthavare. Är det på ett högabsorberande trosskydd vi ska flyta iland när vattennivåerna stiger? Är det till apoteket jag ska styra kosan när luftlarmet går? Ska skolorna dra ner på den lärarledda undervisningen och istället satsa på pharmaceuter?
Nej, jag vet inte var man hittar lösningen på världens problem. Men en sak är jag tämligen säker på: Längst in i naveln finns bara lite ludd.
Helena Helsing Mork
Den svåra konsten att ge dricks.
Inte ens när jag jobbade på Hotell Wellington på Storgatan kunde jag förhålla mig till dricks. Jag avskydde att få dricks, kände mig billig och usel på något märkligt sätt. Det hände att jag avböjde en framsträckt sedel, vilket gjorde det hela ännu konstigare för gästerna. Att ge dricks är också ångestladdat för mig, mest för att jag oroar mig för att ge för lite eller för mycket. (På ett Hamam i Istanbul en gång tvingades jag gå ut och besöka en bankomat för att farbrorn som gned min kropp med en mintdoftande tvättsvamp skulle få den dricks han dikterade.) Nu har jag gjort bort mig igen. Den som drabbades nu var en anemisk portier på hotellet i New York. Vi hade just checkat ut och bett att få förvara väskorna någonstans tills dess vi skulle åka till flygplatsen. Den benige gamle mannen fraktade bort våra bräddfyllda resväskor och gav mig fyra små biljetter. Jag tackade artigt och stoppade dem i fickan. Han tittade på mig med sina fuktiga hundögon och sa att han inte skulle vara kvar när vi skulle åka. Jag tyckte att det var en egendomlig kommentar, med tanke på att vi bara känt varandra i 25 sekunder. Men jag sa att det var helt ok och tackade vänligt för allt. Sen gick jag ut på gatan och insåg först då mitt misstag. Om du läser det här: Förlåt mig.
Anders Tempelman