Batman är död.
Mitt i den Toscanska natten skriker mina döttrar. Jag rusar upp, genom det rustika köket och in i deras rum, där de ligger under täcket. Det tar mig bara någon sekund att uppfatta varför de skriker, en fladdermus har flugit in i rummet och cirklar stokastiskt runt i rummet där bara en naken glödlampa lyser i taket. Jag står kraftigt hukad i dörröppningen och undrar hur jag ska få ut den, när den plötsligt flyger i min riktning, genom dörröppningen, in i köket och vidare in till sovrummet där min fru befinner. Hon skriker. Barnen tar till flykten och springer nedför trappan till husets hall och drar igen dörren efter sig. Jag springer in till min fru utrustad med en badhandduk och gör några patetiska försök att mota ut kräket som bara flaxar runt utan mening eller mål. Fladdermusen flyger plötsligt rakt mot mig igen och ut genom köket och in flickornas rum igen. Jag springer efter och stänger in den i rummet och försöker tänka. Jag utrustar mig med min ena sandal (storlek 47) och en badhandduk i ena änden, fast bestämd att mota ut den. När jag tittar in genom dörrspringan är allt tyst och jag inbillar mig att den hittat ut till slut. Men när jag står och tittar upp mot de gamla träbjälkarna från 1700-talet, ser jag en luddig, brun sak sitta fastklistrad. Jag slänger en av flickornas flip-flops mot den och vips så flyger och kränger den runt i rummet igen. Min fru ropar plötsligt från andra sidan dörren att fladdermöss går mot ansiktet om de anfaller. Precis vad jag behövde höra. Och sen när blev hon expert på fladdermöss, tänker jag och drar badhanduken över mitt huvud och blir plötsligt väldigt lik en gammal rumänsk kvinna. Min toffla viner genom luften, jag väser ljud och springer hukat från hörn till hörn. Till slut tröttnar både jag och fladdermusen. Han sätter sig i taket och jag smiter ut och fuktar min handduk i ena änden. Sen går jag in snärtar ner fladdermusen från taket. Han faller till marken och jag kastar mig över den med handduken. Jag tittar inte på den utan känner bara den lilla äckliga kroppen genom handduken, innan jag slänger ut den genom fönstret.
Sommarens minne.
Anders Tempelman
Idioten i Viareggio
Jag befinner mig i Toscana och har efter en veckas dumsolande lyckats åstadkomma en rödlila nyans över hela kroppen som antagligen är någon sorts förstadium till hudcancer. Viareggio är närmaste strand och jag påminns om strandens demokrati varje dag jag är där. Här samsas åderbråcken med silkonet. De feta med de beniga och de rika med de fattiga. Gamla italienska tanter står som fåglar i strandbrynet, med bollar till kroppar och smala pinnar till ben. Bredvid står de atletiska, 20-åriga killarna och spanar in brudar lite längre upp på stranden och kastar sig slumpmässigt ut i vågorna när någon sorts ögonkontakt åstadkommits. Sen kommer farbröderna i par, med Speedo badbyxor, tjocka guldlänkar runt halsen och mobiltelefonen och cigarettpaketet i handen. Sen börjar man spekulera kring människorna man ser. Hon med ett vitt hår med extensions ner till midjan, stringbadbyxa och ett par solglasögon från Dolce Gabbana som täcker halva ansiktet – hon måste vara ryska? Den där vita tjockisen där borta med en fasansfull tatuering över höger vad, han måste vara engelsman? Och någonstans i havet av människor ligger någon som gör samma sak som jag. Vem är den där skitlånga, medelålders, kräftröda idioten som bodysurfar på vågorna som om han vore 12 år. Han måste vara svensk?
Anders Tempelman
Två revolvrar i golfbagen.
I min friggebod på tomten står min morfars gamla golfset. Det har följt med i alla flyttar eftersom jag aldrig klarat av att kasta det. Kanske har jag drömt om att spela med det någon gång, som en homage till morfar. Men det har tydligen hänt så mycket med golfklubbor sedan han spelade på sitt Slazenger Jack Nicklaus, så de kommer aldrig att spelas med igen. Jag plockade fram setet för ett par dagar sedan och tömde bagen på sitt innehåll. Jag hittade bland annat morfars gamla score cards, ett dussin golfbollar, peggar, en halsduk i lammull och en svart golfhandske som passade mig perfekt. (Måste ha hängt slappt på morfars hand om jag minns hans händer rätt.) När jag tömt bagen på alla klubbor så var det ändå något som skramlade i botten, Jag kikade ner och såg att det blänkte i botten. Det var en märklig känsla att hitta sina gamla knallpulverpistoler igen. En klassisk Colt och en Luger. Jag undrar hur många rundor min morfar hann gå med mina pistoler som sällskap?
Anders Tempelman
I Strindbergs spår
Vi var fyra i båten som styrde ut mot Kymmedö, ön som inspirerat till Hemsöborna. Jag har varit där flera gången tidigare, utan att hitta den berömda skrivarstugan. Men en i sällskapet visste precis var det mytiska stugan låg. Vi klafsade över en bondgård och hoppade liksom hage mellan blafforna av fårspillning innan vi slutligen nådde fram. Det var en enorm besvikelse. I det här lilla skithuset hade alltså Strindberg suttit och skrivit världslitteratur? Vi gick tillbaka till bryggan under tystnad och åt en seg köttbit på en toast. På vägen hem började det ösregna. Sverige. Sommar. Strindberg.
Anders Tempelman
Blindträff på Kungsgatan
Förra torsdagen hade jag stämt träff med en bekant till en bekant. Vi hade pratat på telefonen om ett eventuellt samarbete och tyckte att vi skulle ses och prata om saken. Jag föreslog Wayne’s på Kungsgatan 08.30 och sa att jag skulle sitta närmast fönstret ut mot Kungsgatan. Kanske skojade jag om att jag skulle ha en stor grön hatt på mig, för igenkänning, jag vet inte. När jag kom dit på morgonen visade det sig att Wayne’s har börjat med sommartider och inte öppnar förrän 09.00. Så jag slog mig ner i en av deras utestolar och väntade. Plötsligt kommer en kille som leder sin cykel. Han tittar menande på mig och jag tittar menande tillbaka. ”Johan?” frågar jag lite trevande. Han nickar jakande och vi skakar hand och konstaterar att vi kanske måste gå upp till Coffee Cup om vi ska få något kaffe också. Så vi promenerar iväg och småsnackar. Han har hört så mycket gott om mig, säger han och kallar mig för Rolf. Jag låter det passera eftersom jag inte vill genera honom. Man vill ju inte framstå som en besserwisser. Vi hinner nästan fram till Coffee Cup när han kallar mig för Rolf för andra gången och då känner jag mig tvungen att rätta honom. ”Jag heter inte Rolf, utan Anders” säger jag. ”Jaha, ok” säger han och fortsätter oberört att berätta någonting.” Jag blir lite misstänksam och frågar honom om han är Johan som sysslar med källvatten. Det var han naturligtvis inte. Det visar sig att han har stämt träff med en kille som heter Rolf och som han heller inte träffat förut. Rolf skulle antagligen bära chinos, berättar han för mig på väg tillbaka till Wayne’s. Jag blev nästan förbannad. Ser jag ut som en kille som någonsin skulle bära chinos? Nåja, sen slutade det med att rätt kille dök upp utanför Waynes och han och jag gick till Coffee Cup. Om han inte kallat mig för Rolf eller om jag låtit det passera, hur länge hade vi kunnat kallprata om väder och vind innan vi upptäckte att vi satt med fel sällskap? Skrämmande.
Anders Tempelman
Mitt sommarprogram
Även i år har de ringt och tjatat från Sveriges Radio. Det är nästan gripande hur desperata de är och jag vet inte riktigt efter vad. Jag har försökt förklara för dem att jag lever ett händelsefattigt liv och inte har någonting att berätta. Jag kanske kommer att spela bättre musik än de flesta, men det gör inget sommarprogram. Min uppväxt var vanlig på gränsen till tråkig. Ingen i min släkt har åstadkommit någonting spektakulärt och jag gillar inte ljudet av min egen röst. Jag tycker att jag låter löjlig och tillgjord. Mitt detaljminne gränsar till det obefintliga, vilket är en kraftig svaghet när man ska fängsla en publik med bara sin röst. Och mitt yrkesliv kretsar mest kring möten i kvalmiga eller iskalla konferensrum där skakande lite av allmänintresse sägs. ”Allt det du sagt nu, är precis vad som kännetecknar ett riktigt bra sommarprogram” förkunnade kvinnan från Sveriges Radio entusiastiskt. Jag sa att jag skulle fundera på saken en gång till. Då toppade hon med att erbjuda mig gratis licensavgift under hela 2008. Men jag tror att jag tackar nej ändå.
3 liter mjölk och en buttplug
En god vän till mig har fått ett anbud att flytta till USA och jobba för ett svenskt företag. Förra helgen hade han och hans fru öppet hus i sin villa så att alla vänner kunde komma och lyckönska dem inför den kommande resan. Huset var fullt av folk som minglade i värmen. När jag passerade genom köket såg jag en inköpslista ligga på köksbordet. Den innehöll det vanliga, lite mjölk, grönsaker, ost etc. Så jag tog tag i en bläckpenna som låg bredvid blocket och skrev "Buttplug" längst ned på shoppinglistan. (Jag vet, en smula omoget.) Jag gick och smålog åt mitt eget påhitt ett par minuter innan det försvann i den dimma som utgör mitt normaltillstånd. Lite senare står jag med värden och pratar om familjens resa till sydstaterna, när hans 18-åriga barnflicka kommer fram till oss med ett anteckningsblock som känns bekant på något sätt. Hon håller fram det mot Erik och frågar på gotländska om han har skrivit det här och pekar på ordet Buttplug. Erik tittar mystiskt på ordet och vet inte riktigt vad han ska säga. "För jej kan int les sån här skrivstil" fortsätter barnflickan och liksom motar blocket mot Erik. Det är då det brister för mig och jag börjar skratta och förklara för Erik, som klart och tydligt kan läsa vad som står, att det är jag som skrivit det. Erik skrattar lite artigt och säger åt barnflickan att hon kan glömma det. Sen tänker han att den här USA-resan kanske kan bli rätt befriande trots allt.
Anders Tempelman