Motorsågsmassakern.
Jag har just låtit döda tre tallar på min tomt. De stod i vägen och skräpade ner, är mitt lama försvar. Tre stolta tallar, säkert dubbelt så gamla som jag, syreproducerade, koldioxidkonsumerande och skitfula. Hade de varit vackra att se på kanske jag hade skonat dem. Men nu blev det ett rent beställningsjobb. Brandmännen kom en dag, fällde träden, tog bort allt ris och lämnade stammarna uppsågade på tomten som likdelar. Min plan var att jag skulle hyra en vedklyv och skaffa mig ett vedlager inför vintern. Men när jag såg kubikmetrarna framför mig, blev jag bara väldigt matt. Så jag satte ut en annons på Blocket och erbjöd gratis ved mot avhämtning. Jag har ju i ett tidigare inlägg beklagat slöseriet med träd, i synnerhet när de används för direktreklam. Det enda jag kan vara riktigt säker på är att mina träd inte fälldes för att berätta vilka låga priser de har på fläskfärs på Lidl. Det känns mycket bättre när jag tänker på det.
Anders Tempelman
Hur många träd ryms i en brevlåda?
Det är väl inte bara jag som skräms över hur mycket direktreklam som fyller brevlådan varje dag? Tjocka packar med erbjudanden som jag inte är intresserad av och som jag kastar direkt i tunnan för tidningsåtervinning. (Det är ju inte tidningar i egentlig mening, men det känns bättre att slänga eländet där än i soporna.) Telefonkatalogen vill jag inte ens prata om. Hur många år till ska Eniro trycka och frakta ut någonting som mest liknar en bojsten och som jag inte har bläddrat i de senaste 10 åren? Jag kastar den inplastade besten direkt när den anländer och mår dåligt varje gång. Jag mår också illa av utskicken från en lokal mäklare som låtit avbilda sig själv med en telefon intill örat, samtidigt som han tittar lömskt på mig. Vad är det han vill ha sagt? ”Det går bra för mig, jag är upptagen.” ”Jag sitter vid telefonen och inväntar ditt samtal.” Om jag träffar honom någon gång ska jag pressa ner honom i tidningsåtervinningen också med allt annat skräp.
Anders Tempelman
Jag och Kurt Vonnegut.
En riktigt kär vän har dött. Vår relation sträcker sig långt tillbaka i tiden och han var en av de författare som präglat mig mest. Min vana trogen läser jag allt av författare som jag verkligen gillar. I Kurts fall blir det rätt många böcker, varav en del är helt oförglömliga. Jag minns att i en av hans senaste böcker, så sa han farväl till sina läsare och sa att det här skulle bli hans absolut sista bok. Det blev en till efter det, vilket är så typiskt honom. Kurt blev 84 år och rökte två paket Pall Mall utan filter varje dag. Länge trodde jag att vi fyllde år på samma dag, vilket ingav mig en känsla av samhörighet och betydelse. Rätt nyligen fick jag klart för mig att jag tagit miste på en dag, vilket snabbt fick mig att återgå till mitt gamla vanliga hopplösa jag.
Trapphushumor
Anders Tempelman
Synkroniserad mens.
När man bor ihop med tre kvinnor märks det. Det är som om en kall vind plötsligt blåser igenom huset. Äldsta dottern pratar lite mer ansträngt och ihärdigt än vanligt, yngsta dottern blir lite mer tyst och retlig och hustrun lite kortare i tonen och extra känslosam över småsaker. Chokladkakor kan plötsligt figurera i huset. Men vad är den biologiska fördelen med att kvinnor som bor ihop synkroniserar sin mens? Teorierna är många, men ingen verkar riktigt veta. En manlig forskare har kommit fram till att det handlar om att männen ska kunna befrukta så många olika kvinnor som möjligt. (Önsketänkande?) Den synkroniserade mensen och fruktsamheten ska utsöndra dofter som gör männen galna är kättja. Den här teorin krossas dock av en kvinnlig forskare som slår fast att sex oftast utövas i perioden runt omkring menstruation, vilket är kvinnans minst fertila period. Och borde det inte vara tvärt om i en helt promiskuös grotta? Om åtminstone någon kvinna har ägglossning varje dag, borde väl oddsen för graviditet fördelas jämnt över året. Inte till ett fåtal dagar per månad. En annan teori som tar vid där den förra slutar, handlar om att om alla är gravida samtidigt kan man hjälpa varandra att ta hand om barnen. Min känsla är väl snarare att om halva grottfolket är gravida samtidigt, så blir hela stammen extra sårbar. Det finns liksom ingen evolutionär logik i det här. Bara en kall vind och en svag doft av choklad.
Jag och Tiger.
Jag satt bredvid Tiger Woods på en restaurang i Dubai för inte så länge sedan. Jag skulle aldrig känt igen honom om det inte vore för hans svenska flickvän som kallade honom Tiger hela tiden. Lät märkligt och lite intimt. Jag fick anledning att samtala lite med dem, när jag råkade snärta till mitt köttspett så att det stänkte blod och brunsås över dem. De var väldigt älskvärda och överslätande över incidenten och jag fick en känsla av att de välkomnade avbrottet. Jag slog mig ned mellan dem och berättade några fascinerande anekdoter ur mitt händelsefattiga liv. Sen gled jag elegant över till golf och refererade till mitt banrekord på en tidig version av ett golfspel på Mac. Tiger började se lite trött ut, men hon (Elin tror jag att hon hette, eller Barbro kanske..) var helt tagen av hur jag beskrev dog-legen på 16:e hålet. Jag avslutade kvällen genom att ge dem mitt kort och propsa på att de skulle skicka kemtvättsräkningen till mig, samtidigt som jag gned bort lite torkat blod på Tigers panna. Jag tror ärligt att det här mötet var lika stor för dem som för mig. Sen gled jag tillbaka till mitt bord där min fru och mina barn satt och såg sura ut. Så småaktigt av dem.
Anders Tempelman
Att skratta högt ensam, offentligt.
Det händer väldigt sällan. Skulle det ske för ofta hamnar man på ett hem och får mellan 70-760 volt rakt igenom hjärnan. (Elchocker har ju omvärderats och fått lite av en renässans på senare år. Åtminstone bland dem som sköter spakarna.) Jag tycker att det är höjden av konstnärligt skapande att lyckas få mig att skratta till genom att placera ett antal bokstäver i en viss ordningsföljd. Böckerna ovan är de två senaste som lyckades med det och jag är så enormt avundsjuk att inte jag skrev dem. Undrar vad jag gjorde istället? Vilken deprimerande tanke.
Anders Tempelman