En annan värld
Anders Tempelman
”Jag har någonting att säga dig.” Gud.
Så står det på neonskylten till en frikyrka i Sollentuna. Jag höll på att köra av vägen. Har de anlitat en skicklig copywriter eller är det utslag av blind tro, helt utan självdistans? Jag hoppas på det sistnämnda. En skicklig copywriter skulle ju kunna öka antalet besökare och medlemmar avsevärt, vilket vore en katastrof. Annars brukar jag sporadiskt få besök av folk som ska sälja sin tro över dörrtröskeln till mig. Något som till och med dammsugarbranschen har slutat med. Jag känner igen dem direkt, redan genom glaset på min ytterdörr. Det är någonting sårbart och glansigt i blicken som annars brukar vara förbehållet knarkare. (Marx visste vad han talade om när han sa att religion är opium för folket.) Öppningsfrasen är oftast enormt fantasilös typ ”tror du på Jesus?” eller den lite mer slipade ”är du intresserad av andliga frågor?” Men tänk om de öppnat med ”Anders Tempelman? Vi har ett brev till dig. Det är från Gud.” Senaste de kom på besök öppnade jag dörren hastigt och innan de hunnit öppna munnen sa jag bara ”absolut inte” och slog igen dörren. Gud har nämligen ingenting att säga mig.
Strindbergs skurknän
En av Strindbergs mer okända sidor är hans pedantiska läggning. Det undgick dock inte skulptören Carl Eldh som 1916 avtäckte vår store diktare i Tegnerlundén. Här ser man tydligt att Eldh lagt ned mycket möda och omsorg på att ge Strindberg rejäla skurknän. Den okunnige kan tolka de blaffiga, formlösa knäna som slarv från Eldhs sida, men så är icke fallet. Initierade Strindbergskännare vet att August ibland kunde drabbas av maniska tankar kring damm och smuts och därför ofta själv stod för städningen. Hans förtroende för kvinnor var ju, som många vet, rätt lågt. Ett förtroendeglapp som alltså även omfattade städning, vilket ju annars var klassisk ”kvinnogöra” på den tiden. Nästa gång du passerar statyn. Vila blicken på giganten och föreställ dig honom på knä med en doft av såpa omkring sig.
Rakblads-inflation.
Innan jag fick ansiktshår (sist i klassen) köptes rakblad i små askar och sattes på plats i rätt stiliga rakhyvlar. Bladen var så coola att de avbildades som halssmycken i silver eller hamnade på omslaget till Uriah Heep. Män var välrakade på den tiden också. Sen blev det uppenbarligen konkurrens på marknaden. Rakapparater, engångshyvlar och läskiga skepparkransar höll på att slå ut rakbladen. Vips så utvecklades dagens rakhyvlar, där rakbladen sitter fast i små plastfästen. Och efter det spårade allting ut. Ett rakblad förvandlades raskt till två, för att göra rakningen ännu bättre, din kind ännu slätare och brudarna galna av åtrå. Sen toppades det med tre rakblad, Gillette MACH3 vill jag minnas, därefter kom en med fyra. Och nu har äntligen marknaden belönats med Gillette Fusion Power med 5 rakblad. Precis vad man väntat på, en hyvel som dödar alla andra hyvlar. Var ska det här sluta någonstans? En bärbar vägg av rakblad? En sak är i alla fall säker, ju mer de håller på med rakbladsinflationen, desto mindre lust får jag att återvända till rakhyveln. Att ha den runt halsen eller använda som omslag till rockplattor är inte heller aktuellt.
lodenrock i barnstorlek
Hittade följande i en av mina anteckningsböcker.(Ja, jag har många.) Tittar på en väldigt liten, äldre man i lodenrock på tunnelbanan. Han måste vara runt 70 år och inte mycket längre än 1.60. Gör de lodenrockar så små eller är det en barnmodell? Och varför har han den på sig idag, en exceptionellt varm septemberdag? Rör det sig om en missbedömning när han ställde sig på tå och sneglade ut genom köksfönstret tidigt på morgonen, eller är han lite frusen av sig? Lodenrocken är ju inte enbart känd för att vara exceptionellt ful, utan även väldigt varm. Just idag känns den kombination extra olycklig. Undrar om det plingar när han går in i tobaksaffärer, eller om fotocellstrålen går precis ovanför hans tyska jägarhatt med svinborst?
Anders Tempelman
Du vet att någonting är sjukt när:
Du får ditt nya parabolpaket från Canal Digital och de skickar med en parabolantenn trots att du uttryckligen sagt att du redan har en på taket och att du bara behöver boxen.
Din diskmaskin diskar kallt en dag och Electrolux lovar att komma ut inom en vecka och byta den trasiga delen. 2 dagar före jul har den fortfarande inte kommit och när man frågar vad reparationen kommer att kosta så säger de ca 3.000:- Så du åker och köper ny diskmaskin för 3.500:- istället.
Fyra dagar efter julafton åker du ut till tippen och slänger en parabolantenn som tillverkats i ett främmande land, fraktats till Sverige och sedan transporterats med lastbilar och Gud vet allt, för att slutligen hamna hos dig. Diskmaskinen, som bara saknar en del och antagligen skulle kunna diska framgångsrikt i 10 år till, ställs i en hörna av soptippen där 30 andra disk- och tvättmaskiner står. Alla ser ungefär lika nya ut som din.
Anders Tempelman
Lika inför lagen?
Anna Sjödin har avgått. ”På egen begäran” som det alltid måste heta när någon tvingas bort eller får sparken. Jag tycker att allting med den här affären har känts väldigt märkligt. Bara att gå på Crazy Horse är ju suspekt. Att dessutom vara enormt full är kanske standard på det stället (det kanske är enda sättet att stå ut?) men knappast OK som SSU ordförande. Det jag reagerar mest på är att hon får Leif Silbersky som försvarare. Antagligen landets främsta advokat. Skulle jag fått honom om jag varit full på Crazy Horse och hamnat i slagsmål? Sen döms hon i tingsrätten och hovrätten och får sen skriva en ledare på DN. Skulle jag också fått sista ordet i Sveriges största morgontidning efter att ha dömts på alla punkter? ”Jag tar ingen skit” säger hon i DN och på kvällstidningarnas löpsedlar. Och min känsla är att hon verkligen inte har behövt göra det heller.
Anders Tempelman