Min återfunna ilska.

Häromdagen brast det för mig. Under ett antal år som kollektivresenär har jag tvingats lyssna på det ena pantade mobilsamtalet efter det andra. ”Hej, var är du? Nej, jag är på tunnelbanan. Nähä, sa han det? Sa han det? Du skojar! Nähä!” Och när det inte är tonårstjejer så är det farbröder i comboyhatt och oljerockar från Marlboro Classic som pratar med kollegor. ”Jag la min powerpoint på servern inför morgondagens meeting. Vi kan väl gå igenom den på the office innan vår presentation för (han ser sig omkring menande) the-big-client imorgon?” Igår satt i alla fall en farbror i någon sorts grävlingsfrisyr (grått på sidorna och med svarta tussar upptill) och pratade högt och oavbrutet om sin helg. Det handlade om maträtter, vilket härligt väder det var i lördags och spekulerades okunnigt och ointressant om det skulle bli snö till jul eller inte. Jag satt mitt emot och hade gett honom både det ena och andra onda ögat, helt utan resultat. Så när tunnelbanan stannade vid universitetet, sträckte jag mig fram och ryckte telefonen ur handen på honom. Med några raska steg gick jag till de öppnade dörrarna och kastade telefonen med full kraft in i betongväggen. Det formligen sprutade elektronik över perrongen. Sen gick jag lugnt tillbaka och satt mig igen. Grävlingsmannen satt helt stum och såg illa berörd ut. ”Nu är du inte så kaxig va, djävla grävling” sa jag till honom och återgick till att läsa. Gud vad skönt det kändes. Alla borde pröva det.

Anders Tempelman

folie-chock

Hur tänkte de här? Alla fyra framför en svensk flagga, så långt är jag med på tåget. Men sen. Tyckte de att någonting sakndes? Fotografen kanske tyckte att man borde ta av lite kläder, plocka lite poäng på den svenska synden och visa upp oss som ett exotiskt folk som oftast går omkring på det här sättet hemma. (Straxt före bastun då vi dricker hembränt direkt ur flaskan och därefter begår självmord.) Nåja, lite naket känns ju som industristandard för att kunna lansera band numera, så låt oss nöja oss med att de var före sin tid. Men folien? "Låt oss svepa in dem i folie, så att det känns som om de är helt nakna under." Vem kom på det genidraget? (Är det ugnsfolie eller vanlig folie, undrar man stillsamt.) Och hur såg det ut på redaktionen när någon granskade kontaktkartan och suckade hängivet. "Vi måste trycka affischer av den här?" Man skulle ha varit där och sett hur det gick till.

Anders Tempelman

den första gothrockaren

På Dublins National Gallery hänger en av Caravaggios tavlor. Jag har länge velat se dem i verkligheten och övervägde att flyga till Rom (eller var det nu var) där en stor utställning skulle ske i våras. Men annat kom i vägen (ett nytt nummer av Bamse och Illustrerad Vetenskap kom samtidigt) så det blev aldrig av. Den i Dublin är inte den du ser här. Men jag kan intyga att svärtan och tyngden i hans måleri är imponerande, men också med inslag av humor. Ansiktsuttrycken på flickan och gumman tyder väl på det? Vill du veta mer denna mörkrets mästare kan du besöka http://www.wga.hu/frames-e.html?/bio/c/caravagg/biograph.html

Jag och Brad

Under min semester i Italien när jag låg i mitt komaliknande tillstånd på en solstol, lade sig ett par bredvid mig. Han såg bekant ut på något obestämt vis och hon låg mest under parasollet med väldigt stora glasögon på sig och ammade ett spädbarn. De hade dessutom två små adopterade barn med sig. Efter ett par minuter kom jag fram till att det var Brad Pitt och Angelina Jolie som låg bredvid mig. Väluppfostrad som jag är så ansträngde jag mig för att inte besvära dem, utan ägnade mig istället åt min bok av Paul Auster. Efter ett tag frågade plötsligt Brad mig om jag var engelsman. Jag svarade att man skulle kunna tro det, eftersom jag har så risiga pigment. Han ville veta var man köpte frimärken och jag kunde briljera med att han kunde hitta dem på tobaksaffären och att han skulle fråga efter francobolli. Sen började vi snacka om fotbollsfinalen och Angelina suckade ljudligt när Brad och jag diskuterade om Zidanes utfall och sedemera utvisning. Efter ett tag gick jag och köpte några öl och Brad och jag promenerade utmed stranden, som man gör i Italien. Jag gick i strandbrynet, så att han inte skulle känna sig så kort. (Jag är rätt omtänksam när det gäller det där.) Vi pratade om familjeliv, barn, bilar och Eddie Izzard. När vi återvände hade våra fruar börjat prata med varandra och sen hade vi så trevligt tillsammans att bjöd in oss på middag på kvällen. Men vi sa som det var, att vi var upptagna, men tack i alla fall. Dagen efter var de borta och vi såg dem inte mer. Det låg en tjock tysk i Brads solstol och en inoljad tyska i guldbikini i Angelinas. Så kan det gå.

Anders Tempelman

Äntligen en kyrka man kan gå i.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan i samma veva som de bekände färg i frågor som kvinnliga präster och inställningen till homosexuella. (Att jag inte gick ur innan dess vara bara slapphet och ointresse.) Jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men har nu fått tänka om vid två tillfällen. Min första uppenbarelse var på Limelight i London, sent 80-tal. En underbar gammal kyrka konverterades till en riktigt skön, stökig klubb. Jag minns speciellt att ljudnivån låg precis mellan näsblod och migrän. Och nu senast, i Dublin, där en fin kyrka i slutet av Henry Street förvandlats till en fantastisk bar och restaurang. Där satt jag i helgen, alldeles bredvid orgelklaviaturen och åt en fantastisk lunch och drack en lika fantastisk öl. Kände mig upplyst och harmonisk, är det inte så det ska vara i en kyrka? I samma ögonblick som jag satt där, så undrade jag inte varför vi har någonting liknande i Sverige. Det haglar ju av vackra kyrkor som gapar tomma större delen av året. Gud drar inte folk längre, sakral musik drar några stycken runt våra högtider och dop, konfirmationer, bröllop, begravningar sker för sällan. Men en restaurang med fullständiga rättigheter i en miljö med anor från medeltiden, är inte det vad man drömmer om? Det skulle kunna få mig tillbaka till kyrkan i alla fall.

Anders Tempelman

Fläskjuice och andra drinkar

En i min bekantskapskrets har skaffat sig en frukt- och grönsakscentrifug. Det är en skapelse som kan utvinna juice ur i stort sett vad som helst. Min vän berättade lyriskt hur hon fick en sagolik grönsaksjuice på morötter eller hur hon fick en magisk grönsakssoppa genom att köra lite blandat grönt. Min fantasi gick igång direkt. Jag såg framför mig hur mina döttrar (som systematiskt undviker allt som är nyttigt) skulle kunna luras att få i sig grönsaker i enorma mängder. Kanske kan man sen blanda grönsaksjuicen med Oboj och därigenom dölja smaken? Skulle man kunna köra fisk? Sen började jag undra om man inte skulle kunna slänga ner en bit fläskfilé i centrifugen och få ut en sejdel med fläskjuice. En läskande sejdel, proteinrik dryck med alla nyttigheter intakta. Släng i några isbitar och några basilikablad och du kanske eliminerar grissmaken fullkomligt. En par vaktlar skulle man antagligen kunna slänga in oplockad och få ut det bästa på ett par sekunder. (De är ju så hopplöst lite kött på dem ändå.) Jag ser också framför mig att man kan centrifugera gamla matrester, som inte ens hunden vill ha. Ner i bunken och vips har du en komplex, tropisk måltid som du gulpar ner på några sekunder. Om de finns i större modeller kanske man skulle kunna centrifugera hunden också. Mest för att man är nyfiken på hur mycket labradorjuice man kan utvinna ur honom.

Anders Tempelman

Min invandrarbakgrund

En dag när jag kanske var runt 10 berättade min pappa för mig att han var adopterad. Jag minns det som någonting enormt positivt när jag fick klart för mig att jag var 25% italienare. Pappa hade obehagliga minnen från uppväxten på barnhemmet i Sverige, innan han slutligen hamnade i en trygg familj. Först vid 25 års ålder letade han rätt på sin biologiska mamma, då var farfar redan död. Farmor hette Gerd från Vänersborg och hon dog för inte så många år sedan. Historien var klassisk. Hon förälskade sig i en italiensk musiker som reste runt och spelade i Sverige i början på 30-talet. Han var gift och hade barn med en annan svensk kvinna, så skandalen var ett faktum när Gerd slutligen blev gravid. Jag vet inte om Gerd fick lämna Vänersborg innan magen började synas, men hon födde till slut en pojke som sedan lämnades bort. Jag träffade själv Gerd flera gånger, men det var också allt. Gerd gifte sig senare och fick två barn i det äktenskapet, varav jag träffat sonen. När Gerd närmade sig 90 kontaktade jag hennes son och frågade om han inte kunde fråga Gerd lite om den här perioden i sitt liv. Hur var den Lucyl Rizzi, fanns det några bilder på honom? Det dröjde ett par veckor, men sen dök plötsligt ett långt brev och några foton upp. Och där var han. Farfar. På vinst och förlust tog jag sedan och slog upp alla Rizzi i Sverige. Det är inte så många. Sen skrev jag ett brev till ett tiotal där jag berättade historien om Gerd och den italienska musikern. Kan det vara så att ni är släkt med Lucyl Rizzi, frågade jag som avslutning. Ett av svaren var ett samtal från Jönköping. Han var Lucyl Rizzis son, min halvfarbror. Vi pratade i flera timmar där jag fick veta att hans familj känt till att det fanns en illegitim son någonstans i Sverige. Jag lovade att resa ner till Jönköping en dag och visa upp mig själv och bilder på min pappa. En sorts släktträff och kanske en möjlighet att foga samman en historia som antagligen finns i de flesta svenska familjer, om man bara rotar lite.

Anders Tempelman