Swingers för en kväll.

En nära vän och hans fru pratar om att testa en swingersklubb tillsammans. De diskuterar igenom det moget och öppet. Alla eventuella implikationer som det kan ha på deras relation lyfts till ytan. Vikten av total ärlighet, att bägge verkligen vill och att eventuella känslor av svartsjuka måste kunna vädras. De enas om att det här är ett äventyr de vill uppleva. En klubb på nätet kontaktas och efter ett par dagar kommer ett mail med lite formaliafrågor om ålder, tidigare erfarenheter, preferenser, sjukdomshistoria och lite annat. 

Två veckor senare hälsas de välkomna och får sin första inbjudan till en träff, på en hotellsvit mitt i Stockholm. Lite instruktioner kring vett och etikett, ett konto att inbetala ett belopp på och en klädkod: Elegant.

De ser allt framför sig. Vackra, sexiga människor i svarta långklänningar och mörka kostymer glider runt i spektakulära rum upplysta av kandelabrar. Kanske med masker för ögonen för anonyma möten mellan satinlakan, på rokokobord, i Chesterfieldsoffor eller direkt på svala golv av Carraramarmor. Stanley Kubrick skapade bilden i Eyes Wide Shut och det är med den känslan de klär upp sig i sina bästa kläder och tar en taxi till hotellet. Lite pirriga och spända.

Hotellet är från 90-talet, förra seklets svagaste arkitektoniska period. När billiga materialval upphöjdes till en konstform. Gipsväggar, plastdetaljer, flytspackel med djurrester i och en skickligt fångad grundkänsla av ensamhet. 

De knackar febrigt på dörren till rum 304. Dörren öppnas av Ronny. En långtradarchaffis från Göteborg som precis klivit av från gruppsexet som pågår i ena dubbelsängen. Han har Hawaiskjorta på sig, vita tubsockor, en burk Norrlands Guld i ena handen och ingenting på underkroppen. På ett bord mitt i rummet står tre bag-in-box, två plattor starköl, en industriförpackning med glidmedel och åtta förpackningar med kondomer i olika smaker.

-Hjälp er själva, säger han och sveper generöst med handen ut över både drinkbordet och församlingen på 15 personer i rummet. En välväxt kvinna som står på alla fyra i ena sängen i full aktion med två män och en kvinna, vinkar glatt mot dem. En man i 70 års åldern som sitter med nedhasade byxor på en klaffstol och leker med sig själv, nickar hastigt till hälsning och återgår sen till sitt. I en soffa ligger ett omslingrat par och bredvid står deras nakna respektive och pratar om Slussen borde rivas eller inte. 

Belysningen är som på en bilverkstad, starkt, blågrönt och inte ett dugg förskönande. Håriga stjärthalvor och rynkiga kroppsdelar rör sig spastiskt i rummens olika hörn. Frånsett ljudet av kött som slås mot varandra blandat med stön och pustanden, hörs endast en klockradio som av någon anledning fastnat på en P1 Dokumentär om de växande klyftorna i världen. Doften i rummet är påtaglig och kan bäst återges som en hybrid mellan en gammal träningsväska och en fiskaffär straxt före stängningsdags.

Mina vänner sippar lite vin ur plastmuggarna och blickar blygt omkring sig när en liten grå vessla till kvinna närmar sig. Arketypen för någon som arbetar med bygglovsfrågor på kommunen.

-Knulla? frågar hon mjukt och tittar forskande på min vän.

-Hemskt ledsen, jag har tyvärr en tråkig urinvägsinfektion, svarar han snabbt och ler älskvärt tillbaka.

-Synd, ler hon med sina små gula pliggar till tänder.

-Ja, är det inte typiskt, svarar han och skrattar till lite ansträngt.

När Ronny från Göteborg sen bestämmer sig för att dansa vad han tror är en sexig dans framför min väns fru, då bestämmer de sig för att är dags att gå hem. Lite desillusionerade och väldigt besvikna sitter de tysta i taxin hemåt. Det är först efter en stund som det sakta går upp för dem; hur mycket de älskar varandra och hur fruktansvärt lyckligt lottade de är.

Snabbkurs i makt.

I samma ögonblick som säsong 2 av House of Cards släpptes på Netflix gjorde jag precis som vanligt. Köpte en hink med koffeintabletter, slog mig ner i soffan och såg hela serien i ett sträck.

Efter 13 spektakulära timmar var jag fortfarande klarvaken, men mina ben, skinkor och armar hade somnat, så jag rullade ner från soffan och drog mig fram enbart med hjälp av hakan. Min familj hittade mig halvvägs i trappan morgonen efter i någon sorts papegojställning med en stor luddig boll i munnen. Jag måste ha somnat och andats så tungt under natten att jag dammsugit upp allt damm i trappan.

Efter ett Tai Chi-pass och ett stort glas vatten kände jag mig redo för dagens uppgift. Först ringer jag mina vänner som jag vet är stora entusiaster av House of Cards. Jag väljer medvetet klockslag när jag vet att de är upptagna i möten som varken ger någonting eller leder någonstans. Sen förställer jag min röst med en dialekt som är en lysande hybrid mellan östgötska och västerbottniska. När mobilsvararen går igång, väser jag rappt in en mening och lägger på.

-Frank Underwood blir President i sista avsnittet, säger jag till en.

-Claire Underwood blir gravid men förlorar barnet, säger jag till en annan.

Efter 45 samtal övergår jag till sociala media. För att få maximalt genomslag svarar jag på kända personers twitterinlägg (under presudonym) men avslöjar avgörande moment i tv-serien. Jag instagrammar gulliga bilder på hundvalpar från ett fejkat konto, men med bildtexter om spännande händelser i serien.

På facebook använder jag fyra av mina 12 konton med olika identiteter och ställer obegåvande frågor om hela andra säsongens plot som får alla att begripa exakt vad som hänt avsnitt för avsnitt.

-Fattar du inte att folk blir skitförbannade? Varför håller du på sådär? säger min fru till mig när jag sippar på min whisky och suger girigt på e-cigaretten.

-Men snälla Claire, ibland förvånar du mig. För att jag kan! svarar jag med ett snett leende och påbörjar nedladdningen av True Detectives från HBO.

Det började med en liten persiljekvist i pannan.

Jag anade vad det handlade om. Håller man inne med sina känslor så mycket som jag gör så börjar oundvikligen någonting elakt att växa inuti huvudet. Så jag har bestämt mig för att jobba med det här.

Min största insikt är att jag är patologiskt konfliktundvikande och hellre jamsar med för att slippa skapa en dålig stämning. Det kan handla om kycklingfilén som är rå i mitten, åtföljd med urusel service på en restaurang. När kyparen slentrianmässigt frågar om allt är bra, så nickar jag belåtet, betalar OCH GER DRICKS. När rättshaveristen till taxichaufför ägnar hela resan till Arlanda med att redogöra för vad som är fel med det här landet, så håller jag med om all dårskap han sagt och önskar honom en trevlig dag när vi skiljs åt. När min släkting regelmässigt skickar ut länkar till en rasistisk sajt för att söka bekräftelse på fördomar lika djupt rotade som hans ögonhålor, då klickar jag på LIKE eftersom jag inte vill göra honom ledsen.

Mitt absoluta lågvattenmärke inträffade när jag gjorde ett jobb med en känd skivbolagsdirektör som pekade på min uppdragsgivare och väste i mitt öra.

-Hon ser kåt ut. Tjejer ska vara kåta, tycker inte du det?

-….jo, absolut…..,svarade jag och anmälde mig kort efteråt till en kurs i primalterapi. Jag valde till slut att inte gå dit eftersom jag oroade mig för att jag inte skulle kunna sluta skrika när jag väl börjat.

-Kanske är jag bara lite lat? försöker jag intala mig själv framför badrumsspegeln där jag står och betraktar den väldiga broccolin som växt sig stolt och grön rakt ut från mitt huvud. Som ett renhorn.

-Det spelar ingen roll vad jag säger och tycker i alla fall. Folk är som de är, jag kan inte ändra deras åsikter eller uppförande.

Men jag vet innerst inne att jag bara är ryggradslös och feg. Precis som du.

Kastratsången.

Jag åker till veterinären för att kastrera min labrador. Det går inte att ha en sällskapshund som juckar på allt som rör sig och har isglassen ute dygnet runt. 

-Det är inte bra för DIG, säger jag och leder in honom på kliniken. Jag undviker hans vädjande blick och klappar lite valhänt manligt på honom, som när jag dammar en matta. Sen åker jag därifrån med en diffus känsla av skuld och ångest.

Framåt eftermiddagen återvänder jag och väntar nervöst på honom i receptionen. Han småvaggar in och viftar lamt på svansen när han ser mig. Det är först när jag sneglar lite oroligt på hans bakparti som jag ser att de inte bara öppnat kulpåsen och tagit ut innehållet. De har klippt av hela pungen! Jag blir chockad och frågar veterinären vad hon gjort.

-Kastrerat honom, som du ville.

-Jag sa inget om att stympa honom. Nu går han runt och ser ut som om han har en luddig gurka hängande undertill, säger jag och börjar få tårar i ögonen.

Veterinären rycker lite på axlarna till svar.

-Kan jag få se dem?

-Se vad?

-Kulorna förstås, svarar jag irriterat.

Några minuter senare står jag tittar ner i en öppen soptunna. Där på botten ligger lite blod och slamsor och tittar tillbaka på mig. Veterinären håller i metallocket och väger lite på fötterna.

-Där ligger hans testosteronfabrik, hans manlighet, hans ofödda valpar, hans genetiska arv, säger jag svagt och knäpper händerna. Jag börjar sakta att sjunga ”Ack Värmeland du sköna” med slutna ögon. Kanske inte rätt låt, men det är den som kommer till mig där och då. Precis när jag är på väg in mot den storslagna andra versen, hejdar veterinären mig.

-Du, jag måste faktiskt jobba nu, säger hon okänsligt.

Jag tittar upp med grumlig blick och säger lite anklagande.

-Ja, det är ju inte så att symboliken går mig förbi här.

-Symboliken? undrar veterinären och lägger på locket till soptunnan.

-Den kastrerade hannen, med hela hans sexualitet i soptunnan.

-Nu var det ju du som ville att jag skulle kastrera din hund, inte jag.

-Ja, men inte med den grymma, feministiska grundlighet som du gjorde det på.

Sen tar jag min hund och åker hem. Bägge med en svidande känsla i mellangärdet, fast av lite olika skäl.

Rethinking the fashion industry.

I’m invited to a fashion house to give a lecture to their management team. About men and masculinity. The company has struggled for decades trying to get men to become more fashion conscious and to buy more clothes.

-We haven’t cracked the code yet and need to understand men better, says the female HR manager who hired me, as she casts a stressed glance at her watch.

-I have a little method of my own to create insight, I say. But she puts a hand on my arm and stops me.

-I have full confidence in you, Anders, but I have another meeting I have to attend now, and saying that backs into the elevator.

Two weeks later I'm standing in a conference room with a refreshing gender balance.

-This is a pure marketing problem, I say looking out over the well-dressed men and women around the shiny walnut table. I show my first powerpoint image of a listless man staring at himself in a bathroom mirror.

-And the key is about identification. Men want to be able to relate to fashion advertising and visualize the clothes on themselves.

People nod in agreement around the table, pouring mineral water in their glasses, taking notes.

-But no man over 30 want to see images of men his own age, I continue and  show the image of Tommy from Pippi Longstocking.

-Men want to see better versions of themselves. They want to see 12 year olds.

-12-year olds? the Marketing Director asks and laughs nervously.

-Yes, no older than 17. Men like to look at young boys, it’s scientifically proven. Older men relate to young, skinny boys because all men like to be reminded and idealize their own lost children's bodies. As brittle porcelain dolls, I say poetically while gazing into thin air.

People around the table start to look uneasy and exchange glances, so I raise my voice a few decibels to take command of my insight mission again.

-Besides, it’s well known that clothes look much better on a 12 year old. And I 'm not talking about your average chubby brat with one arm in a bag of crisps and the other firmly clutching a games console here. I'm talking about thread-thin boys with becoming eating disorders, substance abuse, self-mutilation or anything else that produces a desperate look that photographers like Terry Richardson can exploit into high fashion.

-This is the dumbest thing I've ever heard, says the male CEO and gets up. His face is red and he’s almost screaming at me.

-Porsche doesn’t sell cars using images of CHILDREN? And technology companies don’t use CHILDREN as models for a new PC or a new TV? You sound as if you’d like to make us look like a paedophile network. What the hell do you think it would look like if our male collection was marketed with children, even sick children?

-Indeed, I say, and start a slide show of the company’s own images from their current autumn collection for women. 

-What would it look like?

The silence in the room is so sublime that it should be recorded and saved for posterity.

Nytänk i modeindustrin.

Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.

Rättvisa, inte hämnd.

Jag promenerar med min gamla kompis Johan genom stan, när han plötsligt stelnar till utanför en blomsteraffär. Jag frågar vad det är och han säger att hans gamla mobbare från skolan står där inne bakom disken.

-Det där djävla aset fick mig att må dåligt hela högstadiet, säger han med en iskyla i rösten jag inte hört förut.

-Ja, men det var länge sen, du är förbi det nu, säger jag och försöker dra honom vidare.

-Han använde mig för att göra sig rolig inför de andra i klassen. Frågade om jag hittat mina kläder på återvinningsstationen, om jag trodde att mina finnar fick mig att se mer mogen ut. Han förminskade mig. Jag går in och slår honom på käften, säger Johan och håller på att tappa kontrollen.

-Var inte så omogen! Han blev florist och du blev riskkapitalist med flera miljarder på banken. Gudomlig rättvisa, säger jag och tror att saken är utagerad. Men jag tvingas hålla i Johan för att hindra honom från att springa in och göra något dumt.

-Låt mig sköta det här istället, säger jag till slut och håller Johans ansikte mellan mina händer tills han andas lugnt och kan fokusera blicken. Med tårar i ögonen nickar han tyst till svar.

Vi går in och Johans plågoande tittar upp utan att verka känna igen någon av oss.

-Hur går blomsteraffärerna? frågar jag glatt och låter blicken vandra över prakten i butiken.

-Jag ska inte klaga, även om folk är djävligt konservativa. Köper färdiga buketter och trista krukväxter, helt fantasilöst.

-Jag förstår, det lämnar inte mycket utrymme för din kreativitet och yrkesskicklighet?

-Exakt.

-Vad bra, för vi ska på en lite speciell tillställning och skulle vilja att du utnyttjar hela ditt kunnande och gör en sagolik bukett efter eget huvud. Pengar är inte ett problem.

Han skiner upp och drar igång skapandet av en uppsättning som är överdådig i sin blomsterprakt. Med ett hav av exotiska blommor där färgerna liksom glider i varandra, elegant separerade av blad som han skär till för att ge dem olika silhuetter med motiv. En häst, en palm och ett hjärta. Efter en evighet slår han till slut in hela härligheten i cellofan och överräcker buketten stolt som en tupp. 

-Utsökt, eller vad säger du Johan? Då sneglar floristen för första gången på Johan och någon sorts igenkänning sker. Floristen ler lite undfallande och frågar om de inte gått i skolan tillsammans.

-Nej, det tror jag inte, svarar Johan avmätt och tittar åt ett annat håll.

Jag betalar. Floristen följer oss belåtet med blicken hela vägen ut på gatan. Jag stannar till lite utanför skyltfönstret och vinkar in mot honom. Han vinkar lite osäkert tillbaka. Då tappar jag hela buketten på marken och utan att släppa honom med blicken stampar jag grundligt sönder den. Floristen skriker som Munchs Skriet där inne samtidigt som mina hälar förvandlar hans kreation till kompost.

-Alla borde ha dig som kompis, säger Johan tacksamt när vi går vidare.

-Jag vet, svarar jag. Men du behöver fortfarande jobba på din klädstil.