Omvänd rasism.

”Gift dig med vem du vill, så länge han inte är svensk hantverkare” säger jag till min dotter helt plötsligt.

Hon tittar frågande upp från sitt kaffe med en rostad smörgås i ena handen.

”Det är en genomkorrupt yrkeskår helt utan yrkesstolthet som hålls under armarna av staten med ROT-avdrag. Ett avdrag som infördes med svepskälet att öka sysselsättningen i byggbranschen, men i själva verket var en åtgärd för att försöka åtgärda floden av svarta pengar i branschen.”

Min dotter tittar på mig och bara skakar på huvudet.

”Jag har inte ens en kille just nu så....”

”Vilket är varför det här samtalet kommer i exakt rätt ögonblick. Hade du suttit i framsätet på en Dodge Ram 1500 med en deffad snubbe i Blåkläder som spelat Takida på radion och varit kär, då hade du inte sett eller tänkt klart.”

”Vad har du emot hantverkare egentligen?”

”Inget, jag älskar hantverkare. Det är svenska hantverkare jag hatar. Hur tackade de regeringen för ett ROT-avdrag som gynnat deras egen bransch helt okritiskt? Jo, genom att göra det som de kan bäst - fuska.”

”Alla fuskar väl inte?”

”Nej, du har rätt. Många är bara idioter som inte kan något. Det måste vara den enda branschen där man kan göra flera säsonger av tv-program som bara bygger på deras kombinerade brist på moral och skicklighet.”

”Sa han han helt utan att vara kategorisk.”

”När satt man senast och hörde någon hylla sin svenska hantverkare under en middag? Nej, det man hör om är havererade fuktspärrar, kostnader som skenar oförklarligt, badrumsgolv som lutar åt fel håll och hela arbetslag som befinner sig i Thailand när jobbet skulle vara klart.”

Hon suckar och börjar gå mot hallen. Jag följer efter och fortsätter min utbildning av henne.

”Polackerna och Estländarna däremot. Där har du folk med kompetens och yrkesstolthet. Vilket till och med svenska hantverkare begripit och därför tagit hjälp av facket för att försöka stoppa dem vid gränsen.”

”Jag ska komma ihåg det här om jag träffar någon hantverkare” säger hon och öppnar ytterdörren.

”Bra”, ropar jag efter henne på nedfarten. ”Den moderna förälderns våta dröm är inte en läkare till svärson längre, det är en hantverkare från forna öststaterna” säger jag och känner återigen att jag lärt henne någonting viktigt om livet.

Frisbeegolf med Påven.

Jag har varit i Rom i veckan och haft audiens hos Påven. Vatikanen hörde av sig och och behövde få hjälp i sitt varumärkesarbete. De vill hitta en balans mellan modernitet utan att förlora sina traditionella värden.

-Menar du skulden och skammen? frågade jag samtidigt som Påven måttade med sin vita lilla hätta i handen och siktade mot en skulptur ett par meter bort.

-Ja, men glöm inte bort himmelriket, svarade Påven och kastade hättan som en frisbee och missade statyn med över en meter.

-Ja, det är i alla fall ett positivt löfte, vilket brukar fungera bättre än hot, sa jag och måttade mot samma staty med den röda kardinalshätta som jag fått låna.

-Men vår inställning till homosexuella, aborter och preventivmedel o.s.v är mer en belastning än ett sammanhållande kitt idag. Kan vi justera oss och bli lite mer attraktiva tror du, utan att helt tappa ansiktet?

Jag kastade min hätta som landade perfekt på huvudet av statyn. Påven skakade missmodigt på huvudet.

-Tur, konstaterade han och kliade sig obesvärat i skrevet.

-Det har ni ju klarat av förr. Tänk på Nicea 325 e.kr och Konstantinopel 381 e.kr där ni i stort sett hittade på Den Heliga Ande. Ett genidrag om du frågar mig som bland annat löste hela den där hopplösa frågan om jungfrufödsel. 

Påven gjorde en perfekt rökring som han sen tankfullt förde in sitt långfinger i.

-Ja, där var vi bra. Egentligen var det ju så att Maria var otrogen och blev gravid. Men hon lurade i Josef att det var en helig ande som befruktat henne och att hon skulle föda Guds son. Dumskallen gick förstås på det och då blev de tvungna att dra samma historia för sonen också. 

-Sen gick den stackarn runt och trodde på allvar att han var Guds son och fick till slut betala konsekvenserna för det, sa jag och vilade blicken på en målning av korsfästningen av Da Vinci. 

-Japp, med rejäla träskruvar genom händer och fötter, skrockade Påven och måttade sin hätta mot en skulptur av Michelangelo över fem meter bort. 

-Men ni plockade upp Marias påhitt och gjorde hennes snedsteg till någonting fint. Så nu har ni fadern, sonen och den helige ande som ni slumpmässigt kan hoppa mellan. Tre vidskepliga perspektiv som gör er i stort sett oåtkomliga, sa jag beundrande och såg hur Påvens hätta störtdök ner på marmorgolvet.

-Fan, jag ska prata med skräddaren om den här hopplösa mössan. Så vad gör vi?

-Kan inte helige ande bli lite bisexuell bara?

-Är du inte klok, varför då?

-Att han bara låg med Maria är ju knappast trovärdigt? Gå ut och prata om att han knullade runt lite generöst bara och att det inte var så dumt. Ibland sjöng han schlager och hade chaps, andra dagar hade han en gigantisk stickad tröja och drog en barnvagn i stadens parker och plockade upp nyblivna morsor. 

-Copulatio Spiritus, sa Påven och liksom smakade på namnet.

-Då blir ju både kondom och abort en självklarhet, eftersom inga vill sätta en ny Guds son till världen.

Påven nickade och fimpade cigaretten, sen gick han bort ett par meter i rummet och ställde sig i en MC-Hammer liknande position. Jag fattade direkt och kastade min kardinalshätta så att den landade perfekt på hans huvud.

-Ja, där fick vi Guds välsignelse på den idén, sa Påven och log sitt bredaste leende. Tror du att det kan rädda oss från alla pedofilskandaler också?

-Det kan du glömma.

-Ok, jag bara frågade.

LövHitler.

Jag krattar ursinnigt ihop alla löven på tomten till en gigantisk hög, sen tar jag hela famnar och öser över staketet på grannens tomt. Det dröjer inte länge innan han kommer ut.

-Vad fan håller du på med?

-Jag återlämnar löven som tillhör ditt träd, svarar jag och tömmer samtidigt ännu en famn på hans tomt.

-Mitt träd?

-Ja, inte är det mitt träd i alla fall.

-Såhär kan du inte göra, säger han och börjar kasta tillbaka en del av löven över på min tomt.

-Ett ögonblick, säger jag och spänner blicken i honom. Så frisbeen, fotbollen och tennisbollarna som dina ungar utan bollsinne får in på min tomt hela tiden, är de mina nu?

-Men löv? Det är ju löjligt, det är väl allas...

-Ja, du kanske har rätt. Träden på din tomt är kanske mina också? I så fall kommer jag över med motorsågen direkt. Jag tror jag behåller veden också eftersom det är allas ved.

-Vänta lite nu....

-Hur ska du ha det då? Äger du eller inte? Om du gillar dina träd, bra, men ta ansvar för dem.

-Jaja, ok, jag tar hand om löven om det är så jobbigt för dig.

-Du tycker säkert att de boende i Fukushima borde ta hand om allt radioaktivt utsläpp också, men där har jag och hela världssamfundet en annorlunda uppfattning.

-Jag har ju sagt att jag ska ta bort löven från din tomt.

-Bra, ta en mossrivare och fixa min gräsmatta på samma gång. Dina träd skuggar nämligen min tomt och dödar gräset.

På stol nr 7.

Det kommer väl knappast som en överraskning att Peter Englund haft täta kontakter med mig inför årets Nobelpris i litteratur? Peter har i förtroende låtit mig förstå att stämningen i Akademien i år varit på permafrostnivå och det har varit nästan omöjligt att enas om en värdig vinnare. 

”Det är ett kotteri och maktspel bortom all sans och vett”, berättade Peter upprört över telefonen under en av de 80 kisspauserna. 

”Horace surar fortfarande på mig, för att han inte fick fortsätta vara den Ständige Sekreteraren. Han tjatar om att han kommer att bli ihågkommen som den Tillfällige Sekreteraren.”

”Går Murakami, på syra?” frågade Per Wästberg plötsligt häromdagen efter en kort tupplur. ”Det är ju ett djävla tjat om katter, märkliga matbeskrivningar, mystiska telefonsamtal och en omåttlig konsumtion av öl” sa han och somnade sen om.

”Jag tycker att Philip Roth är rätt enahanda i sina skildringar av judiska människor med en massa obegripliga helgdagar och gamla arga tanter som förolämpar på jiddisch”, sa Kristina Lugn på sitt sävliga sätt och konsumerade därmed 45 minuter av mötets tid, vilket gjorde att vi fick bryta för lunch. Efter det föreslog Katarina Frostenson en egen kandidat, som sen visade sig vara en pseudonym som hon själv skrivit under.

”Torgny Lindgren och Kerstin Ekman spelade Angry Birds mot varandra i stort sett hela mötet och resterande ledamöter som hasat in med droppställningar, föreslog uteslutande kandidater som antingen redan fått priset eller dött för 50 år sedan. Det är svårt att avgöra om det är på ren och skär djävulskap eller om de håller på att kalka ihop. Kan man hälla avkalkningsmedlet för kaffekokaren i Ramlösan, tror du?”

”Absolut” sa jag och lät Peter fortsätta.

”Sen säger Sture Allén, Gud välsigne honom, att vi får hitta en kompromiss. Och då dyker ett enda namn upp som uppenbarligen alla läst och älskar.”

”Joyce Carol Oates?”

”Erika Leonard James!”

”?”

”Geniet bakom 50 nyanser av honom”. 

”Oj.”

”Exakt. Hela Akademien sitter och ser plötsligt lite småkåt ut när de lyriskt beskriver S&M scenerna som en utsökt skildring av en urstark kvinna som har sån självkänsla att hon VÄLJER att underkasta sig en äldre mans fantasier. Lite som Jelinek, var det till och med någon som sa."

”Är inte stol nr 7 fortfarande ledig?”

”Jo.”

”Jag är på väg.”

”Ta med en lie.”

Doftminnen.

Det sägs att ingenting är starkare än doftminnet och eftersom jag har en hel timme att döda på flygplatsen så kliver jag in i glasburen för rökare. Med mig blir vi åtta människor som trängs där inne i den täta dimman. En grådaskig kvinna makar lite på sig vid en barliknande disk och nickar mellan blossen mot mig. Hon har ingen BH på sig. Jag märker det delvis därför att jag är observant, men framförallt eftersom brösten vilar på bardisken bredvid hennes mentholcigaretter. 

En affärsman i illasittande kostym röker en sjöskumspipa med ett ansikte utfräst i piphuvudet. Det bolmar ur den och doften är storslagen. Han höjer pipan till hälsning och ler brett mot mig. Först får jag för mig att han har hela munnen full av majskorn, men inser sen att det är hans tänder jag skymtar där inne. Jag tar några djupa andetag, en teknik jag lärt mig på en kurs i trancendental meditation. (Som annars var helt bortkastad på mig.) Slutna ögon, tänk att du drar in luften i chackrat i pannan och drar sen ner det hela vägen till rotchackrat. 

Effekten är magisk, nikotinruset kommer nästan omedelbart och doftblandningen sopar upp minnesbilder från hela mitt liv. När jag tittar upp med glasartad blick har all aktivitet stannat upp. Om inte röken ringlat sig i luften hade jag kunnat svära på att tiden stannat.

-Passiv rökare sedan barnsben, säger jag till församlingen.

-Din pipdoft påminner mig om AD’n jag arbetade med i början av min karriär, fortsätter jag och tittar på piprökaren.

-Han som alltid startade arbetsdagen med att gå på byråns enda toalett och göra nr 2, dricka en kaffe och röka en rejäl pipa. Frågan är vilken doft som kamouflerade vad?

Sen pekar jag mot kvinnan med mentholcigaretten.

-Min moster rökte såna där i bilen när vi var barn. När vi syskon sen oundvikligen kräktes så fick vi så starka åksjuketabletter att vi låg utslagna resten av resan.

Jag vänder mig mot en ung kille som röker röda Marlboro.

-Och du får mig att minnas min klasskompis Janne. Han låg på onkologen i 7:an och jag trodde att det var respiratorn som lät, men det var bara hans kvarvarande lunga. Han bad inte om smärtlindring mot slutet, han bad om en cigg. 

Jag tar ännu ett djupt andetag och sneglar på den överfulla askkoppen på bardisken.

-Nu minns jag en sak till. Jag har en kompis som kremerar folk, han säger att rökarna brinner som facklor och doftar på mils avstånd. Ja, det är en härlig doft, tobak!

Sen stänger jag nöjt dörren efter mig med mina nyupptäckta minnen. Tyvärr minns jag inte längre vilken gate jag ska gå till, vart jag ska resa och vem jag är.

En kunglig vision.

Hovet ringde för några veckor sedan. Kungens 40 år på tronen skulle firas och de sökte desperat efter en idé som skulle kunna föreviga ögonblicket. 

-Underhållningen på Skansen sist för Madeleine och Chris höll på att ta kål på både äktenskapet och monarkin, så Kungen bad mig ringa till dig, förklarade kvinnan från Hovet.

-Varför mig?

-Kungen känner till att det var du som lanserade Plopp som lite större stycksak.

-Ja, det var en av mina största utmaningar som yrkesman. Balansakten mellan att inte skrämma bort målgruppen med löständer och samtidigt locka sockerberoende snorungar.

-Kungen älskar Plopp och har därför stor respekt för dig.

Jag sa att jag skulle fundera lite och återkomma. Två dagar senare ringer jag upp henne.

-Jag tänker mig en hyllande dokumentär?

-Det låter bra.

-Två tänkbara vinklingar. En är ett porträtt av den store monarken, med hela batteriet av maktsymboler. Emotionell musik och bilder på Kungen i olika möten med potentater från hela världen i storslagna miljöer. Han har kronan, spiran, manteln och det där bouleklotet i guld i varenda scen.

-Riksäpplet?

-Whatever, hela klabbet, fullt pådrag, som en mäktig engelsk kostymfilm. Slutbilden blir när han står på taket till slottet och blickar ut över den glittrande Stockholmsnatten. Likt en superhjälte som med öm blick alltid vakar över sitt kungarike.

-Jag tror inte att Kungen skulle känna sig så bekväm i den rollen.

-Då har vi underifrånperspektivet. Kungen går klädd i scoutuniform genom hela programmet, det skapar sympatier och ger bilden av en naturälskande människa.

-Kungen hatar att ha på sig den.

-Det skulle han tänkt på innan han blev Hedersordförande. 

-Ok, fortsätt.

-Han är en man av folket. Vi följer med när han handlar lågenergilampor på en byggvaruhandel, äter en kebab med en polare, köper en bag-in-box på bolaget och tar sen flakmoppen hem till Drottningholm där han går runt och dammsuger otroligt grundligt.

-Nej, det här....

-Sen klipper vi oväntat och dramatiskt till när han döper krigsfartyg och jaktplan. 

-Fortfarande i scoutdräkt?

-Självklart. Vi förmedlar subtilt känslan av en överbefälhavare med militär pondus men samtidigt känslan av en liten pojkes härliga nyfikenhet.

-Jag är ledsen, men jag tror inte vi kan......

-Ok, man kan blanda koncepten också. Kungen står i scoutdräkt på slottets tak och sjunger Kungssången a capella, lite vemodigt men samtidigt enormt starkt och emotionellt. Sen backar kameran och vi gör ett helikopterlyft, Kungen blir mindre och mindre, men fler och fler röster sjunger plötsligt Kungssången. Vi flyger sen över Sveriges böljande landskap där människor lagt sina arbeten ifrån sig och står i givakt och sjunger som ett enda gigantiskt körslag.

-Nu fick jag gåshud, kvittrade kvinna från Hovet.

-Själv har jag rabarbersvaj.

Operation struts.

Tommy är 18 år, hockeyback och son till goda vänner. Jag träffar dem på en sommarmiddag och när sonen är utom hörhåll väser föräldrarna bekymrat att han planerar en tatuering. De har försökt att avstyra det men klassiska pedagogiska verktyg, som hot och mutor, har visat sig helt fruktlösa. Jag säger att Tommy är en vuxen människa nu och att man måste tala med honom som till en en annan vuxen. De tittar vädjande på mig och undrar om inte jag, som lyckats fostra två bläckfria döttrar och som fortfarande klär mig som om jag vore 22, skulle kunna göra ett försök.

Smickrad över tilltron till mina förmågor drar jag mig sakta bort till den delen av tomten där ungdomarna står och dricker öl. 

-Hej, säger jag till Tommy och de fem andra i gruppen. De hälsar och nickar lite mot mig. 

-Kul att du ska tatuera dig Tommy, öppnar jag.

-Tack, jag visste att du inte skulle ha några problem med det.

-Verkligen inte, jag stödjer dig till 100%.

Han skiner upp och berättar entusiastiskt för mig och de andra att han surfat i månader på nätet efter motiv och stilar och sen besökt flera studios i stan och kollat in deras yrkesskicklighet. Till slut frågar jag neutralt vad han valt för motiv. Han ler stolt och berättar att han tänkt en hel på det. 

-En struts, säger han och strålar.

Här svajar marken till lite under mina fötter men jag försöker behålla fattningen.

-Jag tycker att det är så djävla coola djur, fortsätter Tommy entusiastiskt med lite högre tonfall.

-Och exakt var tänkte du ha den? undrar jag och märker att min röst hårdnat en smula.

-Här, på insidan av låret, säger han och markerar området mellan knäskål och skrev.

Jag drar handflatorna över mitt ansikte och försöker att behålla lugnet.

-Så när jag har boxerkalsonger på mig så ser man bara benen på fågeln sticka fram i underkant, broderar idioten vidare.

-Det här låter ju helt genialiskt Tommy. Så strutsens huvud ska liksom övergå i din...penis...., är det så du tänkt?

-Nej.....så har jag inte tänkt, fan är du inte klok?

Här höjer jag rösten väsentligt och tar tag i Tommys skjortslag.

-Ja, men vad ska jag tro här Tommy? Du väljer att föreviga en varelse som huserar en hjärna på 40 gram och som inte ens kan flyga, trots att det är en djävla fågel. 

-Den springer i över...

-Visst, men var är strutsens huvud då? Inte i sanden uppenbarligen, det kanske försvinner upp i röven på dig, ja det är ju kreativt och roligt.

Tommy tittar storögt på mig och skakar sakta på huvudet.

-Ja, det är ju inte straffbart med tidelag i Sverige så det behöver du inte oroa dig för i alla fall.

Min volym har successivt höjts och nu skvätter jag saliv i Tommys ansikte samtidigt som han skrämt tittar på mig.

-I bästa fall kanske det bara ser ut som om du föder en struts mellan dina hockeylår. ÄR DET DET DU VILL?

Jag är nära att börja gråta av frustration och hela trädgårdsfesten stirrar på mig. Så jag släpper Tommy och klappar febrigt med händerna på hans skjorta och hans axlar.

-Så ja. Jag ser verkligen fram emot att se den där. Lova att säga till mig när den är klart, ok? väser jag fram och samlar ihop mig. 

Sen vänder jag tillbaka mot hans föräldrar och alla andra som tystnat och följer mig med blicken. Jag nickar samlat och subtilt mot föräldrarna, som en läkare som ordlöst förmedlar att operationen var lyckosam. Patienten lever och det onda är borttaget.