Obama knackar på.

De ringer från regeringskansliet. Presidenten har tydligen överraskat alla med en önskan att få träffa en ”vanlig svensk” och eftersom alla på regeringskansliet läser min blogg, så dök mitt namn upp. Jag avböjer först, eftersom jag har ett boreliatest inbokat, men inser snart att de redan bestämt sig. Säpo har kollat upp mig, kommunen spärrats av och attackhelikoptrar fått tillstånd att hoovra runt kvarteret där även en ring av beväpnade vakter ska stå.

Jag lägger på och tänker att jag hinner tokstäda, få på mig en kostym, borsta tänderna och uppdatera mig lite kring internationella frågor. Men så minns jag orden från regeringskansliet om en vanlig svensk. Jag inser att Presidenten vill träffa MIG som jag ÄR, inte som den jag skulle vilja vara. Så tvättstugan får fortsätta se ut som Beirut, underkläderna på badrumsgolvet får vara kvar, likaså ostbågarna på den vita skinnsoffan och mina gamla hudceller som bildat dammtussar i hörnen. Mina Bamsetidningar får fortsätta att ha en framträdande plats i vår bokhylla, på samma sätt som bananlikören, elefantölen, bag-in-box’en dominerar i kylen.

Barrack anländer tidigt på förmiddagen, direkt från Arlanda. Jag öppnar ytterdörren i träningsoverall, foppatofflor och en frisyr som bara en dunkudde kan åstadkomma. Jag ber honom att ta av sig skorna i hallen, sen kör jag den obligatoriska husesynen. Jag beskriver med bedövande tristess vilka renoveringar vi gjort i huset och vilka som står på tur. Jag tar ett kort sidospår och pratar om hantverkare i allmänhet och flikar in några rasistiska uttalanden om de utländska. Självklart med öppningsraden ”jag är inte rasist, men...” Vi avslutar förstås i pannrummet där jag stolt visar bergvärmepumpen och detaljerat redogör för hur mycket pengar den sparar mig. 

Sen placerar jag Obama vid köksbordet där smulorna från brödrosten skapat en illusion av en strukturtapet. På den 90 tums LED-TV jag har på köksväggen rullar en gladporrfilm från 70-talet samtidigt som jag girigt röker en röd Prince under köksfläkten ända ned till filtret. Sen skär jag upp kanelkransen och häller upp bryggkaffet som stått hela morgonen. Jag bryter isen mellan oss på nytt genom att humoristiskt berätta att hans namn på svenska betyder ”a temporary shed”. Han nickar, ler plågat, dricker lite kaffe och frågar sen efter toaletten. Jag pekar och ropar glatt att det bor en silverfisk i sockeln som lite sällskapssjukt dyker upp varje gång man är där.

När han kommer tillbaka pladdrar jag på om vår svenska förträfflighet, den oöverträffade naturen, det fredsälskande folket med sitt utvecklade miljömedvetande och våra exportföretag som är lite bättre och mycket mer moraliskt ansvarstagande än resten av världens. En halvtimma senare skakar han min hand för andra gången och ser väldigt blek ut. Han säger att det här besöket gett honom en ovärderlig bild av Sverige och svenskarna. 

Jag dunkar honom i ryggen, ger honom en dignande soppåse och ber honom kasta den i tunnan på vägen ner.

Vi som inte passar in.

Flygvärdinnan kommer fram till mig när dörrarna till kabinen stängts.

-Jag ser att du är lång, det finns plats vid nödutgången som du kan byta till.

-Jag är inte lång, svarar jag, jag är vertikalt utmanad.

-Jaha, jag tänkte bara att du kanske vill ha lite mer benutrymme?

-Mmm. För att såna som jag ska helst inte blandas med folk av ”normallängd”?

-Nu tror jag nog att du missuppfattar mig.

-Inte alls. Jag är så trött på att bli kategoriserad och reducerad till ett fördomsfullt ord som ”lång”. Ett ord som antyder att jag är avvikande från normallängd - vad det nu är? 

Flygvärdinnan tittar på mig och vet inte riktigt vad hon ska säga, så jag fortsätter.

-I hela mitt vuxna liv har jag tvingats falla på knä för att kunna ta ut pengar ur bankomater. Jag slår i huvudet i räckena på tunnelbanan, jag hackar silverlök på köksbänken med ryggen krökt som en vindpinad buske. I mitt arbete med korta, manliga uppdragsgivare har jag tvingat hantera vår nivåskillnad för att inte äventyra samarbetet. Ibland reser jag mig inte upp för att hälsa, utan sträcker bara fram handen. Ofta ber jag att få sitta kvar i rummet efter mötet och ta några samtal och någon gång har jag gjort en närmast perfekt Stephen Hawking imitation för att få sitta kvar.

-Jag tycker att det är attraktivt med långa män, säger plötsligt flygvärdinnan och ler lite mot mig.

-Ha, det säger alla. Men vänta bara vad folk kommer att säga när du går arm i arm med mig. ”Åh, hon har gjort det svårt för sig. Konstant nackspärr. Det kommer att bli dyrt med en säng som är 2.10 lång. Hon kommer att få jobbiga förlossningar.” Då är det inte så kul längre.

-Jag måste förbereda för take-off, suckar flygvärdinnan och tänker gå. Jag fångar hennes arm och drar henne desperat till mig igen.

-Och trots att jag betalat lika mycket som alla andra här påminns jag konstant om att stolsryggarna är byggda för människor av en annan längd, att benutrymmet är anpassat efter en annan sorts ben, att mellanrummen mellan stolarna är anpassade för ”normalstora” människor. Flygplanstoaletten är egentligen den enda platsen där min kroppsstorlek har en positiv effekt. Jag står med pannan pressad mot den välvda flygplanskroppen och axlarna inklämda mellan spegel och sidovägg, vilket innebär att jag aldrig behöver oroa mig för att tappa balansen i en luftgrop och kissa ner mig själv...... 

-Tack, jag tror jag förstår....så du vill inte byta plats?

-Du kan inte sätta mig i business? säger jag med vädjande blick mot henne.

-Det går tyvärr inte för att....

-Jag fattar, jag fattar, ni vill inte smutsa ner affärsklassen med en andrasortering av mänskligheten.

-Ska du ha nödutgången eller inte? säger hon plötsligt irriterat.

-Ja, nu känner jag ingen behandlingen av oss. Föraktet, intoleransen, förföljelsen...

Hon lämnar mig med raska steg och jag sitter kvar och känner mig....lång.

Bajsmackan.

En inbjudan till en kräftskiva i Småland kommer via sms. I min iver att tacka nej snabbt så slinter mina överdimensionerade fingrar på telefonen och spellchecken ändrar det till ”tack vi kommer gärna”. Och då är det kört. Det handlar inte bara om att Småland ligger långt bort och är ett hopplöst landskap, det handlar om människor som är mer framgångsrika än jag. Och som därmed per automatik är obehagliga och tråkiga. Jag gör ingen hemlighet av mina borgerliga sympatier, men har också en tendens att förvandlas till Jan Myrdal när jag umgås med folk som det gått bra för.

En vecka och ett ark betablockerare senare sitter jag därför med en restylanretuscherad 35-åring till bordet och en kutryggig figur ur adelskalendern på andra sidan. Jag gör allt i min makt för att spela intresserad, avkopplad, glad och med på noterna. Men det finns gränser för hur ofta jag orkar höra hur fantastiskt Verbier är runt nyår, vad ont det var om ripor i år och hur svårt det är att hitta bra barnfickor nu för tiden. Och de ändlösa berättelserna om kräftorna som kommer från en sjö som någon vid bordet för övrigt äger.

Jag kopierar min bordsdams sätt att skala kräftorna för att försöka hålla mig själv i schack. Huvudena i vackra formationer. Stjärtarna för sig och bajssträngarna för sig. Jag tar en rostad macka, brer med silverkniven samtidigt som min bordsdam börjar prata om hur bra och viktigt det är med fils de commis. Så att gamla gårdar och herresäten kan stanna i släkten. Killen ur adelskalendern nickar med slutna ögon och applåderar genom att slå med fingrarna på ovansidan av andra handen.

Då vet jag inte vad jag ska säga, utan lägger bara upp hela högen med bajssträngar på min macka. Min bordsdam tittar förvånat på mig, så jag frågar om jag får ta hennes också. Utan att vänta på ett svar drar jag hennes bajssträngar med min hand upp på min macka. Sen tar jag en gigantisk tugga och sen en till. Jag mumlar med hela munnen full av den svarta sörjan.

-Fantastiskt. Vilken härlig sälta, säger jag samtidigt som det rinner svarta rännilar utmed min haka och ned på mitt mitt vita skjortbröst. 

Sen reser jag mig ostadigt upp och lyfter glaset mot församlingen som nu sitter som Barbie&Ken-dockor och stirrar på mig.

-Måste tyvärr gå. Jag har ett möte med de Röda Khemererna.

På parkeringen petar jag sen in ett kräftskal in i ventilationen på värdens Landrover. Så att han kommer minnas den här kvällen i evigheter.

Bättre än att simma med delfiner.

När solen gått upp och en tunn dimma låg över Comosjön gick jag ner till stenbryggan. Jag schasade bort åtta änder och deras luddiga ungar innan jag naken gled ner i det klara, spegelblanka, sötvattnet. Jag simmade utåt sjön, samtidigt som jag betraktade bergstopparna som omgärdar sjön. Det är någonting speciellt med att bada naken. Kanske är det kvarleva sedan fosterstadiet, eller så är det kittlingen över att vara naken på en offentlig plats.

Plötsligt såg jag en annan man som också tog av sig naken och gick ner från min brygga och simmade ut i sjön. Jag tänkte inte mer på det och simmade ryggsim med blicken mot ett sjöflygplan som just lyfte. Plötsligt noterade jag att mannen crawlat ikapp mig och låg bredvid och började imitera mitt ryggsim. Eftersom jag visste att han hade ett hus i området så kände jag omedelbart igen Clooney och nickade till en tyst hälsning. Han nickade tillbaka och log sitt härliga leende.

Som på en given signal började vi simma synkroniserat, med en artistisk fördröjning i varje simtag. När armen var som högst så pausade den en sekund, innan den drevs ner i vattnet och ersattes av den andra armen som restes. Harmoniskt rörde sig George och jag genom det blågröna vatten. Helt synkroniserat roterade vi plötsligt och övergick till ett sublimt fjärilssim. Likt två sjöfåglar på väg att lyfta flaxade vi graciöst fram över sjön. Som på en given signal dök vi sen ner under ytan. Vi stannade med huvudena mot botten innan vi sakta och i sublim harmoni sträckte upp varsitt ben upp mot vattenytan. Först syntes bara våra tår, sen reste sig våra ben ur vattnet som två håriga skulpturer, innan de sakta roterade för att sen som på en given signal sjunka ner under ytan igen. Därefter flöt vi upp till ytan med våra fotsulor mot varandra och armarna utsträckta. Som en spegelbild av Da Vincis ”Den Vitruvianska mannen”. 

Sen snurrade jag och fattade Georges anklar och han crawlade med sina armar, samtidigt som jag sparkade med mina ben. Vi förvandlades till en crawlande varelse på dryga 4 meter som forsade fram genom vattenytan med en imponerande hastighet.

Slutligen steg vi upp på bryggan, tog på oss våra morgonrockar och flip-flops. 

-Thanks for the swim, sa George och drog med händerna genom sitt fuktiga hår.

-Same time tomorrow? 

-You got it.

Surrogatpappan.

Jag missbedömer solens styrka, mina italienska gener och slarvar med solskyddet. En brännblåsa brer ut sig över vänster bröst, mellan nyckelbenet och bröstvårtan. Det blodröda området lugnar sig på eftermiddagen då huden istället sväller upp till en gigantisk vattenblåsa. Som ett silikonbröst, tänker jag utan att veta någonting om det.

Jag vågar inte punktera den och tillbringar hela kvällen ensam hemma framför italiensk TV. Till och med nyhetssändningen är som en sorts gameshow där gamla män ska bedöma unga kvinnors utseende. Natten är smärtsam och sömnlös och någon gång runt tre frigör jag mig från de svettblöta lakanen och går in i badrummet, fast besluten om att göra slut på den grapefruktstora blåsan. Men när jag står där med nagelsaxen och letar efter ett lämpligt ingångssnitt, så ser jag den. En liten, ensam fisk simmar runt inuti blåsan. Den stannar upp för ett ögonblick och möter min blick genom skinnet. Jag ryggar instinktivt tillbaka och tappar saxen i golvet.

Koleriskt tillbringar jag resten av natten genom att promenera mellan badrumsspegeln och min bärbara dator. Jag försöker koppla upp mig mot någon läkarsajt, men usb-stickan presterar aldrig mer än mellan 2kb/s och 16kb/s. Det skulle går fortare att springa hem till Sverige och rådfråga en läkare. Så jag ringer ett nummer till en lokal läkare som sitter på kylskåpet i huset jag hyr. Han pratar ingen engelska och jag svamlar mer osammanhängande än någonsin på italienska. Ord som ”fisk...fångad, inuti mig, hjälp” tror jag går fram. Men när han rekommenderar ett samtal med en psykolog så inser jag hur fruktlöst det är.

Min hjärna går på högvarv för att försöka förstå hur fisken hamnat inuti mig. Brände jag mig och badade sen och fick in rom och mjölke? Äcklat halsar jag en flaska grappa för att somna och vaknar dagen efter med en fruktansvärd huvudvärk. Fisken är kvar och glor anklagande på mig genom badrumsspegeln när jag borstar tänderna. Blåsan är fortfarande lika stor, men det som verkligen bekymrar mig är att fisken verkar ha växt under natten. Hur den hittat något ätbart där inne vill jag inte ens fundera på, men nu ser man helt klart att det är en normalstor ansjovis som bor där inne. Inte min favoritfisk men å andra sidan bättre än en barracuda.

Jag tar på mig en rymlig skjorta och ett par shorts och bestämmer mig för att ta mig till Apoteket. Det är en ensam kvinna bakom disken och jag frågar hoppfullt om hon pratar engelska, vilket hon naturligtvis inte gör. Jag förbannar beslutet att dubba all internationell film som sänds i landets till italienska och öppnar upp min skjorta. Hon måste tro att jag är en transsexuell blottare som enbart finansierat sitt ena bröst, för hon slår mig stenhårt på blåsan som briserar. Vatten och var plaskar ner på stengolvet, tätt följt av ansjovisen som ligger och sprattlar efter syre. Kvinnan skriker och min första instinkt är att rädda ansjovisen som ju på något sätt är en del av mig. Jag tar varligt upp fisken i mina händer och springer så fort flip-flopsen bär till stranden. Jag sätter mig på huk, sänker mina slutna händer under vattenytan och känner de svaga kittlande rörelserna av fenor och fjäll. När jag öppnar mina händer simmar anjovisen först ut ett par decimeter, innan den vänder sig om och liksom tittar tacksamt på mig. 

-Ti amo, säger jag lågt. 

Sen simmar den ut till havs.

Den perfekta djävulen.

Jag sitter på piazzan i Pietrasanta. En mindre by i Toscana, granne med Lucca åt ena hållet och de imponerande marmorbrotten i Carrara åt andra hållet. Det man först utgår ifrån är snö uppe på bergen, är i själva verket marmor som lyser och skimrar. Det var därifrån Michelangelo lät hämta det kvadratiska blocket ur vilken han sen skulle hamra fram David. Jag sippar på en Aperol Spritz, en läskande drink med lite bitter smak, och studerar folklivet omkring mig.

En 8-årig pojke fångar så småningom min uppmärksamhet. Han jagar duvorna på torget iförd shorts och en blå Super Mario t-shirt och försöker stampa på dem med sina espadrillos. Målmedvetenheten är imponerande och flera gånger är han skakande nära att trampa en duva rakt över ryggen. Ingen på kaféet eller torget reagerar när pojken ursinnigt jagar vidare.

Jag tänker att pojken kanske också är ett block av marmor, ur vilken en dag hans anlets- och karaktärsdrag ska skulpteras fram ur. Men jag ser ingen nutida David i den lilla pojken framför mig. Bara en tragisk varelse som kommer att bli en belastning för släkt, familj och samhälle. Samtidigt minns jag att ju tidigare man ingriper mot den här typen av beteenden, desto större är möjligheten att pojken hamnar på rätt köl. Alla är vi marmorblock från början, tänker jag storslaget och hoppas att någon förälder snart ingriper.

Det är då pojken får syn på en liten vit duva i ett hörn av torget. Den pickar brödsmulor på gatan, omedveten om att en knubbig mördare ställt in siktet och smyger sig närmare. Ingen mer än jag verkar se det hända och jag kan inte sitta still och se detta brott begås framför mina ögon. Symboliken är för stark, den lilla, vita fredsduvan kommer att krossas om jag inte ingriper. Så jag reser mig upp och följer efter pojken med raska steg. Jag hinner ikapp honom runt ett hörn till en tom gränd, där han precis rest sin fot över duvan och ska trampa till när jag väser på perfekt italienska.

-Vad fan håller du på med din djävla hängkuk?

Kanske inte exakt den fras jag sökte, men en av de få jag behärskar till fullo och som visat sig användbar i trafiksammanhang.

Pojken tittar förvånat upp på mig och duvan flaxar iväg upp mellan huskropparna. Jag följer den med blicken när den passerar tvättlinorna där damunderkläder och handdukar sakta vajar. Pojken är fortfarande i någon sorts chock när jag lugnt berättar för honom att små pojkar som dödar och plågar djur ofta blir psykopater. Människor utan samvete som sen hamnar i fängelse eller blir intagna för psykvård. Här överväger jag att brodera vidare kring risken att bli gruppvåldtagen och knivskuren, men bestämmer mig för att det här inte är tiden eller platsen för de detaljerna.

-Är det där du vill hamna? frågar jag honom vänligt och går ner på huk.

Pojken får plötsligt någonting roat i blicken. Sen slår han sitt ansikte stenhårt i stenväggen vid sin sida. Blodet forsar ut från näsa och hans spruckna läpp samtidigt som han ler skevt mot mig, innan han kastar sig på marken och vrålar.

-Hjälp, hjälp, hjälp!

Jag står kvar på knä och är helt handfallen, pojken tar då tag i min högerhand och gnuggar den i sitt blodiga ansikte. Samtidigt hör jag hur alla stolar på baren i piazzan skrapar till och faller till marken. Sen ljudet av ett 30-tal par skor som är på väg åt mitt håll. Jag inser att jag underskattat den lilla tjocka pojken, det här är psykopaternas Michelangelo. Ett litet djävulskt mästerverk som säkert kommer att bli premiärminister om 20 år.

-Du har precis det som krävs, säger jag och klappar honom på kinden. Sen springer jag för allt vad benen bär.

Min människosyn.

-Visst är du feminist, Anders?

-Jag är sprungen ur en kvinna, jag växte upp med tre kvinnor, jag är gift med en kvinna och jag har uppfostrat två kvinnor. Så svaret på frågan är förstås: Absolut inte.

Hon som frågade är en välkänd journalist som hoppades på min medverkan i en genusdebatt i Almedalen. Nu såg hon inte lika entusiastisk ut längre.

-Du skämtar?

-Verkligen inte. Efter ett helt liv omgiven av östrogen har jag vuxit upp helt utan manliga förebilder. Så nu prisar jag ögonblicken när jag får sitta tillsammans med andra män. Jag njuter av varje sekund och lyssnar andaktsfullt på det självbelåtna pladdret som bara syftar till att markera revir och position i rummet. För några hundra år sedan kissade män inomhus, nu sköter vi det genom att sitta med benen brett isär och slumpmässigt droppa begrepp som ”strategi, time to market, benchmark, högt upp i näringskedjan...” Ibland pratas det om kvinnor också, sexuella snedsteg och bristande engagemang för barn och hem legitimeras med analogier från djurriket. ”Lejonhannen har alltid flera honor. Det är helt naturligt för att säkra flockens tillväxt. Hos de flesta arter är det honorna som tar hand om avkomman och hannarna som står för jakten.” 

-Jag hör ju att du är feminist.

-Nej, jag är mer demokratiskt lagd och hatar alla människor lika mycket.