Kostar det inte så smakar det inte.

Jag vet inte var det började. Fanns det i folksjälen från starten eller blommade det ut som syfilis under svältåren? Eller var det Ikea, H&M, Ö&B, Jula, Rusta, Prisextra och STOR STARK 29:- som gradvis förstörde oss? Det här att allt ska vara så billigt som möjligt. Vi är numera ett folk som helt förlorat vårt kvalitetsmedvetande till förmån för prismedvetande.

Det är därför upphandlingarna av äldrevården går åt helvete, utgångspunkten är att landstinget alltid ska välja den billigaste leverantören. Sen spelar de förvånade över att den som kostade minst också var den som presterade absolut sämst. Om ni frågar mig så handlar det inte ett dugg om vilken regi saker och ting drivs i, utan om beställare som pressar underleverantörer till den absoluta botten. Det är heller ingen slump att alla nybyggda skolor, sportanläggningar, simhallar och köpcenter ute i landet ser ut som provisoriska lador, det blev nämligen billigast så. Offentlig upphandling, du har många fula ansikten.

Och om folk vägrar att betala för mat som odlats eller producerats under rimliga förhållanden, så är det väl inte så konstigt att några ser möjligheter att färga en fläskfilé och sälja den som oxfile. Den utgångna köttfärsen kan märkas om och säljas igen och varför inte slänga ner lite häst i lasagnen? För folk märker ju ändå ingen skillnad.

Det är väl snart bara några bilmärken och advokater kvar som lyckas upprätthålla ett rätt självklart orsakssamband: Kvalitet kostar. Och det billigaste har en astronomisk prislapp.

Delfin eller människa?

Jag står och fingrar på en burk tonfisk i mataffären när en leende, 35-årig, småtjock gubbpojke i Coop-tröja kommer fram till mig.

-Den där är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer.

-Jaha. 

-De använder speciella nät så att delfinerna inte fastnar.

-Där ser man.

-Tack för att du gör ett aktivt val och samtidigt stödjer....

-Du, om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det. Nu håller jag i en burk tonfisk och förväntar mig varken delfin, fläskfärs eller majs i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till, ingen äter delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter. Att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool det kan de, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga. 

-...delfinen har ett nervsystem som påminner om människan...

-Ja, vi måste komma över den här stigmatiseringen av kannibalism, jag är helt på din sida där. Att döma av dina nagelband är du på god väg.

Den smygande tassens återkomst.

Min köksrenovering är inne på sin andra vecka. Någon undrade om jag blivit helt gråhårig över en natt, men jag förklarade att det bara var slipdamm. 

Eftersom hantverkarna har plastat över dörrar och fönster in till mitt kök, ser jag inte riktigt vad som föregår där inne. Ibland får jag för mig att de bara slår på slagborrar och cirkelsågar och sen sitter där och röker sina märkliga polska cigaretter och spelar kort hela dagarna. Så jag bestämde mig för att återuppväcka en figur från min barndom. 

Det var under perioden när indianer var populära i serietidningar och på TV. Så när jag fick äkta mockasiner i skinn i julklapp, föddes den mästerliga indianspanaren ”Den smygande tassen.” Nu, 40 år, 60 kilo och 1,5 meter senare, smög jag en smula osmidigare utanför mitt eget köksfönster, iförd ett par fodrade Foppatofflor, en ljusblå onepiece och en flaska vodka i handen. Spriten ingick i min plan om jag blev upptäckt, vilket jag naturligtvis blev. En av killarna klev ut genom köksdörren och såg mig stå på knä och försöka kika in genom det plastdraperade fönstret. Jag lyfte vodkaflaskan mot honom i en skål och tog en rejäl slurk och spelade full efter bästa förmåga. ”Njet vadna babushka” sluddrade jag fram. Det är visserligen en rysk fras jag snappat upp som betyder ”spotta inte på mormor”, men för mig är alla de där slaviska länderna och språken en enda ointressant gröt. 

För min polska hantverkare var det visst annorlunda, han förstod inte och ledde mig vänligt men bestämt in i huset och stoppade ner mig i sängen. Sen satt han på sängkanten och sjöng en bedrövlig polsk barnvisa som fick mig att minnas vänstervridna barnprogram från barndomen. Innan jag somnade frågade jag på engelska hur bygget fortgick. 

”Vi är snart färdiga” svarade han på fläckfri svenska. 

”Nostrovia!” sa jag och slocknade.

Spådomar och vedergällningar.

På nyårsnatten förutspådde jag ett fantastiskt 2013. Iförd min bästa bäverpäls och en flaska Absinth i handen basunerade jag ut att de fattiga skulle få det bättre, de ensamma skulle bli mindre ensamma, de svaga bli starkare och de missförstådda skulle visserligen fortsätta att vara missförstådda, fast på ett nytt sätt som gjorde att de kändes mindre tröttsamma. Jag blev rörd av min egen storsinthet där jag stod på Mariaberget och såg fyverkerierna spraka över min stad. Tänk att jag rymmer så mycket människokärlek, tänkte jag belåtet för mig själv.

Dagen efter vaknade jag febersvettig med nattsärken virad som en elkabel runt min värkande kropp. Influensan hade intagit mig med full kraft och dagarna som följde pendlade jag mellan liv och död med magsaften som enda sällskap. Jag insåg att influensan genomskådat mig, att mina generösa lyckönskningar egentligen bara handlade om en skamlös önskan om egen välgång. Influensan visste hur man läste undertext och hade bestämt sig för att straffa mig.  

Mitt förhållande till sjukdom är annars som en gammal indianhövdning, jag vill gå ut och lägga mig på en hästfilt i det fria. Rida ut stormen i ensamhet. Helst vill jag återvända till de levande, men tar inget för givet och kallar därför in min familj runt sjukbädden och dikterar ett nytt testamente vid varje förkylning eller influensa. Jag halvsitter i sängen och väser tårögt ut min sista vilja. Familjen himlar med ögonen och antecknar lite plikttroget. Jag känner mig lite missförstådd, fast på det där nya lite mindre tröttsamma sättet.

Prövningarnas tid.

Förändring är bra. Så tänkte min fru och jag när vi övervägde att sälja vårt hus och flytta in till stan igen. Ingen av oss är matematiker men vi konstaterade att om vi sålde för ett rimligt pris och betalade realisationsskatten så skulle vi ha råd att köpa 21 villor i Älgarås som ligger i Töreboda, landets lägst värderade kommun. Eller en designad tvåa på 45 kvm i innerstan.

Så vi bestämde oss för att bo kvar och renovera vårt kök istället. Möjligheten att få spendera obscena mängder pengar och samtidigt exponera hela familjen för ett motbjudande liv i ett månadslångt byggprojekt gick inte att motstå. Det är något visst med att få se sina älskade täckta i byggdamm och stå hopkurade som flyktingar i tvättstugan och värma en soppa på en kokplatta från förkrigstiden. Tvätten hänger från taket och vid ett tillfälle råkade jag panera en tubsocka och servera som wienerschnitzel. ”Tuggig, men mättande” var det diplomatiska omdömet från min yngsta dotters nya pojkvän. 

Klockan 7 på morgonen kommer hantverkarna med en uppsättning verktyg där förhållandet mellan ljudvolym och effektivitet verkar vara 10-1. Om jag vore mindre konflikträdd hade jag skeptiskt granskat deras arbetsinsats var 20:e minut. Istället gör jag mitt vanliga misstag, snackar med dem som om vi vore polare. Låtsas vara lite av en hantverkare själv, ljuger om att jag egentligen skulle gjort allt själv om jag inte var så upptagen med ”skrivbordsjobbet”.

Jag anstränger mig för att bli omtyckt trots att jag någonstans vet att de ser det som en svaghet som de hänsynslöst kommer att utnyttja. För säkerhets skull avrundar jag med lite snack om brudar på ett fördomsfullt sätt, eftersom jag tror att de uppskattar det. Jag skäms för mig själv, men kan inte hejda mig. Det är prövningarnas tid.

Ett ovanligt hett erbjudande.

Jag började nyligen prenumerera på en tidning som jag inte behövde. Genom att svara snabbt fick jag nämligen en present i form av produkten FlameBoy. En gasdriven brännare avsedd för efterrätter. I presentationen stod det att den var så snygg att den kunde stå framme på bordet, så jag lydde det rådet. 

Några kvällar senare är jag barnvakt åt våra goda vänners 4-åriga son. Han får tag i brännaren under middagen och när jag vänligt men bestämt säger att han ska ställa tillbaka den så trycker han in pistolgreppet och drar igång en svetslåga. Jag försöker febrigt ta den tillbaka, men då siktar han med lågan mot mina händer och ler varje gång jag skriker. Jag säger att det där är farliga saker och går mot honom, då kör han helt plötsligt upp svetslågan mot mitt ansikte. Han slutar inte förrän jag är helt hårlös och skakande lik en gammal kiwi, fast med en yta som creme caramél.

Jag börjar ylande att jaga honom med de få rester av hornhinna jag har kvar. Han springer som en liten vessla och lyckas antända soffan, gardinerna i vardagsrummet och min hund under sin flykt. Jag slänger blixtsnabbt en filt över hunden, river ner gardinerna och lyckas få ut dem genom altandörren. Soffan brinner med full kraft och jag hittar pulversläckaren i hallen som jag får igång. Hela vardagsrummet täcks av en blandning av pulver och rök. Då dyker ungen upp igen och skrattar vansinnigt, som Nicholas Cage. Han har fortfarande brännaren i handen och jag minns vagt att den har en kapacitet på 40 minuter. Är den utvecklad för markstrid, tänker jag och försöker samtidigt komma på ett sätt att desarmera den onda dockan. 

-Ska jag göra på dig nu? Frågar jag så mjukt det bara går, trots att jag ser ut som något ur en splatterfilm. Pojken nickar lite aningslöst, tar ett par steg framåt och ger mig brännaren. Jag tittar på den leende psykopaten framför mig och tömmer resten av pulversläckaren i ansiktet på honom. Sen kastar jag brännaren i soporna tillsammans med tidningen som jag egentligen aldrig ville ha.

Vi lärde oss alla en läxa den kvällen.

Att skriva redaktionellt och bli köpt.

Ett företag med stark dödslängtan har hört av sig. Jag kan inte tolka det på något annat sätt när de på allvar vill betala mig för att skriva om dem PÅ BLOGGEN. De har inte fattat att när jag jobbar så skrider en välklädd (nåja), verserad, rutinerad och charmerande yrkesman fram. När jag bloggar så släpper jag ut en figur som annars sitter i tvångströja och tuggar fradga om dagarna.

Men, om det är honom de vill ha - enjoy!

Företaget som hört av sig heter upnorthmediagroup.com och arbetar med den absolut lägsta formen av marknadsföring. Den när man köper bloggare eller journalister som sen ”av en händelse” råkar nämna en produkt i helt okritiska ordalag. Det här förekommer överallt numera. Lyssna lite noga på morgonprogrammen i kommersiell TV och radio så får du en bild av omfattningen. Men det kanske är priset man får betala när reklamtröttheten nått en nivå så att den är mätbar med geigermätare.

De erbjöd mig hissnande 700:- för att nämna ett blogginlägg på en pokersajt på ett så naturligt sätt det gick. Först föreslog jag progressivt att jag kunde skriva länken i avföring på toan på psykakuten. Eller i blod och säd från en get på Silverbibeln. Jag var till och med villig att sänka mitt gage eftersom målgruppen då snävades in en smula. De svarade att de helst såg en traditionell länk på min blogg. Så jag la lydigt in en länk från sajten där en kille skriver om en pokertävling i Las Vegas.

Allt du läst ovan ingick i mitt ursprungliga inlägg. Upnorthmediagroup.com svarade att det inte gick igenom granskningen, eftersom jag inte var tillräckligt tydlig i min referens till blogginlägget på pokersajten. Jag hade förstås tänkt publicera oavsett vad, eftersom jag vill sätta ljuset på en bortglömd princip. Nämligen att människor har rätt att få veta vad som är reklam och vad som är redaktionellt. Annars är det manipulation man sysslar med och det kanske inte är lika tjusigt att skriva på visitkortet? 

Jag kanske inte är 700:- rikare. Men jag luktar i alla fall inte torsk.