Du fula, nya värld.

Det börjar byggas i Sverige igen. Det är positivt. I Stockholms förorter byggs nya köpcenter, stormarknader, skolor, kontor, daghem och idrottsanläggningar. Problemet är bara att allt ser ut som baracker. Som någonting tillfälligt, i väntan på det riktiga bygget.

Fyrkantiga lådor med platta tak i tjärpapp och helt utan karaktär står och lyser i sin fulhet, tills fukten och möglet oundvikligen tar över. Jag kan inte längre skilja mellan den nya skolan och barackerna där byggarna äter lunch. Är det här ett utslag av snålhet och dumhet, eller är det någonting mer allvarligt och djupt liggande? En håglöshet inför sin egen dödlighet och planetens annalkande död, tänker jag då. En makroversion av ”vad är vitsen med att duscha innan festen, jag kommer ju ändå inte att träffa någon.”

Jag vill se nya skolor i tegel och sten som står sig i 250 år. Jag vill se idrottsanläggningar som ser ut som som Stockholms Stadion, inte hangarer. Barack-Sverige måste få ett slut.

Om du inte håller med mig, är du en del av problemet.

Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.

Islossning.

Det gick ett skalv genom huset när snömassorna släppte från taket. Det lilla taket i plexiglas ovanför entrén krossades och räcket till altanen slogs sönder. Mer förbluffad än förbannad ringde jag mitt försäkringsbolag. Det måste vara den här typen av skador som hemförsäkringen ska täcka? Den har ju inte täckt någonting annat under de ca 20 år som vi bott i vårt hus. Jag lämnade mitt nummer i telefonkön hos Salus Ansvar. En kvart senare ringde en man utan egenskaper upp, jag fick direkt känslan av att han satt i sin hemmiljö i en stuga i Dalarna. Troligen naken, men det är svårt att belägga.

-Så nu undrar jag om det täcks av min hemförsäkring?

-Ojojoj, nu måste jag logga in igen.

-Förlåt?

-Datorn. Det är något med systemet idag, jag måste logga in flera gånger här för att komma åt systemet. Jag gör ju inte det här så ofta.

-Inte?

Lång tystnad. Simulerade tangentljud, antagligen en tesked inlindad i hushållspapper som slås slumpmässigt mot en kaffekopp.

-Nu så. Vad frågade du nu igen?

Jag berättade igen.

-Jag tror inte att det täcks av försäkringen.

-Tror?

-Ja, jag är inte riktigt säker. Jag kan be någon annan att ringa upp dig för att ge ett mer klart besked.

-Men hur svårt kan det vara?

-Jaa...vänta. Jag kan fråga en annan här.

Jag sitter och lyssnar på hans nakna fötter som trampar över det knarrande furgolvet till en låtsaskollega. Antagligen en nallebjörn med kostym och glasögon som sitter i gungstolen framför braskaminen. Mannen mumlar något och kommer sen tillbaka till luren.

-Nej, det täcks antagligen inte.

Då tröttnar jag.

-Det är ingen annan där va?

-Jo....vad menar du? Vi är många här på skadeavdelningen.

-Bra, be dem att ropa då, så att jag får höra.

-De är på lunch.

-Jaha. Han du just frågade då?

-.....eh.....Göran?

-Whatever, be honom att ropa till.

-....javisst...Göran vad är klockan?

Jag hör samma röst svara klockslaget, fast med handen framför munnen.

-Men det där var ju du, med handen för munnen.

Han lägger på luren. Uppenbarligen i större behov av skadereglering än jag.

Feber.

Så är man sjuk igen. Ett unikt tillfälle att få tycka synd om sig själv och bli lite mer känslomässig än vad man annars är.

Jag ligger och alternerera mellan en bok om ett getto i polen på 30-talet och en annan om en ofullbordad kärlekshistoria som pågår i 20 år. Sen undrar jag hur mycket feber jag har och söker igenom hela huset efter en febertermometer. Efter en fruktlös timma faller jag ihop i soffan och blickar håglöst ut genom fönstret där en termometer visar -9 grader. Jag kommer då på att jag har flera utomhustermometrar i huset och kastar mig upp och inspekterar samtliga.

En är digital och har en liten sladd med en liten knopp som hänger utanför fönsterbläcket. En annan är en traditionell, penisliknande med riktigt kvicksilver i sig. (Symbolik?) Sen hittar jag vår inomhustermometer också, en kastrulliknande sak som just nu proklamerar 18 grader. Till sist står jag i köket och blickar ner på den vassa stålspiken som genom en ståltråd förbinds till ungstermometern. Min hjärna går på högvarv, desperat efter att få veta hur nära döden jag är. Jag väger mina möjligheter.

Att skruva loss den penisformade termometern utomhus just nu framstår som omöjligt. Den stora, runda inomhustermometern vet jag inte riktigt hur jag skulle hantera. Mitt ögonmått säger mig att den antagligen inte skulle rymmas i någon av mina tänkbara håligheter. Jag prövar i alla fall att sätta mig på den i hopp om att få en indikation av min inre temperatur, men den är obekväm och jag liksom rullar runt på den hela tiden. Den digitala utomhustermometern ser annars väldigt lovande ut, men jag får inte upp fönstret.

Så när min fru och mina barn kommer hem står jag lätt framåtböjd vid ugnen med köttermometern i stjärten. Jag följer värmeutvecklingen på den lilla displayen. ”Jag närmar mig oxfilé” säger jag oroligt. De lämnar köket ordlöst. När jag följer efter hör jag ljudet av en stålspik som faller till marken. Eller är det mitt äktenskap?

Till andra sidan jorden.

Som jag nämnt tidigare har jag gått med i organisation för att byta hus med andra människor på semestern. (En del läsare har okänsligt föreslagit att jag borde överväga ett mer permanent byte.) Nu har jag snart varit med i ett år och egentligen inte fått något intressant napp alls. Kanske var jag naiv när jag trodde att en 60-tals villa (blå lättbetong) i en en trött förort till Stockholm skulle locka någon att släppa ifrån sig sitt strandnära palats i Californien eller Italien? Jag höll på att ge upp hoppet tills för några veckor sedan, när en kvinna från Australien hörde av sig. Hon har ett hus några mil söder om Sydney, mitt i en nationalpark, precis vid havet.

Så nu är det bestämt. En hel månad ska jag dricka Fosters, försöka simma med vithaj (det ska vara en så frigörande upplevelse) och oavbrutet påpeka för australiensarna att Sydney Opera house är belagt med svenskt kakel från Höganäs. Sen tänkte jag också passa på att träffa det produktionsbolag som vill se mig i uppföljaren till Krokodiljägaren. ”The Swedish Croc Hunter”, där jag ska fånga in krokodiler som rymt ner i kloaksystemen, utrustad enbart med gula gummistövlar, ett fisknät och en fläskfilé. Jag tänker också passa på att träffa Cate Blanchett igen, för att försöka förmå henne att sluta ringa och terrorisera mig och min familj. Hon måste gå vidare och jag tror att ett fysiskt möte är precis rätt medicin. Fortsättning följer.

Att bli erkänd efter sin död.

Riktigt stora konstnärer får aldrig något erkännande under sin livstid, utan först efter sin död. Därför har jag bestämt mig för att publicera extra mycket efter min död. Det gör jag genom att skriva som en idiot och senarelägga själva publiceringen. Sisådär 30 år fram i tiden har jag satt vår programvara på. Längre än så vill jag inte var med. Skulle jag leva längre, får jag ändra publiceringsdatumet vecka för vecka, tills dess att jag känner livsanden lämna mig. Det som då kommer att brisera är en hybrid mellan Kafka, MAD, Dostoyevsky, Bamse, Murakami och Erich Fromm.

Skulle jag däremot bli överkörd av en buss i morgon, då kan man säga att det blir ett väldigt långt uppehåll mellan mina inlägg. Men det är inget att göra åt då. För att säkerställa kanoniseringen av mig har jag också funderat på att formge omslaget, skriva filmmanuset, sälja reklamrättigheterna till en amerikansk snabbmatskedja och designa den serie sadistiska leksaker som oundvikligen kommer att efterfrågas. De enda små svagheterna som min plan har, är att jag egentligen kanske inte har någonting vettigt att skriva om och att det lilla kvicksilverbatteriet som styr just klockan i datorn slutar att fungera. Annars är det idiotsäkert.

Delge mig gärna era egna funderingar kring hur ni ska överleva livet.

Modeveckan, gäsp.

Jag vet inte någon bransch som jag tycker är så pretentiös och löjlig som modebranschen. Uppenbarligen är känslorna besvarade, för de har aldrig velat jobba med mig heller. Däremot har jag fått min beskärda del av modefotografer, hår, make och stylister. Ett entourage som helst går runt med pälsmössa, 35 armband, skojiga glasögon och använder oavbrutet begreppet ”rätt känsla” som ett substitut för idé och tanke.

De rör sig i flock och skrattar som hyenor åt folk som lever vanliga liv och inte är sjukligt intresserade av kläder. Deras arbetsmetod består huvudsakligen i att bläddra i internationella modemagasin, riva ut bilder och citat (som de inte begriper innebörden av) och sen klistra dem osystematiskt på en vägg. Sen anlitas en modell eller två som är det mest anorektiska marknaden kan uppbringa just nu.

Under hela fotograferingen står hyenorna sen och pendlar helt slumpmässigt mellan att säga ”love it” eller ”hate it” samtidigt som de smörjer in sig med hudlotion och kollar in sig själva i spegeln. Slutresultatet blir en bildsvit som är skakande lik samma bilder som de rev ut i tidningarna tidigare, men snäppet sämre. Det är en fotomodell som poserar i en artificiell miljö och antingen ser ut att vara våldtagen, drogad eller lobotomerad. Gärna en kombination. ”Helt rätt känsla” säger hyenorna, lägger huvudena på sned och ser sammanbitna ut. Bifogar en bild på en bag som hovnarcissisten Marc Jacobs har gjort och som säger en hel del om hur skakande lite modebranschen har att säga.