Kulturlunch.
Jag småspringer ner till Dramaten på lunchen. Det är så halt att jag glider på skosulorna hela vägen nedför Hamngatan. Passerar den konstiga mannen som bara har shorts på sig även mitt i vintern och ett hårsvall som Art Garfunkel. (Tänk könshår från 70-talet.) Biljettkassan på Dramaten öppnar 12 och det är kö. Jag är yngst och flämtar, vilket möts med ogillande blickan med inslag av grön starr. Med biljetterna i plånboken liksom hasar jag mig vidare till Nationalmuseum. Jag betalar 100:- och går upp två plan för att stirra beundrande på Caravaggios ”Den helige Franciscus”. Jag flackar med blicken mellan originalet och kopian som hänger bredvid och fnyser lite föraktfullt åt kopian, som om det vore helt uppenbart vilken klåpar som gjort vad. Sen skummar jag igenom texterna om hur man avgjorde äkthetsfrågan, men jag står kvar tillräckligt länge för att ge intryck av att läsa enormt grundligt. Jag lägger pekfingret över munnen och liksom hummar och nickar, som man bör göra när man är kulturell. Kanske ler jag introvert också, det är svårt att säga. Sen halkar jag nöjt tillbaka till jobbet och skriver en okritisk hyllning till en produkt som ingen vill ha och ingen behöver. Jag gör det så övertygande att jag blir rörd.
En present, till oss båda.
Blocket är fantastiskt. I helgen fick jag hem ett exemplar av försvarets fårskinnspäls, helt intakt och oanvänd från beredskapsåret 1941. Den är vit, enorm och väger 3,4 kilo. Jag köpte den till min fru, som ett alternativ till burka. Jag har länge retat mig på att andra män glor på henne och nu syns hon knappt alls när hon hasar sig fram mellan arbete och hem. Jag är övertygad om att hon också ser det positiva med att inte bli betraktad som objekt längre, utan mer som en hybrid mellan ett får och ett isberg.
Nyårsafton på 70-talet.
Vi bestämde oss för att ha ett 70-tals tema på nyårsfesten. Vi gick på Myrornas och köpte porslin, dukar, glas och kläder. Min fru hittade en gräll, batikliknande klänning som Di Leva skulle älskat. Jag hittade en basker/keps i brun sammet, beige nyloskjorta, beige, bred slips och en kavaj med slag, stora som måsvingar.
Vi bjöd på San Fransico (vodka, bananlikör, juice) till fördrink tillsammans med salta pinnar och kringlor. Förrätten var en svit med krustader med olika fyllning och till huvudätt serverades oxfilé provencale med ett Beajoulaisvin. Till detta en potatisgratäng i en brun s.k ungsfast form. Efterrätten? Glass au four, vad annars?
Efter 12-slaget åkte karaokemaskinen fram och hits från 70-talet avlöste varandra. Sen när festen led mot sitt slut så plockades plötsligt en salladsskål fram och bilnycklar samlades in. Det var Kjells nya, finska kvinna som drev på, nästan lite maniskt tyckte jag. Speciellt med tanke på att hon och Kjell just blivit ihop. Då undrade jag om inte nyckelparty var mer ett 60-tals fenomen. Men finskan skrattade ett finskt skratt, låtsades blunda och greppade direkt mina bilnycklar med sina knubbiga fingrar. Jag försökte först med att det var en firmabil och att den hon i så fall skulle ligga med var Rolf Sundberg på GE Money Bank. Men hon släpade iväg mig samtidigt som jag höll något anförande om att 70-talet handlade mer om att röka hasch och ha diffusa föreställningar om ett klasslöst samhälle.
Utanför hennes mexitegelhus fick jag för första gången grepp med mina näbbstövlar och slet mig loss ur hennes grepp. Jag sprang gråtandes hela vägen hem. Jag kände mig som man bara kunde göra på 2000-talet - kränkt och bestört.
Cold Turkey.
Jag tar min kalkon under armen och går hemåt. Det går sådär. Han sprattlar, flaxar och skriker hela tiden. Så till slut får jag lov att använda det illerkoppel som jag fått låna av en kompis. Kalkonen lommar bakom mig över Hötorget och väsnas fortfarande. Först tänker jag att han (eller hon, svårt att säga) är orolig, vi känner ju inte varandra ännu. Den måste känna sig lite som ett barnhemsbarn som blir hämtat av en okänd person. Så jag försöker klappa kalkonen och visa ömhet, skapa en relation mellan oss bortom kopplet. Jag nynnar en härlig barnvisa när den plötsligt biter mig i handen. ”Vi måste bjuda till båda två” säger jag anklagande och pekar med hela min blödande hand mot fågeln som nu flaxar med sina stora vingar och liksom ylar. Sen slår det mig att den kanske fryser om sina små fötter, så jag köper ett par lovikavantar i barnstorlek av en handlare.
Efter en del brottande lyckas jag få på dem, men när vi går vidare försöker kalkonen dra bort dem med näbben. Vantarna hänger slappt som stora strumpor från fötterna, det medger jag, men de skyddar mot kylan. Jag säger att den får skylla sig själv om vantarna åker av, jag tänker inte sätta på dem en gång till, då får du stå ditt kast. Så säger jag och drar den in i tunnelbanevagnen. Där uppför den sig också väldigt illa. Biter främlingar (huvudsakligen av utländsk härkomst, vilket genererar mig enormt) flaxar och till slut bajsar den inne i vagnen. Oförsvarligt, oacceptabelt. Jag säger till på skarpen och den sista biten hem pulsar vi genom snön under tystnad. Lovikavantarna har åkt av, men ingen av oss bryr sig längre. Hemma följer kalkonen med in i köket där jag förberett stuffingen. ”Nu vill jag inte ha några mer scener från din sida” säger jag och börjar slipa kniven.
Miljötänk i praktiken.
Jag storhandlar inför julen och känner att en man studerar mig på avstånd. Han ler lite överseende och skakar på huvudet. ”Nu förstår jag varför klimatkonferensen havererade” säger han och pekar mot min back med importerat, italienskt källvatten. Jag mäter honom med blicken. Jag känner igen sorten. En liten undernärd figur, uppväxt på baljväxter och som bara kan göra sig intressant genom att mästra främmande medmänniskor med sitt miljöengagemang. ”Jag tycker om vatten som har färdats” svarar jag poetiskt. ”Vatten som varit med om något, som bär på en historia. Inhemskt vatten smakar så inskränkt och provinsiellt” avslutar jag med ansiktet väldigt nära hans. Han ser illa berörd ut, börjar backa ifrån mig och jag följer efter.
”Tänk när de buteljerar isvattnet från våra smältande poler och säljer det. Vilken storslagen upplevelse, att få dricka vatten som är miljoner år gammalt och lika rent som planeten en gång var. Se det så!” ropar jag efter mannen som nu småspringer ut ur butiken med sin hink industriellt processad tofu från andra sidan jordklotet. Han hoppar in i sin sönderrrostade Saab V4 och sladdar ut från parkeringen. Sen går jag till charken och ber om lite av den där svenska skinkan som utfodrats med en annan gris. Mer inhemskt och lokalt än så finns inte.
Mitt förhållande till julen.
Jag förvandlas till Ernst Kirchsteiger och går runt i en flanellpyjamas med bägge händerna runt en varm kopp örtté och bara tänder levande ljus och lyssnar på julsånger. Jag tittar på morgon-tv i lotusställning och lär mig hur jag kan plantera hyacinterna och dekorera ytterdörren med saker från skogen. Sen samlar jag min familj, precis som Pernilla Wahlgren, och förvandlar köket till ett enda härligt kaos av bulldoft och julglädje.
Jag njuter enormt av att åka ut och handla julklappar också, bland alla härliga, generösa, stockholmare. Kanske får jag en stund för mig själv över en glögg på NK, innan alla klapparna är inköpta. Sen skriver jag rim och äter min hemlagade knäck ett par dagar före julafton. Långa, härliga rim på vers som fångar personen på pricken och samtidigt uttrycker min gränslösa kärlek.
I mellandagarna bygger jag en enorm snögubbe med alla barnen i kvarteret och blir den där härliga, varma killen som sen är stendöd resten av året.
En ny finansiering av välfärden.
Jag har en idé till en ny skattemodell. Jag tror att den här solidariska modellen är stendöd. Vi lever i en tid där allt kretsar kring oss själva och hur mycket vi synts i media. Solidaritet är just nu lika modernt som Bananlikör. Så min tanke bygger på att personifiera skatten. Skatten hamnar inte i ett svart, solidariskt hål längre, utan hos en människa. I år kanske jag betalar för en garderobiär på Stadsteatern. Vilken skillnad det gör! Då kan jag göra studiebesök och se på när mina pengar gör nytta i den skattefinansierade sektorn. Jag kanske tillbringar helgerna med att stå och granska hur han jobbar? ”Är det klokt att hänga den där kappan så långt in till höger?” säger jag och påminner subtilt om att det är jag som är chefen. Sen följer jag med och ser på när min garderobiär äter lunch. ”Är han inte lite för tjock?” säger jag till en passerande servitör. ”Gör lite mindre portion, det är ju ändå jag som står för fiolerna!” Plötsligt blir alla offentligt anställda, individuellt anställda. Sedda människor som inte jobbar åt ett stort, grått kollektiv - utan åt mig eller dig. Och du och jag betalar med glädje vår skatt och får varje år en möjlighet att bli välgörare åt en ny människa. Nästa år kanske just du får en mimartist? Jag ska ta upp det här med Anders Borg. Det är genialt, om jag får säga det själv.
Anders Tempelman