Vem betalar min konst?
På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"
Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl.
De förlorade tingens skimmer.
Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån.
Min högra fot.
Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.
Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.
Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?
Middagen tänker inte.
Jag har länge undrat hur vi skulle reagera om forskare plötsligt bevisar att djurs medvetande är mer utvecklat än vad vi någonsin trott. Ungefär lika överraskande som när de kom underfund med att spädbarn visst har känsel och att operationer kanske borde utföras med bedövning. Tänk om djuren har ett rikt intellektuellt liv, drömmar och ett språk som vi aldrig begripit. Skulle vi inte se på kalkonen i ugnen och grisen på julbordet lite annorlunda då? Skulle det inte kännas extra konstigt att stå och stirra på Skansen eller Kolmården då?
Jag tänkte på det här speciellt igår kväll när vi satt runt middagsbordet och pratade om vilken hund vi skulle ha nästa gång. Vi gick igenom gulliga hundar vi sett och pratade i munnen på varandra om vilka raser vi föredrog. Kanske en mindre hund nästa gång. Och en tik, ja självklart, där var vi alla överens. Plötsligt blev jag medveten om att någon tittade på mig. I hörnet av köket låg vår gamla labradorhanne, Gillis. Jag blev först lite illa berörd, men sen märkte jag att hans tomma blick följde den smörgås jag hade i handen och inte samtalets innehåll. "Dig slänger vi i containern för brännbart" sa jag till honom och tog en tugga. Då viftade han på svansen. Jag tror att vi kan fortsätta äta kött ett tag till med gott samvete.
"Bra, för du har en skalpell rakt in i foten just nu."
Så sa läkaren bakom ett grönt skynke igår när han fick ett jakande svar på frågan om jag mådde bra. Jag opererade bort 4 cm av en nerv och kirurgen brottades med min fot där bakom. Jag såg framför mig hur han skar i min fot som de gör i charkdisken när de frilägger ett ben ur en lammstek. Efter 10 minuter var han klar och jag rullades ut i rullstol med foten i paket. Och nu ligger jag hemma i sängen och reflekterar. Om det stämmer att medvetandet och nervsystemet är intimt sammanflätade, så har jag nu kapat bort en del av mitt medvetande. Jag känner inte min fot längre, än mindre mig själv.
Självförnedring inför publik.
Ju äldre man blir, desto mer ovillig lär man bli att kliva ur sin s.k bekvämlighetszon. Eftersom jag saknar omdöme, gäller det här tyvärr inte mig. För några veckor sedan bjöds jag in att delta i en välgörenhetstävling ihop med flera elitgolfare på Europatouren, näringslivsfolk och lite kändisar som
t ex Hugh Grant. Det hade blivit en plats ledig och initiativtagaren Jarmo Sandelin frågade vänligt om jag ville hoppa in i ett av lagen.
Eftersom jag är en dokumenterat dålig golfspelare, tackade jag ja. På speldagen var banan nerlusad med publik och media och jag tillbringade huvuddelen av dagen ljusår utanför min bekvämlighetszon, i meterhög ruff, desperat sökande efter bollar. Men någon har sagt att man växer och lär sig saker av den här typen av upplevelser och det stämmer verkligen. Proffset jag spelade med lärde mig att säga ordet FUCK på spanska med rätt hyggligt uttal. "Joder!" gick jag runt och mumlade bland brännässlorna när plötsligt Hugh Grant passerade mig och log medkännande. Det expanderade min bekvämlighetszon ytterligare ett par kilometer. Lärorikt. Nyttigt.
Anders Tempelman
Sex på vägen.
Man vidgar sina vyer när man reser. På tyska bensinstationer finns kondomautomater inne på alla herrtoaletter. Där fångade mitt öga den löftesrika produkten Travel Pussy, som ett av alternativen bland kondomerna. Jag kunde inte för mitt liv begripa om det här var någon sorts sexhjälpmedel eller ett olyckligt namn på en kondom. Hur reagerar man som tjej om man följer med en snygg tysk kille hem och han halar upp en kondom som heter Travel Pussy? Och om det är ett sexhjälpmedel, vad kan det vara som dimper ner i den lilla mynningen på maskinen? Konsumerad av nyfikenhet surfade jag på ämnet och lärde mig att Travel Pussy inte är en kondom utan en liten plastpåse, som en hundbajspåse i storlek och kvalitet, med en hålighet i sig. Ni fattar principen. (Han som utvecklade den här produkten deltog inte i anatomilektionerna och har antagligen testat det mesta i sitt pojkrum med modellplan hängande från taket.)
Men när man står där och exponeras för automatens innehåll så reflekterar man också över sina möjligheter. Ska jag våga tro på ett ragg och därför köpa en kondom, eller ta det säkra före det osäkra och köpa en Travel Pussy, fylla den med ljummet vatten och sen ha ett passionerat samlag med den? Kanske med lite stearinljus och saxofonmusik i bakgrunden. Jag tog i alla fall det säkra före det osäkra och köpte en av varje?
Anders Tempelman