Död åt göken.
Jag har inget fågelintresse, utom möjligen när det gäller Göken. Det är en lömsk figur och en pionjär inom surrogatföräldraskap. När gökägget kläcks efter 14 dagar hos den främmande lilla Rörsångaren, så knuffar den instinktivt ut de andra äggen ur boet. Sen ligger den där och spelar gullig när mamma Rörsångare flyger som en idiot för att samla ihop larver och skalbaggar till middag. Inte ens när gökdjäveln är dubbelt så stor som surrogatmamman fattar Rörsångaren att den är grundlurad, eller så gör den det, men lever i förnekelse. Det är svårt att veta. En solig dag flaxar i alla fall Göken ut, utan så mycket som ett tack. Han eller hon som gjorde omelett av Rörsångaren eget kött blod. Bifogar en bild på skitfågeln, Göken, så att ni känner igen den i skogen och kan skjuta skallen av den med luftpistol eller slangbella. Undvik att träffa Rörsångaren, den har haft det tufft nog.
Anders Tempelman
Mitt nya tidsfördriv.
Val Do Lobo är en av Portugals bättre golfanläggningar. Att de släppte in mig på ägorna berodde enbart på att jag var där och jobbade med golfproffset Jarmo Sandelin. (Se bild.) Två dagar innan inspelning av filmen, rekade vi för att hitta de vackraste platserna. Med golfbil, svindyra golfklubbor och en härlig amatörentusiasm for jag okänsligt runt på fairways som var lika välklippta som en heltäckningsmatta. Jag spelar en sorts golf de inte sett förut - muskelgolf . Den bygger i korthet på en total avsaknad av teknik till förmån för ren och skär muskelkraft. En spännande sidoeffekt av den här spelstilen är att en boll lika gärna kan gå 300 meter spikrakt, rulla 1,5 meter på gräset eller gå stenhårt rakt in i lyxvillan 90° till höger om utslaget. Jag vägrar dessutom att skrika FORE eftersom jag ogärna vill manifestera min oskicklighet och slår gärna ett par tre bollar på raken tills jag är nöjd. Helt regelvidrigt och oacceptabelt. Att jag dessutom spelade i gymnastikskor och t-shirt utan krage, drev personalen nästan till vansinne. Jag tvingades till slut byta t-shirt, men vägrade byta skor eftersom jag helt enkelt inte hade några golfskor. Barfota var okej för mig, men visst inte för dem. Jag tror att Jarmos sponsoringkontrakt med anläggningen var i fara under dagarna jag var där. Men vad kul det var. Det här ska bli mitt nya tidsfördriv.
Anders Tempelman
Don't look back in anger.
För många år sedan, när Oasis fortfarande var ett rockband att räkna med, hamnade Andres Lokko och hans tjej på middag med bandet efter en konsert i Stockholm. Liam blev väldigt intresserad av Andres tjej och efter ett tag tyckte Andres att det började kännas jobbigt. Så han repade mod och sa på sin bästa låtsas-Manchester-engelska "lay off mi bird mate", varpå Liam reste sig upp och klippte till Andres rakt i ansiktet. Jag vet inte vad vi kan lära oss av den här historien, mer än att det kan vara provocerande med människor som härmar ens dialekt.
Anders Tempelman
Människor utan mottagare.
Den här sorten finns det gott om. De tycker om att höra sin egen röst, sina egna berättelser och sina egna tankar kring allt omkring oss. De är sändare.
Ibland när du möter dem kan du få uppfattningen att de lyssnar intresserat på vad du har att säga, men det gör de inte. De funderar på vad de ska säga när du gör en inandning eller en tankepaus. Allting som du gjort eller tänkt i ditt liv, har de en lång och bedövande ointressant sidohistoria till. För det hänger ihop med avsaknaden av mottagare, deras berättande syftar inte till att roa dig eller berika ett möte. Det handlar om att ta luftutrymme. Deras pladder kan ha relevans till ursprungsämnet, men det verkar inte vara ett krav. Att garnera med referenser till människor som du inte känner, verkar däremot vara industristandard. Just för att du ska begå ditt livs misstag och fråga vem den personen är, vilket föranleder ett nytt anförande där den okända personens ointressanta liv ska återges på en detaljnivå som kommer att locka fram din absolut lägsta instinkt - att vilja döda. Och när du ändå lyckas behärska dig genom att stänga av så många sinnen som möjligt utan att det syns, så kan sändaren plötsligt tystna och anklagande säga. "Men du lyssnar ju inte!"
Anders Tempelman
Ett positivt besked.
Det låg ett oöppnad graviditetstest på kontorstoaletten i förra veckan. Så jag följde anvisningen noga och kissade grundligt på det. Ett kort ögonblick senare kunde jag konstatera att jag var gravid. Beskedet gav mig viss ångest eftersom jag drack en del alkohol i helgen och åt italienska, opastöriserade ostar. Samtidigt förklarade det en hel del av mitt beteende under ledigheten. Jag såg bland annat en fruktansvärt dålig film, "Nights in Rodanthe", med Richard Gere och Diane Lane. Det var märkligt, jag var fullt medveten om hur uselt skriven, spelad och regisserad den var, ändå grät jag hämningslöst. Jag skruvade också upp några hyllor och fick ett raseriutbrott över att bitsen till skruvdragaren förstörde skruvhuvudena. Nu när jag vet att det bara var hormoner, så är det lättare att förstå mitt beteende och även motivera det för min familj. Jag har också hunnit reflektera över det faktum att jag kommer att bli en gammal pappa den här gången. Folk kanske kommer fråga om jag är ute med barnbarnet och jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Om jag har mycket hormoner i kroppen kanske jag kommer att bli aggressiv. Det kan man inte veta på förhand. Jag misstänker också att jag har väldigt mycket vätska i benen. Det liksom skvalpar om mig när jag vaggar fram till espressomaskinen.
Anders Tempelman
Mitt livs novell.
Hur lång tid måste förflyta innan jag törs börja använda stoff ur mitt yrkesliv för att roa andra? Någon filosof har sagt att fullkomlig uppriktighet bara är möjlig under total anonymitet. Det stämmer säkert, det är därför jag skickar min fru anonyma brev med negativ feed-back. "Varför är det ingen som tar ut den nydiskade disken ur diskmaskinen? Det gör mig rasande." Signerat Anonym. Ibland ringer jag upp mina barn med en röstförvrängare på och sänder en drapa om vikten av att hjälpa till hemma, gå ut med hunden, städa sina rum och inte ha för korta kjolar. I yrkessammanhang har jag helt gått över till att prata i tredje person när jag ska framföra synpunkter till kunder. "Någon tyckte att ert varumärkeslöfte var tunt som alpluft" har jag sagt vid ett tillfälle. "Det har sagts att era kolkraftverk i Västeuropa kanske motarbetar er ambition att framstå som en miljövän" som jag sa jag till en VD vid vårt första och sista möte. Jag borde bli anonym som Prankmonkey, min son från ett one-night-stand i 10-års åldern. Men tills vidare skriver jag vidare, undvikande och ryggradslöst som ett skrämt djur.
Gubbmanér.
Du vet sorten. Han som aldrig kan sluta prata om man råkar fråga vad han sysslar med. Han som namedroppar höjdare som han "känner" och refererar till sitt jobb som "huvudsakligen strategifrågor på ledningsnivå". Han säger sig vara klädintresserad, vilket förklarar den ofta förekommande rosa skjortan. En sitter i caféet där jag är nu. Han har ett möte med en kvinna han inte känner, när plötsligt hans telefon ringer. Lady in Red med Chris De Burgh. "Ursäkta mig, jag måste bara svara på det här lite snabbt" säger han. Kvinnan ler lite plågat. "Börje? Jag sitter mitt i ett möte nu, kan jag ringa dig i eftermiddag? Jaha, jaså. Nej, han är väl inom Proventus...." Sen pratar han högt vidare alldeles för länge. "Vid 6 säger du, nja, jag skulle nog kunna ringa dig vid 7 eller 7.15 Ska vi säga så?" Sen lägger han på luren och nämner ett okänt namn och har sen den dåliga smaken att börja återge varför han ska träffa den här okända personen han just talat med. Kvinnan flackar med blicken åt mitt håll för ett ögonblick. Jag ler lite hastigt för att ge henne det stöd hon behöver för att hälla den nu ljumma latten i knät på gubben och mula honom med en muffin. "Om inte du gör det snart, gör jag det" säger jag.
Anders Tempelman