I händelsernas centrum.
Klockan 08.45 i morse går jag uppför Kungsgatan när det plötsligt slamrar till bredvid mig. Mitt i körfältet ligger en pistol. Typ den du ser här. Två snubbar står uppe på bron och tittar ner på gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, alla tittar vi på vapnet som ligger precis vid övergångsstället med magasinet bredvid. Inga kulor i, vad jag kan se. Snubbarna uppe på bron står kvar och glor, så de kan inte ha kastat pistolen. Jag överväger att gå fram och plocka upp vapnet, men inser hur löjligt det skulle se ut om jag plockade upp det med en hundbajspåse. Jag hade varken en proffsig penna eller en latexhandske tillgänglig just idag. Sen hör jag sirenerna och kan lugnt gå till jobbet, med en fin liten anekdot om hur jag i stort sett befann mig på plats när Forex rånades idag.
Anders Tempelman
Som en skänk från ovan.
Vissa dagar har man svårare för att hitta ett tema för sin blogg. Andra dagar dimper det rakt ned i brevlådan. Det här är väl ändå direktreklam i sin mest majestätiska form - en VHS-kassett om JC och hans korta och rätt hopplösa liv. Jag kan höra snacket på stiftet, hur de pratat om vikten av tajming för att frälsa själar och lämpligheten i att påminna om Jesus i anslutning till just Påsken. (Han var ju tydligen väldigt glad i ägg.) Sen har de sneglat lite åt Hollywood för att försöka pressa in lite liv i den här uppenbart hopplösa B-rullen. "Världens mest sedda film, baserad på världens mest lästa bok" står det på omslaget. Vi pratar sälj, vi pratar kommers, vi pratar Guds son. En liten detalj som de tyvärr missat är att jag lämnat kyrkan för många år sedan, av vad jag anser, väldigt goda skäl. Förtryck, skam, krig, maktmissbruk för att ta några ur högen. Sen kan jag tycka att användandet av VHS-formatet ändå ger en hygglig bild av i vilken tidsålder kyrkan befinner sig. Varken jag eller Gud har nämligen någon bandare kvar.
Anders Tempelman
Att vilja men inte kunna.
Jag har varit på Nordiska Muséet igen. De måste göra någonting rätt som lockat dit mig två gånger det senaste halvåret. Den här gången är besvikelsen någon sorts medveten modehelg med inslag av vintage. (Förra besvikelsen hittar du här.) I ett skrämt hörn av den stora salen står lite handlare med lite kläder och produkter på skrangliga ställningar. Man går artigt förbi, som när man defilerar ett lik, och försöker intressera sig. Men det är varken en utställning värd att se eller en marknad värd att besöka. Sen är det någon sorts syateljé uppför trappstegen mitt i lokalen, jag går inte upp eftersom syslöjd skrämmer mig. Men hela upplevelsen är andefattig, halvhjärtat och enormt okommersiell. Varför klappade de inte på och fyllde hela bottenvåningen med stånd så att man för ett ögonblick trodde sig vara i Istanbul eller Camden? Idén är det ju inget fel på, men utförandet är bedrövligt.
Anders Tempelman
Blod tunnare än regnvatten.
En nära vän till mig fick nyligen reda på att han har en halvsyster. Hon är tydligen bara sex månader äldre än honom och han blev förstås enormt nyfiken. Så han bestämde han sig för att bryta isen. Efter ett ovanligt glatt telefonsamtal bestämde de sig för att ses. 10 mil senare stod de öga mot öga för första gången. En kvinna som var väldigt lik honom, med sina breda axlar och 1.98 i längd. Samtalet flöt på rätt bra i början, de pratade om sina respektive familjer, tittade på bilder på den gemensamma pappan (död sedan länge) och sen började den här vilt främmande och enorma kvinnan att babbla om husvagnar. Hon gick igenom de modeller som de haft de senaste 10 åren och vilka modeller de övervägde att köpa som nästa. Det hela blev inte direkt bättre av att min polare utlovats en lunch och enbart serverades snabbkaffe och mariekex. Så han satt där i flera timmar med blodsockret på samma nivå som Titanic och lyssnade på sitt livs tråkigaste föreläsning. I något läge undrade han hur hon ens gick in i en husvagn. När de skildes åt var halvsyrran salig och tyckte att de måste göra om det här riktigt snart.
På hemvägen stannade min vän på Statoil och hetsade i sig 4 korvar och insåg att han aldrig ville se sin halvsyster igen. Men då var det för sent. Nu har hon ringt och propsat på att de ska ses igen. Umgås familjevis, kanske åka på husvagnssemester ihop?
"Vad säger du, brorsan?"
Anders Tempelman
Fiskehistoria.
Hem&Skola har ringt igen. De har gjort det under flera års tid med en regelbundenhet som till och med skulle imponera på Tredje Riket.
-Hej Anders. Ove Zetterberg här, från Hem&Skola.
Så inleder han telefonsamtalet och jag får för ett kort ögonblick en bild framför mig. En mjällig man i en illasittande kofta, pipdoftande och ett par tofflor som systematiskt gröpts ur av låga fotvalv och kraftiga svettningar. Han säger att han ringer mig i ett viktigt ärende, men jag vet bättre.
-Det handlar om våra barn, Anders. Vad är viktigare än våra barn, Anders?
Genom att använda mitt namn flera gånger röjer han sig som vanligt. Den jag pratar med är en plufsig säljare i ett nedgånget källarkontor med lysrör i taket och enbart en telefon och en kopp varm blåbärsdryck framför sig.
-Jag vet inte, pengar kanske? undrar jag lite försynt.
-Eh.....det jag vill prata med dig om är rökningen, Anders. Den sjunker i åldrarna. Många börjar redan i 12-års åldern, Anders.
-Dyr hobby, säger jag och minns när jag fick abborrar på kastspö som barn och slängde i dem med kroken kvar, så att jag kunde hala in dem en gång till.
-....ja, det är möjligt.....men vi måste hjälpa barnen Anders. Vi har tagit fram ett arbetsmaterial för skolan där lärarna kan........
Jag ser 14 sladdriga OH-bilder framför mig och en skäggig farbror som står och kisar i motljus inför en likgiltig mellanstadieklass. Jag kastar ut abborren igen och väntar tills nästan hela rullen är utmatad, sen matar jag in honom igen och säger samma sak som förra året.
Anders Tempelman
Bokälskarens resa.
Jag hittade en bok av Chuck Palahniuk som jag inte läst - "Survivor". Så jag gjorde som vanligt, köpte boken, en liten princesstårta och bokade en slumpmässig tur- och returbiljett med tåg och lät mig fraktas iväg. Jag har suttit i kupén hela dagen och sett vårt fula land susa förbi samtidigt som jag ätit tårta med ena handen och läst med den andra. Bläddrandet blir lidande av den kladdiga handen, så jag bläddrar med näsan i stället. Tåget går tydligen till Eslöv, som jag tror utmärkt sig som Sveriges tråkigaste ort. Men jag har min underhållning med mig och skrattar högt med munnen full av grädde och marsipan. De andra i kupén tittar dömande på mig, men jag är stark i de här lägena. Integritet är inte rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Jag tillbringar 27 minuter på Eslövs station i väntan på tåget tillbaka och eftersom jag läst lite mer än hälften av boken, väljer jag att betrakta människorna på perrongen. Skåningar är fula, summerar jag när jag sitter på väg tillbaka mot Stockholm igen med en Schwarzwaldtårta i ena handen. Jag menar det inte på ett dömande sätt, mer som ett konstaterande. Nu är jag färdig med både boken och tårtan. Känner mig mätt, både bokstavligt och intellektuellt. Undrar vart det bär av nästa gång?
Anders Tempelman
Den absolut bästa skolan.
Det finns skribenter som gärna refererar till författare som varit deras stora inspirationskällor i tonåren. De där författarna vars texter gick rakt in i deras väsen och lockade fram lusten att skapa själva. Inte sällan refererar de till namn som t ex Proust, Flaubert, Hemingway och avslöjar därmed vilka pretentiösa tråkmånsarna de är. Själv växte jag upp på MAD, en tidning som innehöll hela kostcirkeln av osunt tänkande. Tidningens frontansikte, Alfred E Neuman, fångade med kirurgisk precision hur vi såg på oss själva under den där djävulska tiden när vi varken var barn eller vuxna. (Jag såg mig mer som en växt, när jag tänker efter.) Vi kanske inte fick dansa på skoldanserna, vi kanske inte hade cykel med limpa och rocketstyre, vi kanske prövade snus och kräktes och ibland brände vi myror och skalbaggar med förstoringsglas på lunchrasten - för oss fanns MAD. Ett livsstilsmagasin som räddade liv, tro mig. Platsen där vi kände oss mindre ensamma, eftersom vi var många som skrattade åt det absurda, groteska, avskyvärda och kränkande. Titta på den pojkens leende, visst blir man alldeles varm i kroppen?
Anders Tempelman