Fäst blicken där du står.
Jag har filmat mina barn sedan de föddes. Ni vet, långa meningslösa klipp när de äter, sover, badar och har avslutningar. I värsta fall finns jag själv med i några scener och både ser och låter löjlig. Under en period under tidigt 90-tal hade jag byxorna väldigt högt upp. (Projektledarhögt, som vi säger i min bransch.) Trots det har jag bestämt mig för att rädda de här filmerna för eftervärlden, idag ligger de på ett format från videoålderns jura-krita period. Efter att för första gången läst igenom manualen för min DVD-recorder, på 150 sidor obegriplig teknikprosa, lärde jag mig slutligen knepet. Så en dag under ledigheten låg jag och såg tillbaka på mitt liv. Jag stirrade på skärmen och såg mina barn växa upp, såg våra semestrar, våra vardagar, våra födelsedagar, jular och olika boenden. Allt passerade verkligen som en revy och eftersom jag hatar revyer var det enormt deprimerande. Mest därför att de efterlämnade en känsla av att jag har det bästa av mitt liv bakom mig. Visst kunde jag njuta av att se mina barn som små jollrande figurer igen, men på något sätt förstärkte det bara känslan av att alla stora händelser i mitt liv redan har hänt. För att ta mig ur den här djupa svackan började jag att meditera för att visualisera positivt kring kommande höjdpunkter. Följande kom spontant: Barnbarn som kommer att sprida superresistenta bakterier. En prostata stor som en grapefrukt. Mina döttrars skilsmässor och deras nya män, med slemmig barn från andra äktenskap. Tandlossning. Döende vänner. Läskiga, grå hårbuskar som spretar ut från näsa och ögonbryn. Vuxenblöjor. Stora öron utan hörsel. Att börja kalla min fru för "mamma".
Som ni hör så ska man akta sig noga för att blicka bakåt för mycket. Och framåt också för den delen.
Anders Tempelman
Armageddons ansikte.
Om ett par miljoner år när homo sapiens utplånat sig själv och planeten återhämtat sig, kommer en helt ny version av intelligent liv växa fram. De kommer att göra utgrävningar för att försöka förstå hur vi levde och vad det var som gick fel. Var det en meteor igen, solstormar, eller var det skiftet i de magnetiska polerna 2012? En av sakerna de kommer att hitta när de botaniserar i våra gamla soptippar, är ett hav av "designade" handdammsugare från Electrolux som lystrar till namnet Ergorapido.
En produkt som på ett utsökt sätt summerar allt som är fel med vår art och vårt sätt att leva. En produkt utan sladd som istället står och laddas konstant i ett hörn. Sen när man ska använda den blir det uppenbart att sugkraften är sämre än en inandning. Man kan lika gärna leka skottkära med sin gamla mamma och låta henne flåsa över golvytorna och antagligen få ett bättre slutresultat. Och det verkligt allvarliga med den här dammsugaren är inte att den är usel, utan att så många idioter köpte den. Som jag själv, till exempel.
Anders Tempelman
Vinterpromenad.
Jag tar tillbaka allt jag sagt om att vintern bara är ful och deprimerande.
Gott nytt år.
Anders Tempelman
Julens bokslut.
På juldagen gjorde jag en kalkon som vanligt. I år hade de ont om kalkoner i mellansegmentet, 4-7 kilo, så jag blev tvungen att ta en lite större. 9 kilo för att vara exakt. Det vara som att bära hem en plastkasse med en liten människa inuti. Plasthandtagen skar in i fingrarna hela vägen hem så att jag inte hade någon känsel i fingrarna på flera timmar efteråt, vilket hade den positiva sidoeffekten att jag inte kände av förlusten av tre fingrar i mixern när jag förberedde stuffingen. En fyllning som för övrigt aldrig verkade räcka till när jag skyfflade in den med snöspaden. Det liksom ekade svagt varje gång jag slängde in ett lass.
Eftersom värmepannan varit trasig under hela ledigheten har vi konsekvent haft 18 grader i huset och tvingats smörja in oss med valspäck och bära sälpälsdräkter. Som inuiter, fast utan inslag av förtryck. Julhelgens andrum blev därför det 7-timarspass med kalkonen i ugnen som både spred värme och en sagolik doft i hela huset. Vi satt som en liten stam på golvet och glodde katatoniskt in i ugnen där ugnsfolien som omslöt kalkonen glittrade juligt.
Det har varit en bra jul. Det måste jag säga.
Anders Tempelman
Dödsfall i hemmet.
Min bergvärmepump dog igår kväll. Alla mina kvinnor började unisont gnälla över att de frös vid middagen. Jag hånskrattade och kallade dem för fjollor, bengetter, mesar, i rakt nedstigande led, innan jag kände att jag själv började bli kall om fingertopparna. Så jag gick in till pannrummet och konstaterade irriterat att den hade lagt av. Jag kikade på virrvarret av sladdar, rör och kretsar där inne. Stendöd, tänkte jag och påmindes om den papegoja min syster köpte vid 13 -års ålder. En illaluktande figur som mest var livrädd för mänsklig kontakt och satt och kurade i buren. Men plötsligt en dag kunde syrran ta ut honom på fingret, ha honom på axeln och gosa lite med honom. Hon gladde sig enormt åt kontakten hon lyckades upprätta med fågeln och drog den felaktiga slutsatsen att hon, med en mystisk pubertal gåva, på något sätt överbryggat den misstro som annars finns mellan ett vilt djur i bur och en människa. Dagen efter låg papegojan på rygg i buren. Han hade inte blivit tam eller van vid människor, han var bara dödssjuk. Vad den här associationen har med min bergvärmepump att göra är lite oklart, för att inte säga direkt obegripligt. Kanske ännu mer för rörmokaren när jag grät i telefonen och skrek "den är död, fattar du, död."
Anders Tempelman
Det väldiga Stiltondjuret.
Jag har köpt en enorm Stiltonost inför julen. Den bor i skafferiet i ett keramikkärl. Mögel är ju svamp och svamp kan vara antingen en växt eller ett djur, som jag ju tidigare berört i ett blogginlägg. En kunskap som jag tyckte kändes extra tung när jag tittade på den grönsprängda Stiltonosten. Är det en växt eller ett djur jag tänker äta? Jag har börjat stå utanför skafferiet med örat tryckt mot dörren lyssnandes efter ljud. Kanske ett andetag, ett pip eller rent av en liten monolog. Igår kväll kunde jag svära på att jag hörde något, men varje gång jag slet upp dörren och lyset tändes med automatik så tystnade det. För att gå till botten med saken ställde jag in videokameran på ett stativ där inne, med en tänd lampa och ett sextimmarsband i kassetten. Dagen efter tvingade jag hela familjen att sitta tillsammans med mig och koncentrerat se filmen för att avgöra ärendet. Ungefär 4 timmar, 26 minuter och 12 sekunder in i filmen hördes ett tydligt knäppande ljud från keramiklocket till Stiltonosten. Triumferande upplyste jag familjen om att jag hade haft rätt hela tiden. "Det är ett levande djur vi har där inne" skrek jag. "En varelse, visserligen med sjukt dålig andedräkt, men med känslor och kanske med drömmar om en bättre värld?" fortsatte jag engagerat. Den kvällen tog jag på mig min tjockaste dunjacka och satte mig på en pall inne i skafferiet hela natten. Vi hade ett härligt samtal. Jag pratade kanske mest, om min uppväxt, mitt förhållande till kalsonger med paljetter och mina tvivel på att konflikten i mellanöstern någonsin ska få en fredlig lösning. Sen smög jag ut i köket, där min familj okänsligt satt och åt frukost. "Kan ni vara lite tystare, Stiltondjuret har precis somnat" väste jag lite irriterat.
Anders Tempelman
Världens bästa röstbibliotek.
Jag har skaffat en ny mjukvara som klarar av att analysera mänskliga röster, för att sedan kunna återskapa exakt samma röst direkt från tangentbordet. Jag började med att mata in Marlon Brando's röst från en 45 minuters radiopjäs han läste in en gång i tiden. Flera timmar stod datorn och tuggade. Sen skrev jag själv in ett kapitel från en av Haruki Murakamis romaner och lät Marlon's röst sköta resten. Resultatet var häpnadsväckande. Konstpauser, andetag, intonationer, till och med tempoväxlingar som stämde med berättelsens inneboende dramatik. Därefter matade jag in min egen röst genom att bara sitta och dumprata rakt in i datorn. Jag hittade en hel bok av Erlend Loe i textform på nätet och lät min egen röst läsa upp den. Magiskt! Jag tillbringade hela söndagen med att bara ligga och gapskratta år Erlend och mig själv. Vi är ett bra team Erlend och jag. Sen bestämde jag mig för att sätta programmet ordentligt på prov. Så jag tog rösten från Dressmann-reklamen. Han som säger "Blu Djinns" med en sådan inlevelse. Jag matade in de snuttar jag hittade, med löftesrika meningar som "Grattis Sjöbo, till alla män, McGordon V-ringade tröjor". Efter det skrev jag in ett av Tranströmers känsliga, utlämnande verk och lät reklamrösten göra sin tolkning. Det här var nog första gången som jag verkligen kunde ta till mig både Tranströmer och Dressmann.