Trä minns.
Det är någonting med kombinationen trä och kött som får mig att må dåligt. Planksteken är ett uppenbart exempel, toalettsitsen är ett annat. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, men misstänker att det är någon sorts hygienaspekt som får min fantasi att skena. Löst grundad (som alltid) på antagandet att trä liksom minns. Hårdplast, metall och porslin har inte samma förmåga intalar jag mig själv. Jag borde kanske se det annorlunda. Att trä visserligen är ett levande naturmateria och att människans första toalettliknande konstruktion antagligen var just en gren av trä. Men när trä lackas är det lika ogästvänligt för bakterier som andra material. Men jag tror att träsitsen minns att den en gång i tiden var en ståtlig tall i en svensk urskog, som vajade majestätiskt och blickade ut över de svenska vidderna. Nu hämnas den genom att ackumulera mänskliga bakterier på restaurang Sawadee och sedan sprida dem generöst. Som pollen för vinden.
Anders Tempelman
En rysk höst.
Jag läser Dostojevskij på kvällarna för att kunna framstå som intressant och beläst på kommande middagar och fester. En sidoeffekt är att jag numera växlar slumpvis mellan att kalla mig för Anders, Lars och Ante-Pante. Jag praktiserar samma sak på mina kollegor och skapar ett intressant kaos där ingen vet vem som är vem längre. Jag pratar ofta rakt ut i luften utan att titta på någon, vilket skärper iakttagelseförmågan hos samtliga och tvingar folk att försöka tolka vem jag talar till. Den senaste veckan har jag börjat kalla en kund som heter Björn för Kolja, vilket skapat en intressant atmosfär i våra möten. Han tittar och lyssnar på mig med helt nya ögon. Igår sågs vi igen och då kallade jag honom för Ivan när han kom, presenterade honom för en kollega som Kolja och avslutade mötet genom att kalla honom för Björnovitz och ge honom blöta kyssar på kinderna. Sen tog jag på mig min björnpäls och mössa igen och halsade en liter vodka till lunch.
Anders Tempelman
Olympiska tvångstankar.
Jag har en tvångstanke som återkommer vid varje sommar-OS. Den går ungefär såhär: Jag har en given plats till nästa sommar-OS i London om fyra år. Jag måste sluta arbeta och kommer sparras av de bästa tränarna i världen fram till spelen. Nu handlar det bara om att välja en gren där jag har de bästa förutsättningarna. Målet är inte ett OS-guld (även om det är fullt möjligt i mitt fall), snarare att delta utan att genera Sverige eller besudla de olympiska idealen. Med visst vemod inser jag att jag passerat bäst-före datum för de flesta friidrottsgrenar, utom möjligtvis diskus där jag kan se mig själv kasta den där lilla fjantiga frisbeen sinnessjukt långt. Tyngdlyftning ( i synnerhet ryck) bör man kanske undvika, stavhopp är ju enormt mäktig, men kanske lite för tekniskt. Men är det verkligen omöjligt att bli vass i rodd på fyra år? Lerduveskytte borde väl också vara rätt lätt. Segling, speciellt som gast, måste ju vara rena barnleken. Men samtidigt känner jag att fyra år är en lång tid och att jag måste gilla det jag ska träna så hårt och så länge. Boxning vore roligt, men jag är lite orolig för att bli slagen till pappersmassa och sen för alltid gå runt och se ut om Lillen Eklund. Beach-volleyboll kan jag se mig själv i också. Kanske spela med någon av tjejerna från Brasilien?
Anders Tempelman
Bevisföremål 1.
Det har antytts från flera håll att jag hittat på episoden med de små kalsongerna på Sicilien. Jag känner mig naturligtvis kränkt av de här beskyllningarna och bifogar därför ett bildbevis som för evigt ska tysta de illvilliga röster som ifrågasätter min ärlighet. Jag har lagt en fönsterskrapa bredvid kalsongerna som referensobjekt, för att ge en tydlig bild av hur trånga de faktiskt är.
Anders Tempelman
Ingen information alls, när du behöver den som mest.
Det finns ett helt nytt grepp inom produktdesign som skapar väldigt starka känslor till sina varumärken. Man eliminerar helt enkelt den fakta som kunden söker i just det avgörande ögonblicket. Koktid på pasta till exempel. Vattnet kokar, du lägger ner pastan och söker efter den enda information du behöver just nu – koktiden. Ögonen far epileptiskt över förpackningens alla ytor på jakt efter en siffra eller möjligen två siffror med ett mellanslag emellan. Men nej, det står inte framtill på paketet, inte baktill där däremot alla ingredienser finns redovisade på fyra olika utrotningshotade språk. Först när pastan destillerats ned till en bränd kräm i botten av kastrullen, ser du texten. Sex punkter stor, väl dold bakom en usel illustration av ett durumvete. Målarfärg är ett annat exempel. Du har målat klart och överväger att lägga penseln i en plastpåse eller i ett miljövänligt lösningsmedel, beroende på torktiden. Den informationen är omöjligt att hitta och du vet inte när färgen är övermålningsbar igen. Du söker utmed burkens alla ytor och inhalerar omedvetet så mycket starka ångor att du förlorar medvetandet. Barnen hittar dig utslagen med en trasa i munnen och en flaska thinner bredvid. Det ser inte bra ut. Eller när man bjuder hem en vän på middag som är aggressiv nötallergiker och råkar bjuda på pesto. Hans adrelanin- eller antihistaminsprutor har ingen text som tydligt anger var nålen ska in. Så det slutar med att du sitter på hans bröst och hamrar in en spruta i hjärtat på honom och den andra i höger bröstvårta. Han överlever, men sms’ar inget tack dagen efter.
Är det bara jag som har de här problemen?
Anders Tempelman
Den sommaren gick jag runt i väldigt små, löjliga kalsonger.
Ni vet hur man hänger upp sitt livs kronologi på speciella händelser? Sånt som får utgöra bokmärken för en hjärna som annars befinner sig i brant utförsbacke. Som den sommaren när jag och min kompis Bettan sneglade in under bakdörren till torrdasset och fick se när farbror Gunnar bajsade. (Nej, det var inte förra sommaren, snarare sommaren -69.) För mig kommer den här sommaren att bli ihågkommen för mina kalsonger. Redan första dagen efter att bagaget försvann på Sicilien tvingades jag ut i Cefalú för att handla det nödvändigaste. Jag hittade någon sorts modeaffär där jag köpte två t-shirts och två par kalsonger. Jag köpte dem utan större omsorg, som salt eller spolarvätska ungefär. Väl hemma i huset pressade jag mig in i det minsta par kalsonger i storlek XL jag någonsin ägt. De slöt tätt, kan man säga. Men det värsta var att den lilla svarta…herrtrosan är inte rätt ord, men det är det bästa jag kommer på….hade en text på baksidan. En text som var väl dold vid inköpstillfället, tro mig. Med sirlig guldtext står det ”Gold Member” över stjärten. Mycket märkligt, speciellt eftersom företaget som producerar denna kastrerande teko-produkt har ett helt annat namn. Vad syftar texten på? Att man vill ha en Gold Member där bak eller att man är en stolt ägare till en framtill? Att man är en Gold Member i någon sorts klubb som producerar pyttesmå kalsonger till sina medlemmar? Eller läser jag in för mycket i det här? Jag vet inte, men har i alla fall kommit fram till att vara mycket sparsam med att använda de här i framtiden.
Anders Tempelman
Romarrikets fall – en hypotes.
Varje gång jag besöker en gammal italiensk stad, där trampet efter romarrikets soldater fortfarande ekar mellan huskropparna, undrar jag vad som var orsaken till romarrikets fall. Flerfrontskrig, inbördeskrig, blybägare, incest och blodiga maktövertaganden spelade säkert en viss roll. Men de där lövtunna sandalerna med skinnsulor måste ha varit en enorm bov i dramat. Gå genom Florens, vandra i Rom, besök en bergsby var som helst i Italien och konstatera att gatstenarna är hala som såpa även med ett par Nike på fötterna. Jag tror att whiplash-skador, brutna nackarn och kotförskjutningar måste ha varit en faktor att räkna med. När romarriket liksom halkade från makten.
Anders Tempelman