Vattumannen.

Poolen är så full med döda insekter att man bör simma med stängd mun, om man inte vill kliva upp med något som påminner om en rejäl grovsnus under överläppen. Jag vet det här eftersom jag spenderar mycket tid i vatten just nu. Jag badar i poolen och i havet och försöker se ut som om jag är duktig på att simma, vilket jag inte är. Men ett par obesvärade simtag i crawlstil, några sublima meter ryggsim och ett bröstsim med professionell ansats (huvudet under ytan vid varje simtag, ni vet) skapar bilden av mig som en enormt simkunnig person. Det känns viktigt för mig att markera mitt alfahanneskap även i vatten. Den simstil jag undviker när andra tittar på är fjärilssim. Helt klart den vackraste och svåraste simstilen och därför den mest åtråvärda att behärska. Min fru har tävlingssimmat i just fjäril och gav mig några lektioner i morse. När jag sedan prövade min nyvunna teknik så skrattade hon så mycket att hon knappt klarade av att hålla sig flytande. Så jag kanske väntar med att introducera den simstilen i min repertoar ett litet tag till. Annars hade jag en ödla på besök i huset idag igen. Att de aldrig lär sig?

Anders Tempelman

En objuden gäst.

Förra året skrev jag om fladdermusen som tog sig in i vårt hus i Lucca en kväll och som krävde både mod och skicklighet från min sida att eliminera. Årets djurbesök hittills är en ödla som kröp utmed väggen i vårt sovrum alldeles nyss. Han var inte lätt att upptäcka eftersom han hade antagit väggfärgen. Det såg mer ut som en fuktbubbla som rörde sig över väggen. Min fru och mina barn bestämde sig för att gå till köket när jag klev in i sovrummet utrustad med en handduk, väl fuktad i ena änden. (Alla som varit en prepubertal pojke, vet vilken kraft som en fuktad handduk kan utveckla.) Jag ser honom slinka bakom ett Sicilianskt klädskåp, som jag bryskt vinklar ut. Han är blottad, men snärtytan är för liten för att få en bra träff. Han flyr ner till golvet och kryper bakom vår ena resväska, som jag slänger mig mot och pressar med hela min tyngd mot väggen. Då ser jag hans slemmiga svans bakom ett annat skåp. Jag vrider upp det och han flyr utmed golvet, mot dörren. Jag siktar och försöker hitta ett snärtläge, när han liksom placerar sig i ett nytt läge och ligger blixt stilla. Som en skänk från ovan har han har placerat sig mitt i dörrskarven där han kan sägas både vara inne i rummet och ute i hallen. Så jag stänger dörren och blir hjälte i ett hus fullt av kvinnor igen.

Anders Tempelman

34° och 1 km ovanför havsytan.

Jag är på Sicilien igen. Det mesta är sig likt. 3 av 4 resväskor försvinner i Milano och bruden som sköter Lost&Found i Palermo sitter planlöst för hand och skriver av några siffror som syns på hennes dataskärm. Grön text mot svart botten, om någon minns? Fem dagar senare går jag fortfarande omkring i min frus solklänning och en bred, flätat solhatt. Nere vid stranden i Cefalu spelar de på kvällarna in tv-programmet ”Veline” som för italienarna kanske motsvarar ett Allsång på Skansen möter Stadskampen. Folkligt, festligt och kringresande. Det kretsar i vanlig ordning kring en äldre man som påminner om Berlusconi och 20 modelliknande brudar i bikini och en jury. Tjejerna får först förnedra sig genom att t ex låta som en speciell fågel, låtsas köra bil berusade etc. Sen kommer tävlingsmomentet som bygger på att dansa så porrigt som möjligt i 30 sekunder. Sen kröns vinnaren i Cefalu genom jurybeslut och därefter drar lastbilarna vidare till nästa badort och efterlämnar bara en lätt härsken doft efter sig. Alldeles nyss kom resväskorna. Synd. Jag kände mig sedd och uppskattad i kvinnokläder.

Anders Tempelman

Ikea och jämlikhet.

Definitionen av ett jämlikt förhållande är när man öppet kan säga till sin fru att man aldrig mer kommer att åka med till Ikea. Jag har sedan flera år tillbaka lyckats uppnå den här ömsesidiga respekten. Det handlar inte bara om att varuhusen driver mig till vansinne med sina hav av spånskivebaserade produkter, märkliga gångar, oändliga köer till kassor och fula människor utan mening eller mål. Det handlar också om manlig kontra kvinnlig shopping. Min fru kan åka dit som om det vore en nöjesresa, i bästa fall med något halvt uttalat inköpsmål, men det är mest för syns skull. Senast tror jag att hon skulle köpa gardiner, men kom hem med två sängbord (som två månader senare fortfarande står och glor på mig i sina pappkartonger), lite handdukar samt en sopsäck full med värmeljus. Både hon och Ikea vinner på att jag aldrig mer åker dit.

Skärgårdsliv.

När jag var liten hade vi ett landställe på Söderöra. Där var midsommarfirandet en enda lång fest. Det var en roddtävling tvärs över viken. Gubbarna (varav många hade spelat i Allsvenskan) mötte grabbarna uppe på fotbollsängen i en match som alltid blev lite för allvarlig. Stången kläddes och restes och barnen dansade. Senare på kvällen spelades det på dragspel på ångbåtsbryggan och de vuxna dansade hela natten. Vi barn kunde kasta bollar i hinkar och spela på någon sorts tombola och granska gamla halvfulla fiskargubbar i vegamössor som satt på medhavda pallar och bara såg gamla ut. En av dem såg ut som Quasimodo minns jag. Och hans läskiga tonårsson som var dvärg, eller i alla fall väldigt kort för sin ålder. De bodde tillsammans på andra sidan ön, som var skogstätare, fuktigare och fulare. Det var där man grävde efter mask när man skulle meta och alltid var livrädd för att den gamla krumma fiskargubben och hans son skulle dyka upp ur ingenstans. Kanske med varsin banjo i handen?

Anders Tempelman

God uppfostran.

Jag har slutat att uppfostra mina barn på det traditionella sättet, utan har helt gått över till fjäderbatong och starkström. Två pedagogiska redskap som jag tycker har fått oförtjänt dåligt rykte. Förr kunde jag gnälla verkningslöst flera gånger i veckan över att de sprider sina smutsiga kläder över hela huset, lämnar frukosten framme och duschar i timmar. Nu har en slagserie med batongen och två renande elchocker helt lyckats eliminerat alla negativa beteenden. Jag tycker också att vi ska komma ihåg att inga framgångsrika och intressanta människor vaskats fram genom dalt och klem. Själv hade jag en genomtrygg uppväxt och har därför tvingats framleva mitt liv i medelmåttighetens träsk.

Anders Tempelman

Min osvikliga känsla för timing.

Vi skulle ha ett möte med ett stort företag inom detaljhandeln. Ett möte där vi skulle berätta lite om oss i förhoppningen att kemi skulle uppstå och därigenom ett nytt uppdrag. Marknadschefen är en otroligt trevlig man och mötet går fantastiskt. Vi skrattar åt samma saker, vi förstår varandra och delar uppfattningar inom en rad områden. När mötet går mot sitt slut berättar mannen att han och hans pojkvän ska åka och hämta en hundvalp i helgen. Jag undrar vilken ras det är och när han säger labradorhanne skiner jag upp och känner mig manad att dela med mig lite av mina erfarenheter. ”Jag har en som är 8 år. Blev tvungen att kastrera honom, han juckade på allt som rörde sig. Sen fick han epilepsi och hårar som fan, men annars – en underbar hund.”
Det är märkligt hur ett möte kan svalna på så kort tid. Efter mötet skrev jag ett mail och bad om ursäkt för mitt okänsliga uttalande. Han svarade aldrig.

Anders Tempelman