Min kvantmekaniska tvättmaskin

95% av universum består av en kombination av mörk materia och mörk energi. Det vet man, däremot vet ingen vad den här majoritetsmaterian gör eller fungerar. Mycket pekar på att den bidrar till inflationen, dvs universums expansion. Men hur är fortfarande inte förklarat. Det är bland annat därför den nya partikelacceleratorn i Schweiz byggs. CERN ska stå klar i sommar och hela fysikervärlden står på kö för att få partiklar att krocka planlöst i en hastighet som närmar sig ljusets. Påminner skakande mycket om när jag tvättar hemma i min nya tvättmaskin. Det händer saker där inne som jag inte begriper. Färger förändras, storlekar skiftar, material bryts ned och saker försvinner.

Anders Tempelman

Lite magi i schlagerfestivalen.

Är det bara jag som sitter och skruvar mig i tv-soffan när schlagerfestivalen drar igång? Hopplös skvalmusik framförd av knappt sångkunniga människor med något frireligiöst i blicken. (Nordman undantagen.) Ju dummare text desto bättre, gärna framförd med en hopplös koreografi som kretsar kring utsträckta händer, uppsträckta händer, händer mot hjärtat, händer mot huvudet. Sen kommer kvällens obligatoriska dansnummer i någon sorts mellanrum och jag håller andan av fasa. Men det är Kristian Luuk som dansar med Anna Vnuk och det är roligt och vackert på samma gång. Han gör det på riktigt och det blir ett magiskt litet ögonblick. Sen återgår allt till det normala igen och man kan svära på att det är TV3 som sänder och inte SVT.

Anders Tempelman

Gubbar med pengar.

När jag var yngre föraktade jag de där medelålders, tunnhåriga gubbarna som åkte omkring i dyra sportbilar, hade coola märkeskläder och de dyraste skidorna utan att kunna åka ordentligt. Och värst av allt, de som släntrade omkring i musikaffärer och köpte dyra gitarrer som var helt bortkastade på dem. Min inställning var att pengar borde man ha som ung, de gamla skulle ju ändå snart dö och hade ingen glädje av sakerna de köpte. Så när jag i julas köpte en elbas som jag drömt om sedan jag var 12, kändes det som om någon stod och tittade dömande på mig. Kanske en liten, benig, mörkhårig kille med bruna ögon som var skitkass på bas och knappt kunde ta ett barréaccord på gitarr. Den här basen hade varit fullkomligt bortkastad på honom. Så enkelt är det med den saken.

Anders Tempelman

Digital existentialism.

Vid något tillfälle bestämde jag mig för att inte låta mitt mailprogram hämta mail automatiskt. Jag ville vara herre över min tid själv och inte förvandlas till en mailnarkoman som hoppades att nästa mail skulle innehålla någonting livsavgörande. Ett skämt, ett glädjebesked, ett kärt återseende eller en hydraulisk pump som kan förlänga kroppsdelar till oanade längder. Jag trivdes bra med mitt nya, kontrollerade liv men utvecklade efter hand en otäck ovana. Nästan spastiskt klickar jag numera på ”Hämta e-post” i hopp om att bli bekräftad som människa. Och nu i sportlovstider får jag så få mail att jag promenerar in till vår server med jämna mellanrum och kastar okunniga blickar på maskinparken. Det kan hända att jag frågar mina kollegor om servern ligger nere. Men de försäkrar mig om att de får massor med mail hela tiden. ”Det får jag också”, brukar jag svara då.

Anders Tempelman

Förföljd av en röst.

Tidigare gick jag till Wayne’s i konserthuset på mornarna, men det går inte längre. En äldre kvinna som pratar med sig själv är alltid där numera. Hon pratar högt för sig själv och gärna med blicken fäst på mig. Jag är van vid den här sortens uppmärksamhet, av alkisar, pundare och kortväxta, packade killar. De ser någonting i mig. Men det här är verkligen irriterande. Jag sitter fördjupad i min dator eller en bok och hör plötsligt denna malande, mumlande röst. ”Ja, så kan det verkligen inte vara, han var inte alls ledsen, mjölet måste i före smöret, men det vet jag ingenting om, hon var alltid glad på mornarna….” Första gången det hände tittade jag upp lite förvånat och mötte hennes blick, såg mig omkring och försökte begripa vem hon pratade med. Numera undviker jag att titta på henne och stoppar direkt in lurarna till min mobil och spelar musik. Fast det tar inte bort den obehagliga känslan av att någon tittar på mig och pratar med mig. Min hund har samma blick när han behöver gå ut eller vill påminna mig om att han inte fått sin middag ännu. Den här kvinnan kanske också vill någonting som jag inte riktigt begriper? Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag talade tillbaka. På hennes sätt. Med en massiv vägg av ord och osammanhängande meningar. Skulle hon tystna och lyssna intresserat för ett ögonblick? Jag tänker inte ta reda på det. Nu sitter jag på ett annat fik på mornarna och oroar mig mest för att hon ska hitta mig igen.

Anders Tempelman

Att göra sig hörd.

Jag har alltid undrat hur det går till. Ögonblicket när man ser en stor blank, obesudlad yta och samtidigt inser att man har en fet tuschpenna i fickan. Eller är det tvärt om, man har en tuschpenna i fickan och söker aktivt efter en yta? Plötsligt står man i alla fall framför en ny, stor och blank plåt i tunnelbanan. Men nu är frågan, vet man sitt viktiga budskap eller improviserar man? Jag ser en ekvation framför mig där man väger antal stavelser med ytstorlek och önskat budskap. Kanske ingår även önskad effekt i relation till ytans geografiska placering? Det kan inte vara ett hastverk att klottra. Till slut bestämmer man sig för att jobba typografiskt stort och satsa på enkelhet. Resultatet blir föredömligt synligt men budskapsmässigt lite svagt? Är det jag som är bög, är det killarna som jobbar bakom plåten som är bögar (plural i så fall) eller är det klottraren själv som är bög? Det blir liksom ingen reaktion när syftningen är så luddig och diffus. Och det är väl trots allt en reaktion man är ute efter? Om klottrarna inte kan bättre än såhär, är det bara att tvätta bort.

Anders Tempelman

Inavel och siffran 475.

Det finns en fråga som förföljt mig ett tag och som jag gärna tröttar ut folk med på fester och middagar. Om Homo Sapiens dök upp i Afrika för ca 200.000 år sedan och dessutom kan härledas till en stam på mellan 500-10 000 individer, borde inte inavel varit ett stort problem för artens fortlevnad? Borde vi inte alla ha dubbla tandrader och sitta och spela banjo på dagarna? Därför har jag ägnat kvällen åt att försöka hitta ett svar. Och svaret är tydligen 475. Det är nämligen det antal individer som krävs för att undvika inavel. Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände innan vi blev just 475, för någonstans måste det ju ha börjat med färre individer. Jag har en känsla av att jag kommer att förstöra flera middagar och fester med det här framöver. Hör gärna av dig om du kan hjälpa mig.