Teknik-kliv åt fel håll.
Visst kan jag bli nostalgisk. Bara ljudet av ett 28.8 modem kan locka fram minnesfragment från mitt fosterstadium. Det sprakande bruset med vissa rytmiska inslag, de metalliska klangerna när modemen förenas, den hastiga snöpningen och därefter – den monumentala tystnaden. Poesi för en digital generation.
Men när någon underrättade mig om att vi köpt en ny fax till jobbet, utgick jag ifrån att det var ett sjukt skämt. Finns det nya faxar, vem säljer dem och framförallt, vem använder dem? Jag skulle hellre ha 12 instängda guldfiskar i ett akvarium i receptionen, än att skylta med en splitter ny fax. Jag har försökt hitta den inköpsansvariga för att fjättra honom eller henne med kedjor till golvet. Hittills har ingen tagit på sig ansvaret för inköpet. Jag kommer att bevaka det här lo-tech inköpet med maniskt intresse. Någon kommer att få betala för det här.
Anders Tempelman
Mitt nya effektiva liv.
Första steget var att lägga ut min kalender på nätet, så att alla numera får fri access till min tid och kan boka in möten med mig. Min telefon är aldrig avstängd och jag har börjat ha möten på väg till och från andra möten. När jag cyklar på gymet tittar jag samtidigt på minst 4 tv-program som alla handlar om andra effektiva människor. Såna som t ex har en strömförande gördel runt magen och får makalösa 6-pack samtidigt som de sitter och tittar på tv. Jag har gått över till att snorta både snabbkaffe och Samarin. Det går fortare och effekten är mer omedelbar. (Säg till om det rinner något brunt, kladdigt ur min näsa när vi ses.) Jag har helt gått över till att enbart se trailers istället för hela filmer och läser bara recensionerna av böcker. Nyheter intar jag enbart genom en RSS-feed på datorn som visar de första 5 meningarna i alla artiklar. Det räcker för mig. Förspel, förrätter och artighetsfraser har jag också rationaliserat bort. Mina måltider består av shakes med mitt dagsbehov av protein, kolhydrater, vitaminer och mineraler. Socker skjuter jag rakt ut i blodomloppet. Jag dricker inte alkohol av sociala skäl längre utan har byggt en lådvinskeps som rymmer en låda rött och en låda vitt på huvudet samtidigt, med varsin slang ner i vardera näsborre. Jag samlar alla mina vänner en gång om året och har ett automatutskick via mail till min mamma på Mors dag, så är det avklarat. Mina basala Maslowska behov ska bara fredsställas och hela mitt liv ska trimmas och bli effektivare för att därigenom skapa utrymme för det som jag egentligen vill göra. Just nu kan jag inte erinra mig riktigt vad det är?
Hugget i sten
Satt på Gustav Adolfs kyrkogård idag och åt en wrap med några kollegor. Det är märkligt hur många av gravstenarna som har yrkestitlar. Det är professorer, direktörer, ingenjörer, präster och befäl. Och mitt ibland denna hybris och enfaldiga längtan efter att bli ihågkommen som någonting stort och viktigt, hittade jag den här stenen. Jag har själv flera speciallärare att tacka för att jag är den jag är idag. Speciellt tänker jag på min talpedagog som behandlade min stamning som barn. (Det är därför jag har ett magstöd som tål att jämföras med Mikael Persbrandts.) Tack för det.
Innan jag ätit upp min ganska äckliga wrap kom jag fram till att jag vill bli
kremerad och strödd som müsli på Hagbytippen.
Batman är död.
Mitt i den Toscanska natten skriker mina döttrar. Jag rusar upp, genom det rustika köket och in i deras rum, där de ligger under täcket. Det tar mig bara någon sekund att uppfatta varför de skriker, en fladdermus har flugit in i rummet och cirklar stokastiskt runt i rummet där bara en naken glödlampa lyser i taket. Jag står kraftigt hukad i dörröppningen och undrar hur jag ska få ut den, när den plötsligt flyger i min riktning, genom dörröppningen, in i köket och vidare in till sovrummet där min fru befinner. Hon skriker. Barnen tar till flykten och springer nedför trappan till husets hall och drar igen dörren efter sig. Jag springer in till min fru utrustad med en badhandduk och gör några patetiska försök att mota ut kräket som bara flaxar runt utan mening eller mål. Fladdermusen flyger plötsligt rakt mot mig igen och ut genom köket och in flickornas rum igen. Jag springer efter och stänger in den i rummet och försöker tänka. Jag utrustar mig med min ena sandal (storlek 47) och en badhandduk i ena änden, fast bestämd att mota ut den. När jag tittar in genom dörrspringan är allt tyst och jag inbillar mig att den hittat ut till slut. Men när jag står och tittar upp mot de gamla träbjälkarna från 1700-talet, ser jag en luddig, brun sak sitta fastklistrad. Jag slänger en av flickornas flip-flops mot den och vips så flyger och kränger den runt i rummet igen. Min fru ropar plötsligt från andra sidan dörren att fladdermöss går mot ansiktet om de anfaller. Precis vad jag behövde höra. Och sen när blev hon expert på fladdermöss, tänker jag och drar badhanduken över mitt huvud och blir plötsligt väldigt lik en gammal rumänsk kvinna. Min toffla viner genom luften, jag väser ljud och springer hukat från hörn till hörn. Till slut tröttnar både jag och fladdermusen. Han sätter sig i taket och jag smiter ut och fuktar min handduk i ena änden. Sen går jag in snärtar ner fladdermusen från taket. Han faller till marken och jag kastar mig över den med handduken. Jag tittar inte på den utan känner bara den lilla äckliga kroppen genom handduken, innan jag slänger ut den genom fönstret.
Sommarens minne.
Anders Tempelman
Idioten i Viareggio
Jag befinner mig i Toscana och har efter en veckas dumsolande lyckats åstadkomma en rödlila nyans över hela kroppen som antagligen är någon sorts förstadium till hudcancer. Viareggio är närmaste strand och jag påminns om strandens demokrati varje dag jag är där. Här samsas åderbråcken med silkonet. De feta med de beniga och de rika med de fattiga. Gamla italienska tanter står som fåglar i strandbrynet, med bollar till kroppar och smala pinnar till ben. Bredvid står de atletiska, 20-åriga killarna och spanar in brudar lite längre upp på stranden och kastar sig slumpmässigt ut i vågorna när någon sorts ögonkontakt åstadkommits. Sen kommer farbröderna i par, med Speedo badbyxor, tjocka guldlänkar runt halsen och mobiltelefonen och cigarettpaketet i handen. Sen börjar man spekulera kring människorna man ser. Hon med ett vitt hår med extensions ner till midjan, stringbadbyxa och ett par solglasögon från Dolce Gabbana som täcker halva ansiktet – hon måste vara ryska? Den där vita tjockisen där borta med en fasansfull tatuering över höger vad, han måste vara engelsman? Och någonstans i havet av människor ligger någon som gör samma sak som jag. Vem är den där skitlånga, medelålders, kräftröda idioten som bodysurfar på vågorna som om han vore 12 år. Han måste vara svensk?
Anders Tempelman