Strindbergs skurknän

En av Strindbergs mer okända sidor är hans pedantiska läggning. Det undgick dock inte skulptören Carl Eldh som 1916 avtäckte vår store diktare i Tegnerlundén. Här ser man tydligt att Eldh lagt ned mycket möda och omsorg på att ge Strindberg rejäla skurknän. Den okunnige kan tolka de blaffiga, formlösa knäna som slarv från Eldhs sida, men så är icke fallet. Initierade Strindbergskännare vet att August ibland kunde drabbas av maniska tankar kring damm och smuts och därför ofta själv stod för städningen. Hans förtroende för kvinnor var ju, som många vet, rätt lågt. Ett förtroendeglapp som alltså även omfattade städning, vilket ju annars var klassisk ”kvinnogöra” på den tiden. Nästa gång du passerar statyn. Vila blicken på giganten och föreställ dig honom på knä med en doft av såpa omkring sig.

Rakblads-inflation.

Innan jag fick ansiktshår (sist i klassen) köptes rakblad i små askar och sattes på plats i rätt stiliga rakhyvlar. Bladen var så coola att de avbildades som halssmycken i silver eller hamnade på omslaget till Uriah Heep. Män var välrakade på den tiden också. Sen blev det uppenbarligen konkurrens på marknaden. Rakapparater, engångshyvlar och läskiga skepparkransar höll på att slå ut rakbladen. Vips så utvecklades dagens rakhyvlar, där rakbladen sitter fast i små plastfästen. Och efter det spårade allting ut. Ett rakblad förvandlades raskt till två, för att göra rakningen ännu bättre, din kind ännu slätare och brudarna galna av åtrå. Sen toppades det med tre rakblad, Gillette MACH3 vill jag minnas, därefter kom en med fyra. Och nu har äntligen marknaden belönats med Gillette Fusion Power med 5 rakblad. Precis vad man väntat på, en hyvel som dödar alla andra hyvlar. Var ska det här sluta någonstans? En bärbar vägg av rakblad? En sak är i alla fall säker, ju mer de håller på med rakbladsinflationen, desto mindre lust får jag att återvända till rakhyveln. Att ha den runt halsen eller använda som omslag till rockplattor är inte heller aktuellt.

lodenrock i barnstorlek

Hittade följande i en av mina anteckningsböcker.(Ja, jag har många.) Tittar på en väldigt liten, äldre man i lodenrock på tunnelbanan. Han måste vara runt 70 år och inte mycket längre än 1.60. Gör de lodenrockar så små eller är det en barnmodell? Och varför har han den på sig idag, en exceptionellt varm septemberdag? Rör det sig om en missbedömning när han ställde sig på tå och sneglade ut genom köksfönstret tidigt på morgonen, eller är han lite frusen av sig? Lodenrocken är ju inte enbart känd för att vara exceptionellt ful, utan även väldigt varm. Just idag känns den kombination extra olycklig. Undrar om det plingar när han går in i tobaksaffärer, eller om fotocellstrålen går precis ovanför hans tyska jägarhatt med svinborst?

Anders Tempelman

Du vet att någonting är sjukt när:

Du får ditt nya parabolpaket från Canal Digital och de skickar med en parabolantenn trots att du uttryckligen sagt att du redan har en på taket och att du bara behöver boxen.

Din diskmaskin diskar kallt en dag och Electrolux lovar att komma ut inom en vecka och byta den trasiga delen. 2 dagar före jul har den fortfarande inte kommit och när man frågar vad reparationen kommer att kosta så säger de ca 3.000:- Så du åker och köper ny diskmaskin för 3.500:- istället.

Fyra dagar efter julafton åker du ut till tippen och slänger en parabolantenn som tillverkats i ett främmande land, fraktats till Sverige och sedan transporterats med lastbilar och Gud vet allt, för att slutligen hamna hos dig. Diskmaskinen, som bara saknar en del och antagligen skulle kunna diska framgångsrikt i 10 år till, ställs i en hörna av soptippen där 30 andra disk- och tvättmaskiner står. Alla ser ungefär lika nya ut som din.

Anders Tempelman

Lika inför lagen?

Anna Sjödin har avgått. ”På egen begäran” som det alltid måste heta när någon tvingas bort eller får sparken. Jag tycker att allting med den här affären har känts väldigt märkligt. Bara att gå på Crazy Horse är ju suspekt. Att dessutom vara enormt full är kanske standard på det stället (det kanske är enda sättet att stå ut?) men knappast OK som SSU ordförande. Det jag reagerar mest på är att hon får Leif Silbersky som försvarare. Antagligen landets främsta advokat. Skulle jag fått honom om jag varit full på Crazy Horse och hamnat i slagsmål? Sen döms hon i tingsrätten och hovrätten och får sen skriva en ledare på DN. Skulle jag också fått sista ordet i Sveriges största morgontidning efter att ha dömts på alla punkter? ”Jag tar ingen skit” säger hon i DN och på kvällstidningarnas löpsedlar. Och min känsla är att hon verkligen inte har behövt göra det heller.

Anders Tempelman

Min återfunna ilska.

Häromdagen brast det för mig. Under ett antal år som kollektivresenär har jag tvingats lyssna på det ena pantade mobilsamtalet efter det andra. ”Hej, var är du? Nej, jag är på tunnelbanan. Nähä, sa han det? Sa han det? Du skojar! Nähä!” Och när det inte är tonårstjejer så är det farbröder i comboyhatt och oljerockar från Marlboro Classic som pratar med kollegor. ”Jag la min powerpoint på servern inför morgondagens meeting. Vi kan väl gå igenom den på the office innan vår presentation för (han ser sig omkring menande) the-big-client imorgon?” Igår satt i alla fall en farbror i någon sorts grävlingsfrisyr (grått på sidorna och med svarta tussar upptill) och pratade högt och oavbrutet om sin helg. Det handlade om maträtter, vilket härligt väder det var i lördags och spekulerades okunnigt och ointressant om det skulle bli snö till jul eller inte. Jag satt mitt emot och hade gett honom både det ena och andra onda ögat, helt utan resultat. Så när tunnelbanan stannade vid universitetet, sträckte jag mig fram och ryckte telefonen ur handen på honom. Med några raska steg gick jag till de öppnade dörrarna och kastade telefonen med full kraft in i betongväggen. Det formligen sprutade elektronik över perrongen. Sen gick jag lugnt tillbaka och satt mig igen. Grävlingsmannen satt helt stum och såg illa berörd ut. ”Nu är du inte så kaxig va, djävla grävling” sa jag till honom och återgick till att läsa. Gud vad skönt det kändes. Alla borde pröva det.

Anders Tempelman

folie-chock

Hur tänkte de här? Alla fyra framför en svensk flagga, så långt är jag med på tåget. Men sen. Tyckte de att någonting sakndes? Fotografen kanske tyckte att man borde ta av lite kläder, plocka lite poäng på den svenska synden och visa upp oss som ett exotiskt folk som oftast går omkring på det här sättet hemma. (Straxt före bastun då vi dricker hembränt direkt ur flaskan och därefter begår självmord.) Nåja, lite naket känns ju som industristandard för att kunna lansera band numera, så låt oss nöja oss med att de var före sin tid. Men folien? "Låt oss svepa in dem i folie, så att det känns som om de är helt nakna under." Vem kom på det genidraget? (Är det ugnsfolie eller vanlig folie, undrar man stillsamt.) Och hur såg det ut på redaktionen när någon granskade kontaktkartan och suckade hängivet. "Vi måste trycka affischer av den här?" Man skulle ha varit där och sett hur det gick till.

Anders Tempelman