Korståget mot Viasat fortsätter

Igår gav jag upp. Jag skrev och sa upp mitt Viasatabonnemang (läs om kampen i mina tidigare bloggar). Jag fick följande svar:

Hej Anders.

Tack för ditt mail.

När du 2005-09-01 tecknade ditt Viasat Guld abonnemang avsåg det en
bindningstid på 24 månader. Det innebär att du inte kan ändra eller säga
upp ditt abonnemang innan 2007-09-01.

Jag svarade såhär:

Jamen vad härligt. Du säger jag upp i god tid.
Jag har i månader försökt få er att fatta att man inte kan erbjuda nya kunder en massa gratiserbjudanden och behandla lojala kunder som skit genom att erbjuda en rysk tv-kanal extra eller en massa trötta erbjudanden på tidningar och annat som man inte behöver.
Detta är min formella uppsägning, även om abonnemanget fortsätter till 2007-09-01.
Det enda sättet ni kan behålla mig som kund, är genom att erbjuda gratis installation och omdragning av sladdar i min villa, eftersom jag i och med analoga nedsläckningen bara kommer att kunna se 1 kanal samtidigt på samtliga av husets tv-apparater. En trist upplevelse för mig och en djävligt dålig affär för en koncern som lever på att sälja kontakter till annonsörer. För din info så innebär detta att ert universum krymper till 25%, eftersom vi är fyra konsumenter i mitt hem.

anders

Vi får väl se om de svarar på det här.

Kvinnors handväskor

Lite okunnigt delar jag upp dem i två kategorier. De riktigt små, som rymmer lite koldioxid, ett månadsmärke, en tampong och några lösa halstabletter i bottendammet. Sen har vi de lite större. Axelremsväskor, kan de heta så? Större och därför mer praktiska, skulle man kunna förledas att tro. De är fortfarande en accessoir, vi pratar inte om praktiska ryggsäckar från Fjällräven med skojiga namn som rymmer en dator eller en liter standardmjölk. Nej, den här sortens axelremsväska kan komma ifrån Prada eller Gucci och kosta lika mycket som en estnisk bärplockare tjänar efter 28 dygn på en svensk mosse. Frånsett att innehållet i alla dessa väskor förbryllar mig, så är det ändå axelremmarna som förvånar mig mest. De håller nämligen inte väskan uppe. Alla kvinnor jag ser går omkring och korrigerar axelremmarna oavbrutet, nästan som ett maniskt ticks. Alldeles nyss stod en vacker kvinna framför mig på Waynes Coffee och skulle dricka kaffe och samtidigt bli intervjuad för ett jobb. Hon försökte hålla en normal konversation med sin blivande chef i kön, samtidigt som hon oavbrutet korrigerade axelremmarna. Jag kan inte låta bli att misstänka en komplott mot kvinnor. Designern bakom dessa väskor måste vara ute efter att reducera kvinnors rörlighet och störa deras fokus. Kan det vara samme onde man som hittade på högklackade skor?

Anders Tempelman

tvångstankar, del 49

Hälften av min huvudkuddes vikt består av kvalster. Det är sånt man tänker på när man ligger i sängen och har influensa. Jag brukar annars självsäkert hävda att statistik inte berör människor. Man kan inte få folk att bära cykelhjälmar eller sluta röka genom att berätta hur många som dött eller drabbats av svåra följder. Men nu är jag inte lika säker längre. Det enda jag tänkte på i natt var den lilla notis om kvalster som jag råkade se i en tidning. Antagligen i Illustrerad Vetenskap, som är den enda tidning jag prenumererar på. (Bortsett från Bamse, men det är inget jag pratar om.) Jag började inbilla mig att jag kunde höra ljuden av alla dessa kvalster. Små, kvävda skrik av en miljon instängda kvalster. Det kanske inte var örngottet som frasade mysigt mot mitt öra, det var ljuden av kvalster som tuggade och mumsade på mina hudavlagringar. Jag såg också någonstans (kanske i Bamse, när jag tänker efter) att de där dammtussarna som ligger i hörnen hemma, huvudsakligen består av just gamla hudceller. Vore inte det en mer lämplig plats för kvalster att hålla hus på? Nu ligger i alla fall kudden i frysen ett tag, för desinficering. Kudden kommer att väga mindre i natt, och kanske låta mindre.

Anders

reklamavbrott och konst

Jag kan förstå att stora filmskapare reagerar över att deras filmer bryts av reklamavbrott. Jag kan sympatisera med att Vilgot Sjöman och kanske Ingmar Bergman och Lukas Moodyson ogillar att deras verk bryts utan känsla för timing. Däremot har jag svårare att förstå hur Galenskaparna och After Shave kan ha några synpunkter. Hur ett reklamavbrott kan rubba den konstnärliga höjden i Stinsen Brinner eller Hajar som hajjar går förbi mig. För mig låter det här som om några gamla studentspexare fått storhetsvansinne. De borde glädja sig åt att deras filmer visas, för frågan är om någon skulle vilja betala för att se dem igen?

Anders

Valrus

Känns det inte lättare att andas idag? Känns det inte som om en frisk vind av förändring blåser över den svenska betongstäppen? Jag tror till och med att folk såg lite mindre tillknäppta ut på tunnelbanan i morse. Folk log lite drömskt och nickade mot varandra i tyst samförstånd. Själv blev jag så enormt glad i går kväll att jag hade svårigheter att somna. Jag kunde inte skaka av mig bilderna från miljöpartiets valvaka. De dansade så härligt frigjort (på ett sätt som jag bara sett i dokumentärer från Woodstock 1969) i lysrörens sken och helt utan musik. Surrealistiskt.

Anders

Viasat Brons

Ibland misströstar jag kring det här med att blogga. Jag trodde någonstans att det här skulle bli Helenas och min stora chans att förändra och förbättra samhället. Jag kan bittert konstatera att t ex Viasat inte lärt sig ett dugg. Tvärtom har de nu förnyat erbjudandet att du bara betalar halva priset om du blir guldkund idag. Och förnyat förlämpningen mot alla oss lojala kunder som glott på deras kanaler i åratal, genom att inte erbjuda oss ett smack. Förlåt, nu var jag orättvis. De erbjuder ju tre nya, högintressanta kanaler som man saknat hela livet. Viasat Russia t ex. Och ringer man upp så kan de motvilligt erbjuda en tvillingbox inför nedsläckningen av det analoga nätet. Så storsint. Speciellt med tanke på att hela deras verksamhet är reklamfinansierad och att nedsläckningen har potential att medföra kraftigt sänkta tittarsiffror. De borde kasta boxar efter oss och komma hem och installera dem, innan annonsörerna börjar undra varför deras tittarsiffror har minskat så radikalt. Jag ska nog ta ett samtal med Canal Digital, eller säga upp mitt Viasat abonnemang och teckna ett nytt. Halva priset på Viasat Guld, tänk!

Anders

Nekrolog till en vän.

Ibland när jag klippte gräsmattan kunde han skrämma mig genom att hoppa undan precis i sista minuten. Jag brukade blir rädd och stänga av gräsklipparen, bara för att sekunden senare hitta honom sitta med sitt breda flin några decimeter bort. Trots att jag förmanade honom kunde han aldrig låta bli att spela mig den här sortens spratt. Det var i hans natur, att roa och locka fram skratt. Jag hade aldrig förmånen att träffa hans familj, men jag tror mig veta att hans sinne för humor måste ha varit nedärvt i generationer i hans familj.
En sen kväll i augusti, när jag släppte ut hunden på baksidan, satt han plötsligt på trappan och stirrade nonchalant upp mot himlavalvet. Som om han vill visa upp hur stor han blivit. Att han inte längre var den där lilla lövgrodan längre, utan en fullvuxen varelse. En stolt, knytnävsstor padda i sina bästa år. Jag lös på honom med en ficklampa i nattmörkret och beundrade hans fylliga kropp. Han satt helt stilla och lät sig beundras. Sån var han. Möjligtvis lite fåfäng, men inte på ett påträngande sätt. Kanske fick han sluta sina dagar som han önskade. Full av liv, på väg mot ett äventyr när plötsligt ett bildäck förvandlade ljus till mörker. Jag hittade honom på vägen hem igår. Min vän. Kanske min enda vän.

Anders